Kubas unga har aldrig varit utanför sitt lands gränser

För oss är det svårt att föreställa sig ett liv utan möjlighet att resa utomlands och en vardag med begränsad tillgång till internet, utländska produkter och information från omvärlden. På Kuba är det här vardag, men en vardag som kanske kommer att förändras. Unga kubaner följer med förändringen i landet med förväntan.

Det första som slår en när man kommer till Kuba är det väntade – den pulserande musiken och dansen och städerna som sjuder av liv – men också bristen. Bristen på produkter i matbutikerna, på fungerande kollektivtrafik, på mediciner, olja, moderna maskiner, internet och teknik. Rom och kubansk coca-cola kan man räkna med att hitta överallt, men i övrigt gapar många butikshyllor tomma.

– Även om människorna här skulle ha pengar att handla för så finns det inga produkter att köpa. Vi som bor här handlar i samma butiker som ni, till samma pris, säger Emilio, som jobbar som turistguide.

Emilio pratar fyra språk flytande, men han hör till undantagen. På Kuba saknar många unga kunskaper i engelska. Om man inte räknar med att kunna åka utomlands så kanske man heller inte är så motiverad att lära sig engelska, säger han. Bild: Laura Mendelin

Bristen är också påtaglig på landsvägarna. Bönderna slår gräset med lie i brist på elektriska arbetsredskap och bussarna vi möter är gamla lastbilar omgjorda till passagerarbussar. På vägarna samsas de med klassiska amerikanska femtiotalsbilar. Nu, efter mer än femtio år av amerikansk isolering, har vissa ekonomiska hinder och reserestriktioner redan slopats, men befolkningen hoppas fortfarande på ett beslut om att lyfta handelsblockaden som hindrar Kuba från att importera bland annat nödvändiga maskiner, teknologi och läkemedel från USA.

– Att importera från Kina är dyrt och varje år förlorar vårt land miljoner dollar på grund av handelsblockaden. Många läkemedel tillverkas dessutom bara i USA och vi saknar teknisk utrustning för att själva producera dem, säger Emilio.

Han lider av artros i knäleden som bäst skulle behandlas med en amerikansk medicin. I stället får han regelbundet besöka sjukhuset för smärtstillande injektioner. Trots att han har pratar fyra språk flytande – engelska, franska, italienska och spanska – har han aldrig varit utanför sitt eget lands gränser.

– Min syster bor i Frankrike, men jag har inte kunnat besöka henne. När jag försökte resa blev jag stoppad, berättar han.

Aldrig sett annat

Alla de unga kubaner som vi träffade under de tre veckor vi reste omkring i landet hade en sak gemensamt: de hade aldrig varit utanför landets gränser. När vi frågar Liosbel, som jobbar som frukostansvarig på ett bed & breakfast, vart han helst skulle vilja resa skrattar han till.

– Det finns så många ställen, jag kan inte välja! Jag skulle vara lycklig om jag kunde resa vart som helst. Bara för att lära mig nya saker, arbeta och se något nytt. Det enda stället som jag har besökt utanför min hemstad är huvudstaden Havanna.

Han drömmer om att bli taxichaufför. Trots att han bara tjänar cirka 25 CUC i månaden (konvertibel peso, cirka 25 euro), sparar han nu pengar till en bil. På Kuba bestäms lönerna av staten, och medellönen ligger på 25 euro i månaden medan "högavlönade" läkare tjänar cirka 70 euro i månaden.

– Jag hoppas att förändringen leder till att ekonomin i vårt land blir bättre, men jag vet inte hur det kommer att påverka mitt eget liv och mina möjligheter. Här vet ingen vilka vändningar livet kan ta på en dag, säger Liosbel.

"Allt är bra"

"Endast socialismen gör det omöjliga möjligt", ståtar det på stora skyltar längs med landsvägarna. Ingen annan reklam än regimens egen är tillåten i landet, och rädslan för att kritisera Castro-regimen är påtaglig. Inofficiellt får vi många gånger höra att "allt är svårt på Kuba", medan den officiella versionen lyder "det finns ingenting som vi vill förändra". Ofta är handlingarna mer talande än orden. Till exempel lyder utsagan att det inte är några problem att få tag på glasögon i landet, samtidigt som några kubaner som vi möter tacksamt tar emot våra Tiimari-glasögon med orden "jag har aldrig sett så här bra tidigare".

– Jag tror att allt blir bättre i och med förändringen, trots att det också är bra nu. Liberaliseringen ökar turismen, vilket betyder bättre affärer. Folket får också tillgång till mer jordbruksmaskiner, teknologi, olja och leksaker till barnen, säger jordbrukaren Yosbiel.

