Kultur, medier och demokrati

"Den finska nationella kanon med Edelfelt, Gallen-Kallela, Sibelius och Aho samlade den unga nationen med ett bildspråk och ett soundtrack. Men de här stora namnen trädde fram ur en fond av nya konstnärliga uttryck som byggde på internationellt utbyte, resor och influenser."

Anu Koivunen skrev i sin I dag-kolumn 18.10 om hur Iltalehtis chefredaktör Perttu Kauppinen i sin ledare 21.9 uttalat sig positivt om det danska rundradiobolagets (DR) stora nedskärningar. Det Kauppinen ser som en förebild även för Finland är en friare konkurrenssituation för övriga medier. I DR:s fall är det sport, livsstil, underhållning och utländsk fiktion som ska drabbas hårdast av nedskärningarna, områden där de privatägda medierna har en stark position. Vad han däremot inte alls beaktar, är den högerpopulistiska politiken bakom den danska omställningen.

Kauppinen för de privatägda mediernas talan och inte högerpopulisternas. Men Iltalehti rapporterar 24.9 att de sannfinländska riksdagsledamöterna och medlemmarna av Yles förvaltningsråd Jari Ronkainen och Olli Immonen håller med honom:

"Den danska modellen är värd att överväga eftersom allt inte kan erbjudas åt alla. Regionala nyheter och teckenspråks- och klartextnyheter är exempel på sådan programproduktion som de kommersiella inte kan erbjuda. Yle kunde koncentrera sig på dessa innehåll, de som följer kulturstrunt kan för min del betala skilt för det" säger Ronkainen.

Uttalandet lovar åter ett fruktbart konvenansparti mellan marknadsliberala intressen och populistisk nationalism: mindre offentliga utgifter och mer fri konkurrens, i utbyte mot vissa ideologiska betoningar. För den marknadsliberalistiska högern är det också bekvämt att "folket" koncentrerar sig på att kritisera invandring och "kulturelit" i stället för att kräva jämnare inkomstfördelning och ekonomisk demokrati.

Men vi borde kanske uppehålla oss lite längre vid frågan om vad till exempel Sannfinländarna är ute efter när de önskar sig ett mindre kulturutbud i public service. Vad de kräver kan nämligen se betydelselöst ut, men förändrar vårt samhälle i grunden.

Högerpopulisters missnöje med offentliga mediesatsningar bygger på en ofta helt korrekt observation. En stark public service-institution stärker liberala humanistiska värderingar och en större mångfald av röster och kulturella uttryck i det offentliga rummet. Båda gängse bemärkelser av kultur är relevanta här. Smal lyrik kan till exempel blomstra på poesisajter, men det krävs större medier för att ge kunskap om dem till allmänheten. På liknande sätt har de ledande medierna en nyckelroll i att förmedla kunskap om olika befolkningsgruppers kultur.

Vill man föra fram konservativa men samtidigt folkliga ideal, minska kunskapen om olika kulturformer och befolkningsgrupper, och i stället bygga en samlande identitet och samlande värderingar kring vad man ser som en dominerande grupp, är det helt rimligt att man vill ha en annorlunda public service. Representanter för den här typen av nykonservatism presenterar gärna sina vänsterliberala motståndares omsorg om kulturell mångfald i medier som en ideologisk åsikt bland andra. Men kulturell mångfald och starka kulturella institutioner är en väsentlig del av vad det innebär att förvalta en modern demokrati.

Nationalstaternas Europa byggdes hand i hand med de moderna demokratiska institutionerna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Man tänker gärna, särskilt i de små nya stater som bildades under första världskriget, på de nationella projekten som en "befrielse" och glömmer att de ofta även förverkligades med repressiva metoder. Samerna, tornedalsfinnarna är bara två närliggande exempel på minoriteter som långt in på 1900-talet fick uppleva den nordiska välfärdsstatens förtryck, och det stora antalet romska tiggare i dagens Europa visar att systematisk kulturell och etnisk diskriminering inte alls har försvunnit. Alla har inte samma möjligheter att bli fullvärdiga medborgare ens i det land där de är födda, och där deras föräldrar är födda, i dagens Europa. Än mindre är möjligheterna för nyinflyttade.

Att ge minoriteters kulturella uttryck synlighet genom public service handlar både om att öka medborgarnas kunskap om varandra och om att ge röst åt flera människor. Där man ännu på 70-talet ofta ansåg att flerspråkiga barn blir halvspråkiga, vet man i dag att ett starkt modersmål snarast stöder inlärningen av det majoritetsspråk som man också ska lära sig. På liknande sätt har man insett att en positiv identifikation med en minoritets seder, bruk och högtider snarast stärker minoritetspersoners förutsättningar att bli delaktiga i det samhälle de lever i. Flerspråkighet och mångkulturalitet är alltså resurser för ett bättre fungerande demokratiskt samhälle.

Men varför behöver vi plats för kultur i den andra bemärkelsen i public service? Vad har smal skönlitteratur, radioteater, symfoniorkestrar eller obskyr techno från 90-talet att göra med demokrati?

Demokrati är en krävande styrelseform, för den förutsätter att varje människa själv ska tänka och använda sitt förnuft på ett konstruktivt sätt. För det behöver vi kunskap, men vi behöver också odla den kunskap och förståelse vi har. Konsten och kulturen skapar platser för självreflektion, identifikation, samhörighet, omförhandling, skönhet, transcendens, kritik. Det är ofta genom konst som nya idéer och nya ideal först kommer till uttryck. Den finska nationella kanon med Edelfelt, Gallen-Kallela, Sibelius och Aho samlade den unga nationen med ett bildspråk och ett soundtrack. Men de här stora namnen trädde fram ur en fond av nya konstnärliga uttryck som byggde på internationellt utbyte, resor och influenser. De kunde inte ha beställts fram av en statlig programbyrå.

Kultur är alltså odling. Den pågår förstås helt oberoende av offentligt finansierade medier, men public service är ett billigt och effektivt sätt att göra olika kulturformer tillgängliga för alla, och på det sättet stöda vars och ens odling av den egna tankeprocessen och delaktighet i det gemensamma. Det till synes folkliga önskemålet om mindre pengar för kultur i public service drabbar hårdast dem som har minst tillgång till tidningsprenumerationer, konserter, välsorterade bibliotek och högre utbildning.

Nora Hämäläinen forskare i filosofi

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning