Krigshjälte, arbetskamrat och bröllopsskjuts – finnhästen är en mångsysslare som aldrig sviker

Det finska kallblodet är ett mångsidighetsmirakel. Med tiotals strängar på sin stryktåliga lyra har finnhästen klarat både djupfrysta frontstrider och jordbrukets motorrevolution. I dag varierar arbetsuppgifterna från bröllop till kungslopp, men lynnet och matlusten är oförändrade.

Käkarna arbetar metodiskt och höet försvinner i rasande fart. Nyfikna barnhänder rufsar Kiripassi i manen, men den elvaåriga, robusta och karakteristiskt rödbruna finnhästen låter ingenting störa matron i pausen mellan åkturerna. Han har varit med förr och vet att man ska ta vara på varje tillfälle att få sig en munsbit.

– Hans aptit är omåttlig. Men där tar också de sämre egenskaperna slut, säger Petri Nykänen, Kiripassis husbonde.

Den tidigare polisen Nykänen sitter på kuskbocken i Havsparken i Helsingfors och inkasserar fem euro per person av passagerarna som tar plats i träkärran, där sittplatserna utgörs av höbalar. När kärran är full blir Kiripassi tvungen att avbryta mumsandet. Hingsten ruskar på huvudet och sätter av i en stadig lunk mot Eiras ambassadkvarter.

Den museala kärran kränger till i starten, men tar i gengäld kurvorna mjukt.

Fläkt från svunna tider. Den 11-åriga hingsten Kiripassi, med den tidigare polisen Petri Nykänen på kuskbocken, gör rundturer i Eira och Brunnsparken med turister på släp i kärran. Går man hundra år tillbaka i tiden skulle få ögonbryn ha höjts när ekipaget passerat, men i dag är Kiripassi och Nykänen urbana kändisar. Bild: Cata Portin

– Vi tänkte att det blir bra för barnen att träffa en riktig häst. I och för sig är det lite lustigt att man i dag ska komma in från Sibbo till centrum för att åka hästskjuts, säger Janette Launiainen, som gör ett strandhugg i Helsingfors tillsammans med systern Birgit Saar och barnen Zimi och Lilian Launiainen.

Hingsten Kiripassi har blivit en urban kändis i sommar där han dragit fram i centrum med turister på släp. I finnhästens stambok, som fyller 110 år i år, är Kiripassi bokförd både som ridhäst och arbetshäst.

– Det avslöjar redan i sig vilken finnhästens främsta egenskap är: mångsidigheten. Den här hästen klarar vad som helst, säger Nykänen.

Som vad då?

– Tja ... I dag har Kiripassi tävlat i dressyr och skjutsat turister, om tre veckor deltar han i fälttävlan, han är inbokad för två bröllop i augusti och en rad andra publikevenemang. Däremellan kör han timmer och hjälper mig med små sysslor därhemma. Allt går med samma jämnmod, så länge han får mat, säger Nykänen.

– Min far hade en gång besök av en man från Sri Lanka som var mycket intresserad av finnhästen. Jag försökte förklara hästens egenskaper så gott det gick, och efter en stunds funderande sade lankesen: "Ja, jag förstår. Den är som en elefant", fortsätter Nykänen.

Trafiken är livlig den här eftermiddagen. Bilar brummar förbi till höger och vänster, hundar skäller, skejtare rullar förbi i hög fart och ett gäng som gissningsvis firar svensexa lirar bubbelboll på gräset. Kiripassi ger blanka katten i allt detta.

– Finnhästen är lugn i nästan alla lägen. Några gånger har jag själv missat så att Kiripassi kunnat rymma med kärran, men ingenting har hänt.

I ur och skur. Slagregnet är inget hinder när Mika Mäkelä och hingsten Caijus finslipar formen inför Kungstravet i Vermo. Bild: Cata Portin

Andy McCoy som kusk

Åsynen av Kiripassi med sin kärra brukar få folk på gott humör, berättar Nykänen. Det gäller också garvade rockstjärnor.

– En gång mötte vi Andy McCoy och Jussi Vuori, trummisen i bandet 69 Eyes. Andy ville köra kärran genom Eira, och då var det många som stannade upp och flinade. Det gick riktigt bra, Andy har en hel del ungdomserfarenhet av hästar.

I början av åkturen genom Eira är barnen rätt förtegna. Mila Bergholm från Vichtis, som åker med sin mamma Karita Bergholm, menar att själva hästen är mer spännande än Norges ambassad eller statyn över Juhani Aho, där ekipaget gör en liten paus.

Men plötsligt bryter vilt jubel ut bland barnen: Kiripassi bestämmer sig för att lätta på trycket mitt under färden och lämnar en stor hög efter sig på vägen. En vit Audi som kör tätt bakom kärran hinner inte väja för exkrementerna.

– Rakt in i bajset! Bilen körde rakt in i bajset! ropar barnen, utom sig av förtjusning.

Kändis i centrum. Hingsten Kiripassi har tagit hundratals turister på en gammaldags åktur den här sommaren. Bild: Cata Portin

Veteranernas gudfar

Kiripassi har hängivna fans också i den motsatta ändan av åldersspektret: bland krigsveteranerna. Hingsten är fadderhäst för Kauniala krigsinvalidsjukhus.

– Vårt senaste besök på sjukhuset gav mig gåshud. Det var så många minnen från fronten som väcktes till liv hos veteranerna när de fick se och klappa hästen, berättar Nykänen.

Avgörande försvarsinsats. Under vinter- och fortsättningskriget var finnhästarna oumbärliga för arméns transporter i den oländiga terrängen. Bilden är tagen vid fronten nära Svir i slutskedet av fortsättningskriget. Bild: Försvarsamaktens arkiv/SA-kuva

Den som brinner för krigshistoria skulle kanske säga att vinterkriget och fortsättningskriget var finnhästens verkliga test och samtidigt dess storhetstid. I vinterkriget deltog över 71 000 finnhästar, i fortsättningskriget omkring 62 000. De tåliga, stillsamma djuren var oersättliga för transporter och kommunikation i den stränga kylan och djupa snön, då armen ännu inte var fullt motoriserad.

Insatsen som frakt- och ridhäst var guld värd, men svinnet stort. Över 20 000 finnhästar dog eller försvann i kriget. Hästrekryteringen drabbade civilbefolkningen, för en stor del av djuren som skickades till fronten var inga tränade militärhästar, utan småbrukarnas arbetskamrater på åkrarna och barnens husdjur på bondgårdarna. I 40-talets agrara Finland var finnhästen ofta gårdens mest värdefulla djur, tack vare sin mångsidighet och sin styrka.

– Kiripassi drog för en stund sedan åtta stora karlar i kärran utan att blinka. Den sammanlagda vikten måste ha varit mellan 1500 och 2000 kilo, säger Nykänen.

Mångsysslare. Den 11-åriga hingsten Kiripassi ställer upp på allt från skogsarbete till bröllopsskjutsar. Bild: Cata Portin

Brant nedgång

Efter kriget nådde finnhästarna sin numerära kulmen. I början av 1950-talet översteg deras antal 400 000. Sedan kom raset, och det kom snabbt. Jordbrukets mekanisering, framför allt traktorernas intåg, betydde att den månghundraåriga kollegan i granskogen och på de steniga fälten blev obsolet över en natt. Landsbygden "avhästades", dryga tre decennier senare fanns inte mer än 14 000 finnhästar i hela landet.

Men rasens saga var inte all. Finnhästen överlevde tack vare sin mångsidighet och hittade ett nytt grönbete i det växande intresset för fritids- och sportritt. I början av 1970-talet utkristalliserades fyra avelsgrenar för finnhästen: ridhästen, arbetshästen, småhästen och travhästen.

– Framtiden ser ganska ljus ut: intresset för ritt håller i sig och dessutom har allt fler på landsbygden börjat utföra vissa arbetsuppgifter med hästkrafter, bara för att de trivs med det. Kiripassi duger för både arbete och ritt, säger Nykänen.

Finess. Tuula Mattila och stoet Hemina, 10 år, tränar inför Finnhästarnas kungliga, den största tävlingen i ritt för finnhästar. Hemina har travargener, men har utvecklats till en duktig dressyrhäst. – Till ridhästens viktigaste egenskaper hör en vilja och förmåga att samarbeta med ryttaren och verkligen fokusera och följa de direktiv som ges. Finnhästen är en häst för skickliga ryttare, men används också mycket i ridskolor, säger Tuula Mattila. Bild: Cata Portin

Travet till undsättning

Det är inte enbart nostalgiker och hobbyryttare som räddat finnhästen som ras. Finnhästens starkaste livlina under efterkrigstiden var och är alltjämt travsporten och vadslagningen som hör ihop med den. Av dagens uppemot 20000 finnhästar representerar tre av fyra den så kallade travartypen specialiserade på att ta travbanornas sluttande kurvor med fjädrande spänst för att sedan flyga fram på upploppet.

På Vermo travbana i Alberga i Esbo förbereder sig en av atleterna för årets absoluta höjdpunkt: Kungstravet, finnhästarnas största travtävling, som äger rum just här i Vermo det här veckoslutet. Den femåriga hingsten Caijus är i topptrim och hör till eliten i sin klass. Siktet är inställt på seger i det så kallade Pikku-Kunkku-loppet för femåringar. Caijus har det väl förspänt: i lottningen fick han startnumret 2 medan den värsta rivalen, Ellin Sisu, startar med nummer 8 i raden bakom.

