Köttstolthet, köttskam eller annan skam?

Det är inte så lätt, tänker jag för mig själv då jag betraktar våra harmoniska nötkreatur där de sorglöst omedvetna om begrepp som kolsänkor och köttskam vandrar omkring i det gröna.

– Skäms Nikolai, yttrade prästen då han en gång i början av förra seklet döpte ett österbottniskt gossebarn i storfurstendömet Finland.

Det är länge sedan. Eventuellt hade föräldrarna funnit det opportunt att uppkalla sin förstfödde efter tsaren. Det var väl i princip inte något att skämmas för, men så handlade det i själva verket inte om skam den gången. På pappret som överräckts till dopförrättaren med den lilles namn prydligt nedpräntat stod James Nikolai. En kombination som måhända var tänkt att balansera upp det hela, men eftersom engelska vid de tiderna väl inte var något som man sorglöst gick omkring och uttalade blev det alltså Skäms Nikolai.

Jag känner inte till vad det blev av den unge mannen och huruvida han under sin livstid kom att ta sitt namn bokstavligt, så som det den gången framställdes. Däremot finns det i dagens värld duktigt med folk som redogör för skamkänslor av olika slag, liksom också duktigt med fenomen att rätta till.

Vi har det där med att flyga. Det finns de som biter huvudet av skammen och flyger på. Andra skäms när de tar sig fram luftvägen och kompenserar genom att kompostera, köra elbil, avstå från att äta kött eller från att uträtta hastigt påkomna behov i havet, för att uttrycka det diskret.

Ovanstående tankar väcktes till liv då jag på lördagsmorgonen läste Ann-Catrin Östmans I dag-kolumn "Koskam" (HBL 31.8).

Det är inte så lätt, tänker jag för mig själv då jag betraktar våra harmoniska nötkreatur där de sorglöst omedvetna om begrepp som kolsänkor och köttskam vandrar omkring i det gröna. Alla vet att ett lyckligt djur smakar bättre än ett svårmodigt, men hur bör man som köttproducent förhålla sig till dessa frågor. Borde vi i stället för köttstolthet känna köttskam då vi presenterar gårdens produktion i regionens lokalmatsguide.

Att frågor som denna ofta är motsägelsefulla framgår av en artikel i HBL denna sommar. Det har nämligen vetenskapligt konstaterats att ekologiskt odlade åkrar där nötdjur betat uppvisar ett rikare fågelliv med betydligt fler arter än konventionellt odlade och besprutade sådana, utan betande boskap. Enligt en studie som genomförts av forskare vid Helsingfors universitet är mönstret tydligt; där det finns lämpliga mängder betande djur på gräsmarker finns det också rikligt med spillning, en mångsidigare växtlighet, mera insekter och mera insektsätande fåglar som starar, svalor, tofsvipor och gulärlor, allt arter som länge lidit av ett intensivt jordbruk.

Extra intressant blev artikeln för oss eftersom vi i år råkat välja fågelarter som tema då vårens kalvar skulle namnges. Begynnelsebokstaven var R och sålunda har tofsvipor och andra bevingade varelser som gästar våra åkrar denna sommar fått sällskap av Rosenfink, Rödbena, Rördrom, Roskarl, Ryssvråk, Rävsparv, Rallhäger, Ringand, Rostand, Ripa, Rapphöna med flera.

Har vi då rätt att glädja oss åt att vi tillsammans med våra idisslande skyddslingar satsar på mångfalden och kanske till och med räddar någon utsatt art? Och befriar fenomenet oss från hela eller åtminstone en del av den skam som är oss tillmätt, då vi inte bara producerar biff utan också lockar oskyldiga medpassagerare på vår jord att äta den?

Anna Lena Bengelsdorff, Lappvik

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning