Krigets långa skugga

Många blev märkta. I Timo Korhonens dokumentär Sodan murtamat berättar anhöriga om sina fäder och vad kriget åstadkom. Bild: SA-Kuva

Det kanske mest uppseendeväckande i dokumentären Sodan murtumat är ändå de talrika sjukdomsjournalerna hämtade från de psykiatriska inrättningarna.

DOKUMENTÄR

Sodan murtamat

Regi och manus: Timo Korhonen. Foto: Jan Nyman.

I krigsskildringar är det inte ovanligt att man sätter punkt när vapnen tystnar. Så inte i Timo Korhonens Sodan murtamat, en dokumentär där man följer upp den långa skugga som kriget kastade över de överlevande och framför allt deras anhöriga.

Eller som Satu Vaarela, dotter till frontmannen Erkki Savolainen, konstaterar: "Far drog ut i kriget för att värna om freden men i stället hämtade han hem kriget."

För Heikki Mäkinens pappa slutade kriget först år 1972, på kyrkogården i Kouvola. Han var bara 46 när han gick bort, till följd av alkoholmissbruk och levercirros.

Alla kom inte ens så långt; ett av intervjuobjekten i filmen erinrar sig att hennes pappa på vägen hem från officersklubben valde att ta sitt eget liv. Han hade förlorat nästan alla sina män och gav sig själv skulden. "Pappa var en känslig människa."

I Korhonens dokumentär möts vi av en hel kör av mer eller mindre smärtsamma minnesbilder. Det handlar om krigsveteranen som sover med yxan under kudden och som i vredesmod hotar att ta livet av frun i huset. Andra vittnar om stumma, inåtvända, män/pappor som endast i fyllan och villan lättade på locket. Om ens då.

Men med det inte sagt att Sodan murtamat skulle vara en deppig, nattsvart, historia. Infallsvinkeln här är snarare terapeutisk, för som Heikki Mäkinen konstaterar var det (också) för de anhöriga något av ett livsvillkor att försöka förstå vad deras fäder varit med om, att förlåta och gå vidare.

Fast nu består ju Sodan murtamat inte endast av talande huvuden, talking heads. Korhonen varvar personintervjuerna med korrespondens från fronten, med krigspropaganda och arkivmaterial modell stridens hetta.

Det kanske mest uppseendeväckande i dokumentären är ändå de talrika sjukdomsjournalerna hämtade från de psykiatriska inrättningarna (som förvisso slog igen när kriget var över).

Talande är också statistiken: där 191 värnpliktiga under vinter- och fortsättningskriget erhöll det prestigefyllda Mannerheimkorset slussades sisådär 15 000 mannar till den psykiatriska vården.

Hur som helst har Timo Korhonen gjort en fin och finstämd film, en veritabel själamässa som i förlängningen väcker frågor också om de nyanlända, på flykt undan gud vet vilka hemskheter.

Krister Uggeldahl