Topptravare. Hingsten Caijus håller närapå världsrekordfart för finnhästar i sin åldersklass. Bild: Cata Portin

– Caijus var bara en tiondel från världsrekordet i sin åldersklass, så nog vågar vi hoppas, säger Mika Mäkelä och klappar hästen på den muskulösa bringan där blodådrorna tydligt framträder.

Mäkelä och hans hustru Mirka Lehtinen, hästmänniskor ut i fingerspetsarna sedan decennier tillbaka, har haft hand om Caijus i sitt stall sedan han var ett föl. Topptravarens specialtalanger började framträda i tvåårsåldern.

– Utifrån släktträdet visste vi att Caijus hade goda travargener. Travhästen har en annan snabbhet och smidighet i kroppen än arbetshästen, till sin karaktär är den livligare och mer temperamentsfull. Tävlingsdriften är stark, säger Mirka Lehtinen.

Spring i benen

Caijus rycker mycket riktigt lite oroligt i sina remmar, skakar sin ljusa man och dreglar där han står under tak. Han känner på sig att det snart blir åka av. Den här dagen kör Mika Mäkelä en sista finslipande träning med Caijus inför helgens tävlingar. I själva loppet är det proffskusken Ari Moilanen, segrare i över 6000 travlopp, som håller i tyglarna.

– Före tävlingen gäller det bara att hålla hästen vid gott lynne och hans muskler varma. Vi som är delägare är mer nervösa än hästen, säger Mäkelä.

Minutiösa förberedelser. Mirka Lehtinen och Mika Mäkelä pysslar om hingsten Caijus efter träningen på travbanan. Med kort tid kvar till det prestigefyllda loppet i Kungstravet gäller det att hålla hingstens humör på jämn nivå och musklerna i gott skick. Efter träningen vankas morötter, dusch och massage. Bild: Cata Portin

Caijus tunga binds försiktigt med ett tungband så att han inte ska riskera att svälja tungan i hård ansträngning och hög fart. Så bär det av ut på banan. Först några uppvärmningsvarv i lägre fart, sedan ökar takten. Löddrig om bringan forsar Caijus fram med Mäkelä i sätet och skrämmer upp några fetlagda vitkindade gäss som vaggar fram på grönområdet innanför travbanan.

Caius kropp ångar bokstavligen efter träningen, medan högsommarregnet väter bana, häst och kusk. Nu är det dags för dusch, massage och återhämtning.

– Ibland går vi så mycket in för hästskötseln att vi glömmer oss själva. Hästarna går nog på massage, men jag vet inte när jag själv senast skulle ha gjort det. Det blir många tidiga morgnar, långa transporter, veterinärbesök och mycket slit med det praktiska, säger Mirka Lehtinen.

Arbetskamrater. För Mirka Lehtinen är hingsten Caijus mer som en kollega än som ett husdjur. Hon har hållit på med hästar i flera decennier och har känt Caijus sedan han var ett föl. I Kungstravet hoppas duon på storslam. Bild: Cata Portin

– Någon timlön ska man inte räkna, då blir man bara nedslagen. Caijus har visserligen redan hunnit löpa in 94000 euro, men om den här verksamheten totalt sett går på plus minus noll ska man vara nöjd, säger Mäkelä.

Glömmer sällan oförrätter

Den som vill bli rik på trav i Finland ska alltså snarast ha fru Fortunas gunst när tipskupongen fylls i. Men Lehtinens och Mäkeläs verksamhet handlar inte om affärer eller ens om tävlingsplaceringar. De talar i stället om en livslång fascination och tillgivenhet för finnhästens karaktär och egenskaper.

– Du måste ha en bra kontakt med hästen, annars blir det ingenting. Den är ett så stort och starkt djur. För mig är hästarna som arbetskamrater. Finnhästen har också den egenheten att den minns oförrätter ganska bra och kan vara långsint. Samtidigt förlåter den också en hel del mindre klanteri och har överseende med människan, säger Mirka Lehtinen.

Hur blir man vän med hästen?

– Det börjar i fölstadiet, men det är lite svårt att förklara. Man måste vara lugn och vänlig, men samtidigt bestämd. Hästen gillar rutiner och tycker om att människan bestämmer, men känner genast på sig om man är arg, nervös eller rädd. Då blir hästen också osäker. Å andra sidan hjälper det ofta att umgås med hästar om man själv känner sig illa till mods. Det är säkert en orsak till att hästterapi blir allt mer populärt.

Bakgrund

Finnhästen

Den finska hästen är känd sedan mer än tusen år tillbaka. Rasen är den enda som har sitt ursprung i Finland.

Den vanligaste färgen är fux med ljus man och svans, men också brun, svart och skimmel förekommer.

Rasens stambok upprättades 1907. En viss inblandning av utländska raser har skett, men sedan 1909 är stamboken stängd.

Finnhästen är känd för sitt pigga, arbetsvilliga och pålitliga lynne, och inte minst för sin styrka. I förhållande till sin storlek (mankhöjden i genomsnitt 156 centimeter) kan den dra tyngre lass än många av de större arbetshästarna.

Rasen användes tidigare främst inom jord- och skogsbruk, men i dag avlas merparten av finnhästarna för travsporten.

I dag finns ungefär 20 000 finnhästar i Finland.

Källor: Nationalencyklopedin, Wikipedia, Finlands Hippos rf.

Trav och hockey skakar hand

Kungstravet som Caijus laddar upp för omgavs tidigare av en viss glamour. Finska kändisar visade gärna upp sig på plats under tävlingarna. Nu följer merparten starterna hemma i soffan via datorn eller tv:n, men intresset för trav har inte försvunnit. Finländarna är kända som ett vadslagningsfolk, och stora summor är alltid i omlopp när Kungstravet brakar loss.

Det finns också en stark koppling mellan finsk ishockey och travhästar: många hockeyprofiler är delägare i travhästarna som deltar i Kungstravet. Kombinationen trav-ishockey cementerades i modern finländsk folklore senast under VM i ishockey 1995. För att stärka lagandan tog tränaren Curt Lindström landslaget till en travbana för att köra travhäst. Med facit på hand var den här formen av "hästterapi" kanske Lindströms klöveräss i rockärmen, för några dagar senare sopade Finland som känt hem VM-guldet efter hat trick av Ville Peltonen i finalen.

I år förtätas samarbetet då den så kallade Travligan öppnas: lagen i FM-ligan skaffar sig travhästar som vem som helst kan köpa andelar i, för en engångssumma på 100 euro.

Fyra typer

Sedan 1971 indelas finnhästen i fyra avelsriktningar

1. Travhästen: I dag den i särklass vanligaste typen av finnhäst. Den lättaste, snabbaste och sirligaste finnhästen, med lång kropp och långa ben. Finnhästen är en av de snabbaste kallblodstravarna i världen. De bästa kan tillryggalägga en kilometer på ungefär en minut och tjugo sekunder. Omkring 75 procent av dagens 20 000 finnhästar är travhästar. Den mest prestigefyllda travtävlingen för finnhästar är Kungstravet, som i år ordnas i Vermo i Esbo. Många av dagens travhästar härstammar från den legendariska österbottniska hingsten Murto (1917 1936) som på sin tid sprang flera finska rekord.

2. Arbetshästen: Den grövsta och starkaste typen av finnhäst, som ända in på 1950-talet var i flitig användning inom jord- och skogsbruk runtom i landet. I förhållande till sin storlek är den finska arbetshästen en av de starkaste dragarna i världen. I dag finns bara cirka 1 000 finnhästar av arbetstypen. De används sparsamt inom jord- och skogsbruk, men har hittat en ny nisch i häst- och upplevelseturism.

3. Ridhästen: Den finska hästen lämpar sig bra som ridskolehäst och för dressyr, hoppning, långdistansritt och fälttävlan. Travhästar och arbetshästar skolas ofta om till ridhästar.

Ännu i mitten av 1900-talet hade Finlands armé tiotusentals ridhästar. I dag är antalet ridhästar och småhästar sammanlagt ungefär 2 000. Hobbyintresset är stort, men på grund av de höga kostnaderna satsar få på att hålla sig med egen häst. Medelkostnaderna per månad uppgår till 1 000 euro per häst.

4. Småhästen: En ponnylik variant med en mankhöjd på högst 148 centimeter. Den ovanligaste av de fyra hästtyperna. Småhästen kan användas för många olika ändamål: som ridhäst, travare och arbetshäst. Småhästar kan bli utmärkta hobbyhästar för hela familjen, i synnerhet för mindre barn som vill lära sig rida.

Källor: Nationalencyklopedin, Wikipedia, Finlands Hippos rf.

Får nöja sig med bock

Oberoende av hur det går för Caijus i söndagens lopp har femåringen en ny bana att se fram emot under följande säsong: han ska även bli avelshingst. De goda travgenerna har lett till många beställningar runtom i landet. Men några romantiska möten med likasinnade ston blir det inte. I stället används en attrapp, en så kallad bock, som hingsten bestiger. Spermierna samlas upp i en konstgjord slida och skickas med buss till rätt adress.

Den 110-åriga stamboken får nya släktled, medan Caijus får nöja sig med en morot – visserligen hans älsklingsgodis – som belöning för insatsen.

– En kompis föreslog att jag åtminstone en gång ska låta hingsten betäcka ett sto på riktigt, när den stackaren bestigit bocken hela livet. Men jag sade att jag inte kan göra så mot hingsten. Tänk om han skulle få veta vad han dittills blivit snuvad på? säger Mika Mäkelä.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33