Kultur i vår tid

För en ansvarsfull tidningschef är det säkert bra att detaljstudera intäktsstrukturen, men i förlängningen kan det leda till tidningar som bara publicerar förtäckt textreklam och kattungenyheter.

"Kulturjournalistik ger inga intäkter, så därför blir det allt mindre kultur i tidningarna." Ungefär så kan man sammanfatta en ledare i den norska tidningen Nordlys, som jag råkade läsa för några veckor sedan. Den är skriven av chefredaktören Helge Nitteberg som en förklaring till varför hans tidning lät bli att bevaka årets upplaga av Festspelen i Nordnorge.

Det här är ingenting unikt för Nordlys: som bekant har nästan alla tidningshus intäktsproblem numera, vilket märks bland annat i kulturbevakningen. Men det är sällan man ser chefredaktörer dra så räta linjer mellan intäkter och en specifik innehållskategori som här: "kulturjournalistikken – i motsetningen til den brede nyhetsjournalistikken – har lave publikumsinntekter, eller abonnementsinntekter som mediebransjen kaller det" och "(k)ulturjournalistikken har dessuten enda lavere annonseinntekter".

Nitteberg säger inte vilken typ av journalistik det är som drar in prenumerations- och annonspengar, men det är ju inte svårt att gissa att exempelvis (positiva) nyheter om det lokala affärslivet genererar mera annonser än kulturjournalistik, och att folk gärna läser om trevliga saker i närområdet, på samma sätt som många webbsurfare hellre tittar på videor med söta kattungar än läser utrikespolitiska analyser.

För en ansvarsfull tidningschef är det säkert bra att detaljstudera intäktsstrukturen, men i förlängningen kan det leda till tidningar som bara publicerar förtäckt textreklam och kattungenyheter. Är det verkligen räddningen? Riskerar inte betaltidningarna att bli mer och mer lika gratistidningarna då? Vinner man på att kasta sina egna innehållsmässiga prioriteringar över bord, eller finns det en konkurrensfördel i att ha ett unikt innehåll i form av analyser, kommentarer och tankar som gratismedierna inte kan erbjuda?

Nu vill jag understryka att Nordlys chefredaktör inte är kulturfientlig. Han beklagar den nuvarande utvecklingen. Och han presenterar en lösning: statliga pengar som är öronmärkta för kulturjournalistik. Hans argument är, att eftersom de som ordnar kulturevenemang får offentligt stöd, så borde också de som skriver om evenemangen få stöd. I Norge är det kanske ekonomiskt möjligt, men knappast i Finland (och i det rådande kulturpolitiska läget finns ju risken att betalaren anser sig ha rätt att ställa upp villkor för innehållet, exempelvis att fokus ska ligga på evenemangsreferat av finsknationella, "rena" kulturyttringar och inte på något som luktar mångkulturalitet, pluralism eller kritisk samtidsanalys).

Vi lever i en ekonomisk kris, som tvingar många att följa minsta motståndets lag. Men vi upplever också en humanismens kris, då det vore viktigare än någonsin att göra motstånd, att inte ge avkall på sin egen röst och integritet. Evenemangsreferat klarar vi oss kanske utan, men den analyserande kulturjournalistiken, texterna som höjer sig över mängden, som hjälper oss att se framåt och hitta alternativ, den behövs.

Theresa Norrmén ordbrukare som översätter och skriver

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning