Krigets vardag på Studentteatern

Krigstrauma. Elin Johansson som mamman som precis lämnat sina två små barn på tåget, för att föras som krigsbarn till säkerheten i Sverige. Bild: Amanda Niska

Intrycket är avskalat och stiligt när Studentteatern sätter upp Sirpa Kähkönens krigsskildring på svenska.

Den brinnande staden

Text: Sirpa Kähkönen. Regi, ljud, ljus: Jermo Grundström. Översättning: Jermo Grundström, Kristina Grönqvist. Komposition, koreografi: Jyri Numminen. Scenografi, rekvisita: Valo Sauri, Vivi Lindberg. Kostymer: Rebecca Niska, Marie Rosenberg. Musiker Jyri Numminen, Kristina Grönkvist. På scenen: Vivi Lindberg, Marie Rosenberg, Valo Sauri, Rebecca Niska, Meimi Taipale, Elin Johansson, Alexandra Meincke.

Studentteaterns föreställning 20.5 på Teatr Za.

Det är drygt sjuttio år sedan fortsättningskriget tog slut, vilket betyder att de flesta finländare inte var med när det begav sig. Ändå är kriget ständigt närvarande i vår kollektiva minnesbank, något vi alla kan relatera till på ett eller annat sätt. Krigstiden är också fortsättningsvis ett populärt ämne på våra scener, och allt oftare intresserar man sig för hemmafronten snarare än skyttegravarna.

Så också i Sirpa Kähkönens Palava kaupunki, som uruppfördes på Teatteri Avoimet Ovet för ett drygt år sedan. Nu sätter Studentteatern upp pjäsen på svenska, i en avskalad och stilig version.

Den brinnande staden följer med människor som bor kring en innergård i Helsingfors centrum. Här finns mamman (Elin Johansson) som skickat sina små barn till Sverige, ett beslut som leder till att världen börjar rasa samman kring henne. Här finns flickan med den röda klänningen (Vivi Lindberg) vars pappa stupat och som blir vän med en häst (Meimi Taipale) vars psyke förstördes vid fronten. Dessutom finns här den fina frun från Viborg (Rebecca Niska) som inser att hennes forna status är ett minne blott – nu är hon bara en flykting. Hennes son (Valo Sauri) drömmer om hjältedåd vid fronten, men kommer tillbaka som en psykiskt instabil buse, medan hans fästmö (Marie Rosenberg) försöker hålla skenet uppe.

Tidsmarkörer

Pjäsen har en utpräglat rapsodisk karaktär, som kanske förstärks av att de fotografier som fungerade som ett sammanlänkande element i originaluppsättningen nu saknas. I stället är scenbilden tom och vit, som ett blankt papper. Skådespelarna sitter längs väggarna och kommer i tur ordning in på golvet för att berätta sina historier.

Det blir brottstycken ur krigets vardag, små observationer som tillsammans bildar en mosaik med den brinnande staden Helsingfors som motiv. I tidningen kan man, förutom dagens dikt, läsa om tävlingar för att samla råttsvansar eller kaniner som säljs för husbehov. Också Jyri Numminens musiknummer och sånger framförda av Alexandra Meincke fungerar som liknande tidsmarkörer.

Det blir ofta onödigt stillastående, och den resurs som de sittande skådespelarna längs väggarna är utnyttjas bara ett par gånger. Effektivt blir det i scenen då flickan med den röda klänningen antastas av en ful gubbe, vars röst görs av skådespelarna längs väggarna, som för att visa ett hot som samtidigt kommer från alla håll. En fysisk koreografi där plastlådor blir rytminstrument hör också till höjdpunkterna i Jermo Grundströms regi.

När alla karaktärerna får säga ett sista ord är den gamla hingstens analys som tränger djupast: När hästarna byttes mot maskiner förlorade världen sin mänsklighet.

Martin Welander

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning