Krav i konflikt

Statsminister Juha Sipilä (C). Bild: Lehtikuva/Vesa Moilanen

Statsministern avkrävdes nyligen snabb verbal reaktion på ett rasismrelaterat brott.

Det politiska våldet hade visat en sida vi inte tidigare har tvingats bevittna. En förbipasserande fick sätta livet till i vad som makabert nog av en representant för extremrörelsen i fråga kliniskt – och med ett absurt drag av planenlighet – reducerades till en "framtvingad disciplinär åtgärd".

Inget av orden har hemortsrätt i det sammanhang där de användes.

Men de bloggade statsministerord som tog avstånd från attacken med dödlig utgång – svarade de mot allvaret i det skedda?

Också om man svarar nej på den frågan – och det gör jag – tvingas man medge att kraven på snabbt fördömande står i konflikt med ett viktigare krav på våra ledande politiker.

När vi förutsätter att statsministern snabbt ska fördöma rasism, politiskt våld och annat ogräs inbjuder vi till avgränsade och isolerade yttranden som låter sig formuleras i tweets och annan enstavig kommunikation.

Ett mekaniskt fördömande kan nästan vem som helst utverka. Det är när det verbala tydliggörs som en del av kontinuerligt redovisade värderingar som det får en betydelse.

Så utövad skulle statsministerns insats bidra med ett kvalitetshöjande som gör det svårare för enstavighetens svartvita bröl.

Vi ska inte enbart ställa krav på snabb reaktion. Vi ska kunna förutsätta att en statsminister ser den kommunicerande rollen som en naturlig del av ämbetsutövningen.

Så är vi där igen.

En journalist som än en gång hakat upp sig på det där med kommunikation som en intellektuell hantering. Allt medan ekonomin blöder. Kan vi inte bara låta statsministern fixa ekonomin?

Jag tror det är viktigare än någonsin att vi ställer de rätta kraven.

Våra statsministrar utses i tilltagande grad på partikongresser, av partifolk med blicken fixerad vid den egna och partiets framgång. Kriterium nummer ett är att man kan vinna val.

Matti Vanhanen kastades in när Anneli Jäätteenmäki fick kasta in handduken.

Petteri Orpo fick axla chefskapet snabbare än vad den egna utvecklingen möjligen hade förutsatt.

Juha Sipilä var obeprövad och följaktligen obefläckad, en kvalitet som stod högt i kurs när Centerns egen kurs låg på all-time-low efter valfinansieringsskandalerna.

Politikertypen har snävats in. Finland har i modern tid haft två statsministrar som representerar varsitt ytterläge:

Paavo Lipponen (SDP), statsminister 1995–2003.

Juha Sipilä (C), statsminister 2015–.

Jämförelsen får tilläggsnäring av att båda har agerat högsta politiska chef i tider av ekonomisk kris. (Den förstnämnde dock med förmånen att få bättre draghjälp av omvärlden.)

Lipponen har en samhällsvetarbakgrund, Sipilä ingenjörens.

Lipponen blev politiker efter en lång karriär i politikens bakre rum innan han gavs möjligheten att leda själv. Hans intresse för filosofi och sökandets samhällslära manifesterades redan i gymnasiet.

Sipilä präglas av två element som är inflätade i varandra: Han behövdes när Centerns partikansli var en moralisk ruin, partiets ekonomi var redan ruinerad.

Sipilä hade haft dokumenterad framgång som affärsman. Hans karriär lyftes av att han inte hade gått den Lipponenska långa vägen via ett parti.

Vi minns Lipponen som en statsminister som de första åren muttrade sig fram i riksdagens korridorer – medvetet ovillig att ge sig in i de korta kommentarernas format.

Lipponen valde när han utvecklade sina resonemang. Han rörde sig lika hemvant i det europeiska samhällsbyggets sfärer som bland den inhemska politikens styrelement. Han var språkkunnig. Läs: Han hade möjligheten att på egen hand ta in den europeiska diskussionen.

Han drevs av ett intresse för samhällsanalys.

Sipilä klev in i inrikespolitiken med företagsledarens metodik och med ekonomin som främsta mål. Det kamerala blev politikens innehåll. Det europeiska eller det övergripande samhällsintresset har förblivit osynligt.

Politiken har reducerats till detaljernas drabbning. Vi vrider och vänder på procentsatser och vi dimensionerar sparkrav lika tvärsäkert som vi slår fast att åtgärd a ger oss 10 000 arbetstillfällen och åtgärd b ger oss 30 000.

De politiska målen formuleras av ekonometriker i tjänstemannastaben. (I ärlighetens namn ska sägas att fenomenet slog ut i full blom redan under Jyrki Katainens statsministeregid.)

Statsministern leder för all del inte nationen i samma mening som tidigare. Växande andra delar av samhället saluför sina egna värderingar.

Men statsministern har fortfarande vida möjligheter att sätta agenda, anslå tonen, fördjupa samtalet, utmana övriga aktörer.

Statsministern talar inte längre med ämbetets auktoritet. Man måste skapa den själv. Via berättelser om en bättre värld. Via tydlighet om vilka värderingar som gäller.

De politiska detaljbesluten härleds i idealsamhället ur de redovisade värderingarna – låt vara att de i praktiken urvattnas i vår koalitionskultur av kompromisser.

Men ju mer vi accepterar urvattningen, ju mindre vi kräver av intellektuell beredskap, desto blindare blir vår politiska metod, desto svårare blir politiken att följa för väljarna, medborgarna.

Vi har dessa båda roller. Väljaren handlar utifrån medborgarens tankemönster, närda av de politiska budskapen.

Det är därför vi ska kräva kontinuerlig tydlighet av statsministern.

Men också statsministern är en produkt av sin omgivning. Den består av partikanslier, tankesmedjor, medier, kolleger, företagsledare etcetera.

Vi ska ställa större krav på tydlighet av alla.

När vi gör det avfyrar vi den välkända bumerangen. Det kommer an på oss alla att agera så att en statsminister med filosoferandets djupa ambition ges chansen att agera intellektuell ledare.

I den hanteringen är inte tidtagaruret vårt främsta redskap.

Torbjörn Kevin

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning