Kultur är tillväxt

All kommunal tillväxt kan inte förklaras med goda kulturtjänster men det finns ett tydligt samband mellan befolkningstillväxt och satsningar på människors fritid och välmående i Finland, skriver Emilie Gardberg.

Salo var för mig ett vägskäl där man tog till höger för att komma till Karis och faster Barbro. De erbarmligt fula betongklossarna i stadskärnan får mig fortfarande att grina illa.

För tre år sedan tittade vi på fastigheter i skärgården. Drömmen var att hitta ett ställe på bra köravstånd till Åbo, med egen strand och lagom med utrymme. Av en slump, på väg till en visning i Kimito, noterade jag ett hus till salu i Vartsala by i Halikko. Genast då vi steg ur bilen insåg jag att vi kommit hem. 45 äppelträd, sluttningen mot Halikkoviken och ett provensalskt böljande landskap hänförde.

Jag älskar mitt nya hem. Vi bor i en by där byvägen dekoreras med violer på mors dag, där en av regionens få midsommarstänger reses, där grannarna samlas för karaokekvällar i Folkets Hus och där julen tas emot med gemensam lykttändning. Det är ett mikroparadis, aldrig upplevde jag sådan samhörighet i Åbo, trots förträffliga grannar.

Så varför vill inte alla bo här?

I en undersökning gjord av Finlands kommunförbund framkommer att av Finlands 24 största städer använder Salo minst pengar till kultur, per invånare. Salo har idogt och medvetet krympt sina kulturanslag under en längre tid. Kulturbyrån är liten, om än mycket kunnig. År 2016 använde Salo 94,80 euro per invånare på kultur medan Vasa, Finlands ledande kultursatsare, använde 256,60 euro. Medianen var 174,80 euro och de städer som i storlek påminner om Salo satsade alla nästan dubbelt så mycket som Salo.

Ändå är Salo fullt av kulturoaser. I stället för kommunalt stöd åtnjuter de någon form av altruistisk högaktning för traditionen och kulturarvet. Jag har till exempel fått förmånen att bekanta mig med herrgården Wiurila, som förvaltar den Armfeltska släktens viktiga kulturella, politiska och ekonomiska arv. Gården drivs av eldsjälar som gått in för att bejaka dess historia och öppna dörrarna för allmänheten. Och regionen bjuder på flera liknande rum.

Någon försvarar den låga kulturbudgeten med Salos läge, mitt emellan de stora kulturstäderna Åbo och Helsingfors. Det är ändå inte ett hållbart argument: kulturen blir inte tillgänglig då enbart de som har råd och tid att ta sig till grannstäderna får njuta av den.

När vi flyttade till Salo övervägde vi inte kultur- eller skolservice: tjänster som barnfamiljer ofta funderar på. Vi flyttade för strandbastun, äppelträden och flyttfågelstråket vid Halikkoviken. Men så här fungerar ju inte alla. Kulturtjänster ökar attraktionskraften och ger intryck av ett bildat och aktivt samhälle.

Nu när Salo börjar återhämta sig från ekonomiskt svåra tider är det alltså hög tid att se om sin kulturprioritering. För att nå tillväxt måste man satsa på såväl stadsbilden, tjänsterna som utbildningen. Annars stagnerar tillväxten halvvägs och man riskerar att förlora dem som söker livskvalitet och beständighet. I Europa finns otaliga exempel på städer som via en aktiv kultursatsning återfått livspulsen efter en ekonomisk nedgång.

All kommunal tillväxt kan inte förklaras med goda kulturtjänster men det finns ett tydligt samband mellan befolkningstillväxt och satsningar på människors fritid och välmående i Finland. Här ser jag en möjlig nyckel till framgång – och hoppas att någon vågar vrida om den! Jag tror att Salo i framtiden blir ett gott exempel på hur kultursatsningar kan omforma en region.

Emilie Gardberg kolumnist

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning