"Kriget finns inom oss"

Arundhati Roys nya roman – den första efter succédebuten för 20 år sedan – har fått ett blandat mottagande. För mycket, för rörigt, tycker också vår recensent.

Arundhati Roy

The Ministry of Utmost Happiness

Hamish Hamilton 2017

Barn rymmer, en flicka drunknar, en kvinna anklagas för våldtäkt och kidnappning … Dofter, färger, klasskillnader, politik forsar fram i den indiska familjehistorien som börjar i delstaten Kerala 1969.

Detta var i Arundhati Roys debutroman The God of Small Things som utkom 1997 ( sv. 1998, De små tingens gud). Boken blev en internationell storsäljare som översattes till över 42 språk, såldes i åtta miljoner och tilldelades Booker-priset 1997, femtio år efter Indiens självständighet. Salman Rushdies Midnattsbarnen hade inspirerat Roy, men hon hade en unikt egen och personlig röst.

Sedan blev det tyst kring henne – i fråga om skönlitteratur.

De följande tjugo åren ägnade sig Arundhati Roy huvudsakligen åt samhällsdebatt och fredsaktivism. Hon skrev polemisk journalistik och blev hotad till livet. Hennes namn förknippades med självständighetssträvanden i Kashmir och kamp mot hindunationalism och korruption. För sina beundrare framstår hon som en radikal vänsterröst, för sina kritiker som en omogen, orealistisk idealist.

De litterära förväntningarna var skyhöga inför den nya romanen The Ministry of Utmost Happiness. Skulle hon göra det igen?

"Saffransgula karlar med saffransgula grin"

Vi är åter i Indien, eller i varje fall i ett Indien sett och uppfattat av Roy. Våldsamhet och konflikter, religiösa, etniska, personliga sammandrabbningar dominerar. Delhis luft är smutsig, stora råttor med morrhår stryker omkring. Efter 9/11 fylls Delhi av flyktingar från Afghanistan på flykt undan amerikanska jaktplan som, skriver Roy, "sjöng i luften som för årstiden onormala myggor, och bomber som kändes som stålhårt regn". Hindunationalismen drabbar nu allra mest de fattiga, anser hon, och beskriver de makthavande som "saffransgula karlar med saffransgula grin". Nationella tragedier vävs ofta in i texten: den stora Bhopal-katastrofen 1984 då ett gasutsläpp ledde till tusentals människors död och kravallerna i Gujarat 2002.

I Kashmir demonstrerar mödrar som hävdar att 78 000 män mördats eller försvunnit. Det här är också i dag ett brännande aktuellt tema. De senaste månaderna har spänningen ökat i Kashmir och allt fler demonstrerande kvinnor har kastat sten på soldater och klagat över det de alltmer uppfattar som en indisk ockupation. Indiska armén har svarat med att värva sina egna kvinnor till soldater.

Sonen blir kvinna

The Ministry of Utmost Happiness är en spretig osammanhängande roman som speglar det moderna Indien på olika sätt ofta med en sakprosa som inte alltid associerar till någon gestalt eller episod i texten. Dialogen är ofta minimal.

Annars skriver Roy detaljerat och omständligt och omtagningarna är många. Det gör att boken kräver betydligt mera uthållighet av läsaren än debutromanen. Den kräver också en koncentrerad djupdykning i de romangestalter vi småningom börjar lära känna.

En av dessa är Aftab/Anjum. Mamma Jahanara Begum, hemmafru i Delhi, har vänta i sex år på att få en pojke efter sina tre flickor. Till slut kommer han. Men då hon granskar hans lilla kropp efter födseln "upptäcker hon att under hans nedre pojkkropp finns en liten oformad flicka". För varje år som går blir Aftab alltmer flicka, och kan inte gå i skola utan att bli retad. Då Aftab är 15 år får hon bo i "House of Dreams". Där lever hijras, transpersoner födda som pojkar men med behovet att leva som kvinnor. Aftab blir nu Anjum. Hijra-samhället är sedan länge en känd indisk subkultur och högsta domstolen i Indien accepterade år 2014 hijras som "ett tredje kön".

En hijra i romanen beskriver kampen i sin kropp: "Tumultet finns inom oss. Kriget finns inom oss. Indien-Pakistan finns inom oss. Det lugnar sig aldrig. Det kan inte."

Blandat mottagande

Massakern i Gujarat drabbar sedan Anjum – ett typiskt exempel i boken på Roys sätt att introducera en politisk händelse och en politisk synvinkel – och hon beslutar att lämna sitt hijraliv. Hon etablerar sitt hem på en kyrkogård och bygger efterhand gästrum vid gravarna och öppnar Jannat Guest House där hon samlar kastlösa, muslimer, missbrukare av olika slag, och till råga på allt ett övergivet barn, Zainab, som hon adopterar.

De flesta är kufiska typer, en av dem en jobbare som kallar sig Saddam Hussein. Roy har förklarat att hon har velat visa att också i de lägsta samhällsskikten finner man brist på soldaritet människor emellan, på grund av det täta mönstret av etniska, religiösa och nationella gränser som de tvingas leva inom.

Tre manliga vänner och en kvinna de alla älskar introduceras också. Musa blir terrorist, Naga hetlevrad journalist och Biplab en alkoholiserad statstjänsteman. Men också dessa romangestalter plattas till.

Arundhati Roys bok har fått ett blandat mottagande och jag kan se varför. Hon har förklarat i en intervju i India Today (23.5) att hon älskar Indien.

– Jag älskar anarkin. Jag älskar allt på gatan, allt det okuvade, vilda.

Hon ger oss allt detta, men det hade blivit en betydligt bättre bok om den hade förkortats, redigerats och delats upp i tre olika romaner. Nu finns här intressanta och läsvärda passager om Indien, men helheten fungerar inte.

Kerstin Lindman-Strafford

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00