"Men du är väl ändå finländare?"

"Jag tror att det hörs så lite svenska i stadsbilden i Helsingfors för att infödda – och inflyttade, som jag själv – slentrianmässigt inleder på finska." Bild: HBL-Arkiv / Tor Wennström

"Under de senaste två veckorna har jag bedrivit ett högst personligt test. Jag har tvingat mig själv att tala svenska i alla situationer som involverar service över disk i Helsingfors. Hur har det gått? Sådär", skriver HBL:s reporter Sofia Holmlund.

Oftast har jag fått svar på engelska eller finska. Bara tre gånger har en finsktalande svarat mig på svenska.

Hur ofta under min testperiod har jag fegat ur? Många gånger. Till exempel i min närbutik, där kassörerna säkert känner igen mig, har jag inte nänts tala svenska. För att situationen som kan uppstå potentiellt kan bli pinsam. För mig. Så känns det i alla fall. Överlag har jag inte försökt tala svenska i matbutiker. Kanske där finns mina egna dolda fördomar om dem som jobbar där. Eller så kanske jag är rädd för att bli aggressivt bemött?

Under de gångna veckorna har många möten över disk föregåtts av att min puls dunkar hårt i bröstet samtidigt som armhålorna blir småsvettiga. Det är nervositeten som plågar mig innan jag vågar rabbla upp min fråga på enkel och tydlig svenska. Andra gånger har jag gått på autopilot och automatiskt inlett på finska. Efteråt tänker jag: "Igen. Igen glömde jag!".

För en del expediter har jag känt ett behov av att förklara varför jag inleder på svenska. Liksom "förlåt, jag försöker inte trycka ned dig". Egentligen är jag mycket glad över gångerna jag inlett den diskussionen. Jag har fått flera fina samtal om svenska språket. Som till exempel den unga kvinnan från östra Finland som berättade hur hon nyligen flyttat till Helsingfors. På hennes tidigare arbetsplats talade alla ryska. Men hon vill gärna lära sig svenska. Hon avslutade vår trevliga lilla konversation med att, så där för säkerhets skull fråga: "men du är väl ändå finländare?".

Det varmaste samtalet hade jag med en ung expedit i det nyöppnade köpcentret Redi i Fiskehamnen. Tjejen tog emot min beställning och svarade på felfri svenska. Och sa: "Kom gärna hit på nytt och tala svenska med mig".

Jag tror att det hörs så lite svenska i stadsbilden i Helsingfors för att infödda – och inflyttade, som jag själv – slentrianmässigt inleder på finska – hela tiden, och överallt. Jag borde själv veta bättre. I min födelsestad Vasa kan man leva och fungera på två språk helt sömlöst. I många butiker inleder försäljaren med "päivää, goddag", och så är det upp till kunden att själv välja språk.

Varför kan det inte vara så här i Helsingfors?

Någonstans kan jag tycka att arbetsgivare, speciellt i centrum av Helsingfors borde sätta lite press på sina anställda. För att servera kunder borde man åtminstone förväntas kunna säga hej, tack och varsågod. Det kräver så lite. Och det känns så fint när någon försöker. En del svenska kryssningsturister skulle säkert också uppskatta det.

Mitt lilla test skulle egentligen aldrig ha blivit av. Men jag var med om en incident som fick mig att revidera min hittills rätt så finskspråkiga linje ute på stan.

Vi sitter tre personer runt ett bord på en restaurang. Min ena väninna bestämmer sig för att här och nu ska hon beställa på svenska. När så sker blir servitrisen så ställd att hon blir knäpptyst i tre långa sekunder. Väninnan skruvar obekvämt på sig. Vi väntar andlöst på vilken hennes reaktion ska bli. När den unga servitrisen så svarar blir det på engelska. Då uppstår förstås dilemmat om vilket språk min vän ska svara på. Ska hon "avslöja" att hon kan finska, eller fortsätta på engelska? Eller välja det allra jobbigaste alternativet, att fortsätta på svenska? Hon väljer engelskan.

Det här dilemmat dyker upp hela tiden under min egen testperiod. Jag väljer ändå att byta till finska när expediten försöker på engelska.

Under mitt senaste läkarbesök, också det en typ av "servicetillfälle", försökte jag på svenska. Den mycket empatiska läkaren bad två gånger så hemskt mycket om ursäkt och berättade att hon vanligtvis bor och jobbar i Uleåborg. Hon hade visserligen läst de obligatoriska svenskkurserna under studierna, men upplevde att hon inte kunde betjäna mig på bästa sätt på svenska.

Jag tänker fortsätta med mitt experiment, och hoppas på att bli modigare och att våga använda svenskan ännu oftare. Det är en process. Men till dess, om du orkat läsa ända till slutet av det här, så önskar jag dig: Glad svenska dagen!

Berätta gärna i fältet nedan om vilka reaktioner du får när du talar svenska när du handlar, går på restaurang eller kafé. Eller om du för den delen oftast väljer finska bara för att det är så mycket lättare och går snabbare.

Sofia Holmlund Reporter

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning