Koskela och Hietanen slåss, super och stupar i Västnyland

Rokkas obstinata käft går på västnyländska med Rinkebykrydda och Marthaförbundet kokar ärtsoppa i fältköket. Det är premiärdags för sommarens stora teatersatsning: Okänd soldat på både svenska och finska i Harparskogs historiska miljö.

Bland de tallbeklädda sandåsarna i Harparskog i Raseborg pågår en ursinnig aktivitet.

– Nu ska vi testa pyrotekniken med pansarvagn. Sedan vill jag spränga ögonen på Hietanen, hojtar regissören Erik Pöysti.

Pansarvagnen dyker upp mellan furorna och plöjer fram på sina larvfötter genom den kuperade terrängen, rakt mot den redan decimerade finländska kulspruteplutonen. I ett förtvivlat försök att stoppa den sovjetiska framryckningen stiger fänrik Vilho Koskela, spelad av Martin Bahne, fram och slungar en buntladdning mot pansarvagnen. Men i samma sekvens blir han träffad och faller till marken – torparen och rödgardisten Akseli Koskelas äldsta son är död.

Hans personliga offer blir ett av tusentals. Röda arméns storoffensiv sommaren 1944 rasar vidare, i pjäsen till tonerna av Jean Sibelius Valse triste, som Finlands mö, gestaltad av musikern Helena Puukka, spelar på violin.

– Det var bra, men tajmningen kan vi göra bättre. Nu föll Koskela för tidigt, ropar Pöysti.

Stupar i storanfallet. Den tystlåtna fänrik Koskela gör ett desperat försök att oskadliggöra en sovjetisk pansarvagn. Bild: Lina Enlund

Slutspurt

Det är just nu den allra sista finslipningen ska göras. På torsdag kväll kulminerar ett tvåårigt friluftsteaterprojekt när pjäsen Okänd soldat har västnyländsk premiär i historisk miljö. Pjäsen uppförs på platsen där fortifikationslinjen mot den sovjetiska marinbasen på Hangö udd restes efter vinterkriget.

– Harparskog är tallskog och urberg. Och det är vad de här pojkarna slogs om, fram och tillbaka, säger Pöysti.

Följande sekvens som ska repeteras är den där den anarkistiska men nästan dumdristigt modiga och handlingskraftiga soldaten Rokka (Joonas Heikkinen) kommer släpande på den ryska kaptenen Baranov som han lyckats ta till fånga. Bragden till trots faller Rokkas agerande och habitus inte i god jord hos löjtnant Lammio (Calle Alm).

I luven på varandra

Med hänvisning till Rokkas "bristande respekt för den militära disciplinen" beordrar Lammio Rokka att pryda skogsstigarna med runda, dekorativa stenar. Ordern får den karelska småbrukaren att se rött.

En spillkråka som flyger över den nybyggda åskådarläktaren tittar nästan frågande ner mot scenen där Lammios och Rokkas gräl håller på att urarta i handgemäng.

– Ur manskapets synvinkel är löjtnant Lammio kanske den minst sympatiska av alla. Han är en pedantisk torrboll med ganska enahanda verktyg för att ta itu med saker. Ingen bra personalchef, men rolig att spela, säger Calle Alm om sin ökända rollfigur.

Ryker ihop. Löjtnant Lammio (Calle Alm, till vänster) och soldat Rokka (Joonas Heikkinen) har flera gäss oplockade med varandra vid fronten. Lammios order om att Rokka ska dekorera skogsstigarna med stenar medan kriget rasar gör soldaten förgrymmad. Bild: Lina Enlund

Den ryska kaptenen Baranov spelas av Kåre Collin, en verklig friluftsteaterveteran med 25 års erfarenhet från en annan sommarteater i Raseborg.

– När producenten Kerstin Karlberg ringde behövde jag inte mycket betänketid. Det här är en så viktig bit av Finlands historia. Många problem man själv har i dag kan kännas ganska futtiga jämfört med vad de här killarna råkade ut för, säger Collin.

Krossade myter

Regissören Erik Pöysti håller sig Väinö Linnas ursprungliga roman, Sotaromaani, trogen. Produktionen tar avstamp i manuset till pjäsen Okänd soldat som uppfördes vid Pyynikkiåsen vid mitten av 1960-talet – en enorm publikframgång på sin tid.

– Men vi har lagt till saker ur Linnas roman som man ännu på 1960-talet ogärna talade högt om, till exempel avrättningarna av både egna soldater och krigsfångar. För Linna själv var det här en viktig anledning till att skriva boken, säger Pöysti.

63 år efter sin utgivning visar populariteten hos Linnas osminkade krigsskildring inga tecken på att dala. Tvärtom: förutom friluftsteatern i Harparskog ska en ny filmversion, den tredje i ordningen, ha sin premiär i år. Budskapet i romanen är allt annat än föråldrat, anser Pöysti.

– När romanen utkom krossade den bilden av fortsättningskriget, den berättade varför killarna som varit vid fronten teg om vad de upplevt. Linna gav dem en röst. Vår bild av vad som hände förändras hela tiden, och fortfarande finns det mycket som är obearbetat bland Finlands krigsminnen. Fortsättningskriget, utflykten Saimen–Onega och tillbaka igen, är ett mycket svårare kapitel i Finlands historia än vinterkriget, säger Pöysti.

Pacifistiskt budskap. Regissören Erik Pöysti håller sig till Väinö Linnas manus, och lägger till scener ur ursprungsmanuset som länge var censurerade. – Romanen är en kärleksförklaring till gubbarna i den här plutonen, det här underliga laget, hopkrafsat från olika håll i landet, säger Pöysti. Bild: Lina Enlund

Pacifism, protest och kamratskap

För honom utgörs kärnan i Linnas verk av en djupgående antimilitarism.

– Där finns en stark pacifism och en kärleksförklaring till gubbarna i den här plutonen, det här underliga laget, hopkrafsat från olika håll i landet, säger Pöysti.

– Jag känner själv en stor respekt och ömhet för de här killarna, i synnerhet för deras protester. De är så bångstyriga: inte bara Rokka, utan hela gänget. De är hela tiden i total opposition mot samtliga auktoriteter. De skäller ut Stalin, Hitler, Ryti och Mannerheim lika glatt, och sina egna småpåvar ännu värre.

Har du någon favorit bland karaktärerna?

– På något sätt fastnar jag för Hietanen. Han är inte riktigt lika mycket en "rambofigur" som Rokka, men spjuveraktig och sympatisk. Genom Hietanen (spelad av Willehard Korander) kan de andra i gruppen kommunicera med varandra, för han förstår dem alla, också kommunisten Lahtinen som han älskar att provocera. Ända in i det sista försöker han hjälpa andra, till och med i ambulansen när han förlorat sina ögon.

Finlandssvenska dialekter

I romanen talar Hietanen åboländsk dialekt. När Okänd soldat ska uppföras på svenska hör de många rika dialekterna till bokens mest svåröversatta partier.

– Vi har löst det genom att skådespelarna talar östnyländska, västnyländska, åländska, österbottniska dialekter och så vidare. Egentligen tror jag att pressen är större under de föreställningar vi gör på finska. För många åskådare är verket så heligt att de kan replikerna utantill, säger Joonas Vartiainen, som spelar lurken och kvinnokarlen Rahikainen.

– Rokka talar västnyländska kryddad med Rinkebysvenska som skådespelaren Joonas Heikkinen snappat upp under sin tid i Stockholm. Det funkar bra som fan, tycker Pöysti.

Tiger på två språk?

Språket är däremot inte den främsta utmaningen för Martin Bahne, som spelar den tystlåtna fänrik Koskela. I idrottstidningarnas kanske inte alltid så klockrena paralleller mellan kriget och ishockeylandslagets insatser har Koskela ibland jämförts med den långvariga lejonkaptenen Saku Koivu.

