Kritiken mot regeringens vårdmodell är helt på sin plats

Bild: Wilfred Hildonen

SFP anser att äldreomsorgen och socialsektorn är sådan närservice som borde bli kvar i kommunerna, nära invånarna och dem som berörs av tjänsterna.

I HBL (9.3) uttrycker Peter Elg oro för valfrihetens konsekvenser, så som den skissas upp i regeringens landskaps- och vårdreform. Han har helt rätt i sin bedömning. SFP och jag har framfört samma kritik mot reformen under hela den tid den har behandlats i riksdagen. Och det gör också de flesta sakkunniga som hörts i ärendet.

Elg riktar sin fråga visavi sina dubier om reformen till SFP, som han anser att hårt ha drivit på valfriheten. Här blir jag lite förvånad då åtminstone jag inte känner mig träffad. Rätt adress för frågan är de ansvariga ministrarna och partierna i regeringen. SFP har från sitt läge i oppositionen inte haft möjlighet att påverka reformens utformning.

Vi vill ha valfrihet, men i princip har vi det redan nu. Var och en kan fritt välja vilken hälsocentral han eller hon använder, utifrån sina egna premisser. SFP:s valfrihetsmodell baserar sig på kundsedlar. Sedlarna ger rätt för klienten att anlita aktörer också inom tredje sektorn och bland småföretagare, som då har en reell möjlighet att fortsätta erbjuda sina tjänster. De "vårdsedlar" Elg nämner är egentligen inte vårdsedlar. Han menar säkert kapitationen, det vill säga summan som betalas till vårdbolagen i landskapet per registrerad klient, en peng som försvinner ur statskassan oberoende av om den används eller inte.

En av de främsta orsakerna till reformen är att köerna till hälsocentralerna är långa och det är svårt att få en tid till läkaren. Det här nämnde också minister Petteri Orpo, som den finländska vårdens största flaskhals, under riksdagens frågetimme förra veckan.

Då inställer sig frågan varför vi måste gå in för en mastodontisk, tungrodd och dyr landskapsförvaltning för att lösa ett problem som kunde avfärdas med noggrann genomgång av processerna, bättre ledarskap och tillräckliga och rätt riktade resurser? Varför måste vi flytta över också sådan verksamhet som i dag fungerar bra och tryggt på kommunal nivå?

SFP anser att äldreomsorgen och socialsektorn är sådan närservice som borde bli kvar i kommunerna, nära invånarna och dem som berörs av tjänsterna.

Barn- och mödrarådgivningarna hör enligt mig till de bästa offentliga närtjänsterna som finns. Där följer man inte bara med barnet utan hela familjens välmående, eller illamående, kan upptäckas i tid av den bekanta hälsovårdaren. Det är en service som anlitas av alla barnfamiljer och som de känner sig trygga med. Därför gör vi ett stort misstag om denna service flyttas under valfriheten och spjälks upp mellan olika aktörer, vilket landskapen enligt lagförslaget kan besluta att göra.

SFP vill att kommunen kvarstår som den grundläggande demokratiska enheten. Den kommunala och offentliga vården är det inget egentligt fel på, inget som inte kunde åtgärdas med mindre satsningar än vad landskapsreformen kommer att föra med sig. Det är också svårt att föreställa sig hur ett landskapsval ska engagera väljarna. Ett val som betyder att demokratiunderskottet i vårt land växer och att både de nya landskapen och verksamheten i kommunerna i allt större grad blir direkt beroende av staten.

Om något gott ska sägas om lagberedningen vill jag konstatera att det var bra att regeringen, efter en viss tvekan, avgränsade den specialiserade sjukvården utanför valfriheten.

Vi har definitivt inte råd att utsätta vår högklassiga och fungerande special- och akutvård för några som helst risktagningar!

Veronica Rehn-Kivi riksdagsledamot, ledamot av social- och hälsovårdsutskottet (SFP)

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42