Kropp som konstens valuta

Sexakter och queera förförare på Zodiaks scenkonstfestival Side step. Men är en ung, frisk kropp politiskt intressant i dag?

Fest. Text, regi: Ivo Dimchev. På scenen: Nicola Schoessler, Annina Machaz, Mirko Feliziani, Ivo Dimchev.

Sexy MF. Koncept, konstnärlig ledning: Ana Borralho, João Galante. På scenen: tolv lokala scenartister.

Föreställningar på Kabelfabriken under Side step-festivalen 5.1.

Side step-festivalens fjärde dag inleds med den bulgariske koreografen och performancekonstnären Ivo Dimchevs satir över konstvärlden. Föreställningen Fest är lämpligt nog förlagt till en fiktiv scenkonstfestival i Köpenhamn, där Ivo Dimchev – spelad av sig själv – ska uppträda med ett av sina kända solon.

Dimchev använder sig av snusk, absurditeter och en knasig, avsiktligt låg humor för att måla fram bilden av ett kommersialiserat konstfält där sexuella tjänster utgör hårdvaluta. Förstås används sex som en bild för makt och pengar, den desperata jakten på publik och avsaknaden av ett verkligt intresse för konst.

Med trögt, monotont tal och uppskruvad stelhet levereras scener som påminner om porr- och såpoperatablåer. Det är avsiktligt platt och banalt, i bästa fall till den grad att man inte kan annat än att skratta. Ett sådant ögonblick infaller när festivalens tekniker (Mirko Feliziani) kräver en avsugning av Dimchev som ställer upp eftersom det rör sig om en ritual som "alla stora konstnärer" genomfört.

Trots konstdiskussionen som förs mellan personerna gör Dimchev inte mycket för att förnya strukturen för sitt eget verk. Föreställningen fungerar som ett alldeles fyndigt statement, men bidrar inte med några större insikter. Ofta förefaller verket främst som en fnissig sketchkavalkad som strävar efter att chockera publiken med klet och könsorgan. Porrens bildvärld känns emellertid varken tabubelagd eller nyskapande.

Den stora behållningen är Ivo Dimchev själv som med sin kufiska utstrålning är sensationell på scenen.

Queera sirener

Föreställningen Sexy MF är resultatet av den portugisiska konstnärsduon Ana Borralhos och João Galantes workshoppar med scenkonstnärer i Helsingfors. I den dunkelt upplysta Pannhallen sitter tolv nakna, förföriskt kråmande figurer – män och kvinnor som bytt skepnad till ett slags queera sirener. Männen är sminkade till kvinnor, kvinnorna till män, men allas kroppar följer burleskens och stripteasens rörelsespråk.

På ungefär en meters avstånd sitter tolv medlemmar av publiken. Man går och kommer efter eget tycke och får själv välja vem man sätter sig framför. Ur hörlurar strömmar intensiv musik, en låt som varje artist själv valt ut.

På så sätt uppstår både en miniperformance mellan de två personer som sitter mittemot varandra och en större föreställning för dem i publiken som iakttar helheten från sidan.

Scenartisterna är oerhört skickliga, ingen tappar masken, den specifika roll hen skapat.

Och visst är situationen som publiken hamnar i speciell. Musiken som strömmar ur hörlurarna har en avskärmande effekt – man känner sig på sätt och vis ensam. Samtidigt är man ständigt iakttagen – eller känner sig iakttagen – eftersom artisten aldrig släpper en med sin flörtiga blick och publiken runtom också har full insyn.

Föreställningen väcker tveklöst känslor, men den stannar vid det här tricket och förnyar sig inte under de två timmarna.

Ur ett kroppspolitiskt perspektiv är verket också lite trist eftersom merparten av artisterna är i samma ålder.

Bland männen finns det ett par lite äldre personer, men i övrigt är det främst unga kroppar som tar plats och fläker ut sig i sofforna. Ändå är det den gamla kvinnans kropp som i dag har mest subversiv potential eftersom den är så frånvarande i offentligheten.

Vår kultur är tapetserad av unga nakna kroppar, särskilt unga kvinnors, stöpta enligt rigida ideal och former, i syfte att sälja. Politiskt intressant blir därmed det som är undangömt och ovälkommet, det vill säga kroppar som är tjocka, håriga, sjuka och skrynkliga.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33