Utmaningen blir att försvara friheten och bevara samhället fritt från våld även i fortsättningen.

– Friheten har inget pris, men också ett högt pris. Den måste försvaras och alla måste hjälpa till.

Han tänker till exempel på dottern Isaney, 10, som han hoppas kan röra sig fritt och utan rädsla också när hon blir äldre. Isaney berättar om drömmen om att bli dansare.

– Jag har imiterat dansare och sångare på teve sedan jag var liten. Och så vill jag studera. Jag tycker om att läsa. Min favoritbok är Guldåldern, säger hon.

Fakta

Ett friare Kuba

Före den kubanska revolutionen 1959 dominerade USA Kubas ekonomi. USA stod för 67 procent av landets export och 70 procent av dess import.

USA:s blockad mot Kuba infördes 1962 för att fälla den revolutionära regeringen med Fidel Castro i spetsen.

Kuba genomgick en kris i början av 1990-talet när Sovjetunionen kollapsade och handelsutbytet med kommunistblocket avbröts. Sedan dess har Venezuela försett landet med olja och bränsle.

2014 återupptog USA och Kuba sina diplomatiska relationer. 2015 öppnade USA och Kuba ambassader i varandras huvudstäder och USA vill nu öka handelsutbytet.

Under det senaste året har bland annat direkta telefonförbindelser och kommersiella flyg mellan länderna återupptagits.

2015 öppnades Kuba för amerikaner som ville resa till landet i studiesyfte, men ännu inte för ”vanliga” turister

Under 2016 förväntas turismen öka med minst 25 procent jämfört med året innan.

I slutet av mars gjorde Barack Obama ett historiskt besök på Kuba. Det är 88 år sedan en amerikansk president senast besökte Kuba.

Källa: Wikipedia, SVT, Svensk-kubanska föreningen.

Guldåldern är en bok av den kubanska revolutionären och poeten José Martí, vars böcker ofta ligger på paradplats på landets bibliotek. Senare berättar hon att hennes favoritfilm är Barbie och att det hon önskar sig mest är en ny docka, vilket berättar något om livet på Kuba; de kubanska barnen är som vilka barn som helst, samtidigt som de är en produkt av revolutionen.

Wifi en lyx

Tankarna om den förändring som är på gång i landet skiljer sig åt mellan landsbygd och stad, äldre och yngre. I Santa Clara, studiestaden där revolutionshjälten Che Guevara ligger begravd, välkomnar man förändringen.

– Många äldre har låtit sig hjärntvättas av regimen. De är totalt ointresserade av att veta vad som pågår utanför Kubas gränser, medan de unga är välutbildade och nyfikna, säger Gabriel (som egentligen heter något annat).

Han beskriver regimen som en "partner som bedrar dig".

– I somras ordnades ett teknologiforum med företag som ville investera i Kuba. Jag fick höra att Google ville etablera sig gratis, men vår regering sade nej, säger han besviket.

I dagsläget betalar man två–tre euro för ett wifi-kort som gäller en timme. Många kubaner använder Facebook, men på grund av priset loggar de in bara en eller ett par gånger i veckan. För att få tillgång till nyheter, dokumentärer och filmer från omvärlden kan man veckovis köpa sig ett informationspaket som kopieras till den egna hårddisken. Det är illegalt, men det enda sättet att kringgå regimens kontroll.

"Finns inga jobb"

Jorge, som tillsammans med sin fru driver ett bed & breakfast, personifierar ett av Kubas största problem: det stora antalet högutbildade som söker sig utomlands eller till andra branscher i bristen på jobb. Kuba rankas mycket högt i statistiken för hälsa och utbildning – all utbildning och sjukvård är gratis – men lönen är svår att leva på.

– Utbildningen här är gratis och många kubaner är högutbildade, men det finns inga jobb. Jag studerade i fem år och är maskiningenjör, men jag tjänade mer när jag jobbade som portier på ett hotell, säger han.

Dottern Lauren, 10, drömmer om att bli skådespelare eller ha en egen skönhetssalong. Liksom många andra barn och unga drömmer hon om att någon gång flytta till USA eller Kanada; länder som symboliserar framgång, pengar och saker i överflöd.

– Min faster hälsar på oss en gång om året. Hon tar oss med till olika städer i Kuba, det är de enda gångerna vår familj reser. Hon har alltid med sig kläder, skor och smycken, berättar Lauren.

Pappa Jorge hoppas ändå att arbetsvillkoren förändras till det bättre så att dottern kan stanna i landet.

– Jag älskar socialismen, men önskar att det ekonomiska systemet vore annorlunda. Men förändringen måste ske här. Kuba är hennes land och här talas hennes språk – det finns inget bättre land för henne än Kuba. 

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39