Körtonsättaren Brahms i fokus

Bild: Skivkonvolut

Det är konstigt att Brahms körverk inte framförs oftare med tanke på hur bra de är. Eric Ericsons kammarkör och Gävlesymfonikerna gör en insats för att ändra på saken.

Körmusik

Johannes Brahms

Verk för blandad kör och orkester. Gävlesymfonikerna och Eric Ericsons kammarkör under Jaime Martín. (Ondine)

Av Brahms tio originalkompositioner för kör och orkester har enbart Ein deutsches Requiem, Altrapsodin och, i viss mån, Schicksalslied etablerat sig på den gängse konsertrepertoaren. Onekligen förvånande med tanke på att Brahms var en ypperlig körtonsättare och att även de övriga verken håller hög Brahmsklass.

Att Ondine och Gävlesymfonikerna under Jaime Martín nu följer upp fjolårets finfina inspelning av de två orkesterserenaderna är med andra ord en på alla sätt viktig satsning. Detta är musik inte ens den aktiva klassiska konsumenten nödvändigtvis kan på sina fem fingrar och så synd då att det hela inte tänktes igenom noggrannare.

Att satsa på repertoaren för blandad kör och orkester är i och för sig vettigt då man har tillgång till en av världens främsta blandade vokalensembler, Eric Ericsons kammarkör, men att högintressanta rariteten Triumphlied, som precis hade rymts med, utelämnats är svårare att förstå.

Fräscht och levande

Det som är medtaget står sig dock problemfritt även i en internationell jämförelse och liksom på den tidigare utgåvan presterar Martín och hans Gävlemusiker ett föredömligt klangligt fräscht och uttrycksmässigt levande Brahmsspel. Eric Ericson-kören sjunger med ett fullkomligt idiomatiskt uttal och är även i övrigt hundraprocentigt hemmastadd i estetiken.

Så i den härliga Schicksalslied (Hölderlin), så i den högexpressiva Gesang der Parzen (Goethe) och så framför allt i den sällsamt vackra och lyriskt innerliga Nänie (Schiller). Den mörkstämda Begräbnisgesang kontrasterar i sin tur fruktbart med de oemotståndligt charmerande Liebeslieder-Walzer – Brahms egen orkestrering av ett urval från opusen 52 och 65.

Återstår alltså bara att hoppas på att man följer upp denna njutbara utgåva med en volym 2 med, förutom Thriumphlied, kantaten Rinaldo för tenor, manskör och orkester – det närmaste Brahms någonsin kom att skriva en opera – samt Altrapsodin. Håller Martín lika rörliga tempon som här får man dessutom rum med Brahms två verk för damkör och orkester, Ave Maria och Psalm 13.

Mats Liljeroos Musikkritiker