– Det är en krävande roll: Koskela är verbalt passiv, men samtidigt är han med hela tiden och gör med jämna mellanrum någonting som är moraliskt hållbart, åtminstone ur manskapets synvinkel, säger Bahne.

Under repetitionernas gång har Bahne reflekterat mycket kring sin rollfigurs personlighet och bevekelsegrunder.

– Det verkar som om vinterkriget förstört Koskela. Han drivs inte som Rokka av livslust, familj, barn och framtid. Egentligen är han kanske inte så olik Lammio trots allt – båda har det tomt inombords. Dynamiken mellan Koskela och Lammio är annars också intressant: om man generaliserar är det som de rödas och de vitas handskakning i kriget, de olika sidorna som ändå samarbetar, säger Bahne.

Finslipning. Den sammansvetsade kulspruteplutonen grupperar sig för att stoppa den sovjetiska framryckningen. Bild: Lina Enlund

Plats för över 800

Också byggarbetet inför premiären har varit intensivt. Studerande från Novia, Axxell och Edupoli har varit med om att snickra ihop Harparskog Arena, med plats för 810 åskådare. Läktarna bärs upp av containrar, som samtidigt fungerar som omklädningsrum och förvaringsutrymmen.

Under scenen har man grävt en skyttegrav, "en lång potatislåda med väggar och golv", som producenten Kerstin Karlberg beskriver den.

Med bland annat soppkök, gamla arméfordon och vapenattrapper går rekvisitan inte av för hackor. Bland statisterna finns finnhästen Kirppu, som under övningarna får regelbundna mutor i form av knäckebröd.

Tålmodig statist. Finnhästen Kirppu får knäckebröd av Tommy Haakana under en paus i övningarna. Haakana spelar undersergeant Mäkilä, som i romanen – efter sega förhandlingar – går med på att ge sin kollega Hietanen en strömming för att kurera dennes svåra baksmälla. Bild: Lina Enlund

Ingen sprit till soppan

Nerverna prövas under dagarna före premiären – men Erik Pöysti darrar inte på manschetten.

– Jag hade en skräck för att andra akten är överlång, men under näst sista veckan konstaterade jag att den håller sig inom rimliga gränser. Inklusive en lång paus är hela pjäsen ändå strax under tre timmar, säger Pöysti.

Kerstin Karlberg hoppas på fullsatta läktare – och på vädergudarnas gunst.

– Marthaförbundet serverar ärtsoppa fram till en halv timme före föreställningen, så det lönar sig att komma i god tid, säger hon.

Serverar marthorna kilju (mäsk) till soppan?

– Nej, de rättigheterna har jag inte hunnit skaffa. Men det blir kaffe och munk i pausen.

Det finns redan många versioner av Okänd soldat – varför behövs det en till?

– Den har aldrig uppförts på svenska – och aldrig i Västnyland.

Nybyggd läktare. Harparskog Arena som uppförts enkom för Okänd soldat rymmer 810 åskådare. På bilden från vänster Hietanen (Willehard Korander), Finlands mö (Helena Puukka), Kariluoto (Henrik Wickström) och Lammio (Calle Alm). Bild: Lina Enlund

Fakta

Okänd soldat i Harparskog

Okänd soldat uppförs för första gången på svenska i Harparskog i Raseborg, lagom till Finlands 100-årsjubileum.

Föreställningar ges både på svenska och på finska.

De svenska föreställningarna äger rum 15.6 (premiär), 17.6, 18.6, 20.6, 21.6, 25.6, 28.6, 29.6, 1.7, 2.7, 29.7, 30.7, 2.8, 3.8 och 5.8.

Pjäsen spelas på finska 8.7, 9.7, 12.7, 13.7, 15.7, 16.7, 19.7, 20.7, 22.7 och 23.7.

Biljetterna kostar 37,50 euro.

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03