Kropp i upplösning

Natt igen. Corinna Helenelunds utställning påminner om en skog av inälvor, tarmar och blodkärl i olika nyanser av rött.Bild: Okänd

Corinna Helenelunds utställning skulle kunna vara en scenografi för en freudiansk Dalí-pjäs.

Corinna Helenelund

Natt igen, Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16. Till 18.12.

Skulptören Corinna Helenelund (f. 1985) gör fantasifulla installationer som man kan sitta eller krypa på. Det hela förefaller som en drömlik, mjuk lekpark – en skog av inälvor, tarmar och blodkärl i olika nyanser av rött. Dessa mjuka skulpturer både lockar och verkar avstötande. Något som först ser ut som stora surrealistiska sammetsträd visar sig vara röda blodkroppar på blodådror. På golvet hittas också kryptunnlar och njurformade bönpåsar, samt en enorm bläckfiskformad skulptur. Helhetsintrycket är likt en scenografi för en freudiansk Dalí-pjäs. Helenelund har inte oväntat också gjort scenografi för teater.

Helenelund bor och arbetar i Borgå och Berlin. För tre år sedan blev hon utexaminerad från Bildkonstakademins linje för skulptur. I fjol uppmärksammades hennes utställning på Gamla Kaplansgården i Borgå och hon har också ställt ut i New York och Estland.

Hon för in betraktaren i tidlösa rum, samt ger oss möjlighet att dyka in i något helt annat. Konstnären skapar miljöer över hur hon upplever tillvaron atmosfäriskt i stunden. Helenelund har nödvändigtvis inte alltid ord för en känsla och då uttrycker hon den i stället via färger och former. Här finns starka drag av 1990-talskonstens besatthet av vardagliga material. Processen, ett anti-tänkande och ett flow-tillstånd, förefaller vara ledmotiv när hon skapar.

Vissa av skulpturerna bär mönster som kan hittas både i naturen och i människans kropp. En laxröd trädskulptur påminner både om en korall och om lungans luftrör. Detta belyser hur det stora kan hittas i det lilla och tvärtom. Tre enorma t-shirtar bär fram texten I eat you / So you can eat me / So I can eat you / So you can.

Stora rosa, röda och orangefärgade händer uppstoppade med vete vill röra sig inåt mot ett rött tält. Tältet har formen av en bloddroppe, en punkterad sådan och innehållet håller på att rinna ut. Kroppen tycks vara i ett upplösningstillstånd och kroppsdelarna växlar i proportion.

Utställningen suktar efter interaktion med människor. Man kan lätt kritisera detta som en "barnutställning" och barn stimuleras helt säkert då man tillåts krypa runt i skulpturerna eller ligga i tältet och bokstavligen känna omhändertagande, då man sätter de tunga vetekudds-händerna på kroppen. Det kan förstås av vissa upplevas som för skoj och sötsliskigt. Men det som håller ihop det hela är nog för mig den renodlade, halvt ursinniga skaparprocessen som hela tiden finns där på en bricka.

Camilla Granbacka Konstkritiker

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18