Video: Peter Boucht korsade Grönlands inlandsis för 50 år sedan

För exakt femtio år sedan slet Vasabon Peter Boucht på Grönlands isar. De fem expeditionsmedlemmarna led av den starka solen och missvisningen gjorde navigationen svår.

På morgonen den 19 maj 1966 säger de fem expeditionsmedlemmar adjö till eskimåerna som följt dem upp på inlandsisen från Angmassalik på ostkusten. Med sig har de 30 grönländska draghundar och tre slädar med 300 kilo proviant var.

Vädret är inte gynnsamt. Det är ett par plusgrader och snöar blötsnö. Åtskilliga veckors skidåkning i uppförsbacke väntar. Varje gång slädarnas stannar krävs ett knyck för att få igång dem. Hundarna är inte till stor hjälp.

Vasabon Peter Boucht är den ende av expeditionsmedlemmarna som är i livet i dag. Han berättar att man inte visste mycket om draghundar.

– Vi hade ju inte haft någon chans att träna. De första dagarna var det i praktiken vi som drog hundarna, säger Peter Boucht med ett skratt.

Försvunna?

Under första dagen tar sig expeditionen några få kilometer innan det är dags att slå läger. Men redan dagen efter är vädret bättre med flera minusgrader.

Helsingin Sanomat har finansierat hela expeditionen och männen ska hålla daglig kontakt med deras reporter på plats på Grönland. Men telefonen slutar fungera redan andra dagen.

– Vi fick aldrig något svar. Men jag som var telegrafist gav ändå rapporter i hopp om att vi skulle höras.

Danska Politiken rapporterar om expeditionen. Dels om de "stackars hundarna" som tvingas leva långt under svältgränsen på den knappa födan.

– Till och med president Lyndon Johnson var inkopplad. Det talades om att flygbomba med extra hundmat åt hundarna, säger Boucht som tvärtom säger att födan räckte bra.

Mindre roligt är det för släkt och vänner som nås av Politikens rapporter om att expeditionen ska vara försvunnen på isen. I själva verket går det bättre för var dag i takt med att hundarna blir mer dragvilliga.

Solen problematisk

På nätterna är det 40-50 grader kallt men varken hundar eller män lider av det. Solen är i stället ett problem. Männen bränner sönder ansiktena och under natten hinner de såriga läpparna läka precis så mycket att de måste lirkas upp igen vid frukost.

Dagarna går ut på att hålla ordning på de bångstyriga hundarna som rymmer, slåss och stjäl mat av varandra.

Navigeringen är en stor utmaning. Kompass är det enda hjälpmedlet och räknat man fel på den enorma missvisningen, 45-57 grader, kan det gå illa.

Snart visar det sig att man kommit för långt norrut. På morgonen den femte juni 1966, efter 460 kilometer, ser man den enorma amerikanska radaranläggningen Dye 2 mitt på iskupolen. Man tar ut ny kompassriktning och skidar ditåt.

Trots att radarn kan se plan landa ända i Turkiet har ingen märkt expeditionen förrän de slitna herrarna bankar på dörren den nionde juni.

– De blev glada och tog emot oss med bastu, öl och mat, minns Peter Boucht.

Skrämmande slukhål

Från tre kilometers höjd väntar nu nedfarten mot västkusten. Slädarna är lättare och expeditionen kan för första gången använda presenningar som segel. Under en av dagarna avverkas drygt 40 kilometer. Men snart bromsas framfarten av glaciärsprickor som smält fram.

– Jag minns ännu isvattenströmmarna som drog fram där. De slutade i slukhål som rann ned till glaciärens botten hundratals meter längre ned. De var obehagliga och har etsat sig fast i minnet på mig, säger Peter Boucht.

Än en gång har expeditionen hamnat för långt norrut. Man tvingas leta sig fram till den plats där man kan stiga av glaciären. Det tar flera dagar. Under den tiden skjuter man alla utom en av de fjorton hundarna som inte dött under färden.

– De tilläts inte på västkusten på grund av renarna där, säger Peter Boucht som minns att Eero Varonen, expeditionens läkare, blev så fäst vid sin ledarhund Gögo att den fick leva och bli sällskapshund på den amerikanska radarstationen.

Ut i det okända

Den 20 juni sätter männen fötterna på fast mark. Dagen efter promenerar de in på hotellet i Söndre Strömfjord därifrån budskapet kablas ut av Helsingin Sanomat; expeditionen i mål efter 700 kilometer och 34 dagar.

Till skillnad från sin far, Christer Boucht, kom Peter inte att ägna sig åt fler jämförbara arktiska expeditioner även om han besökt Grönland och Alaska flera gånger.

Äventyret på Grönland försenade hans juridikstudier i Helsingfors med flera år. Men det betyder inte att han skulle vilja ha det ogjort.

– Som helhet var det en fin upplevelse. När vi började visste vi inte om vi skulle återkomma med livet i behåll. Vi hade tagit steget ut i det okända och ifall något hade gått snett kunde vi inte räkna med någon räddning. Då fanns varken satellittelefon eller GPS. Det är en stor skillnad jämfört med dagens expeditioner.

Profil

Peter Boucht

Ålder: 74 år.

Familj: Hustrun Helena (f. Nars) och två söner, bägge jurister, Johan i Oslo och Björn i Vasa.

Arbete: Jobbar ännu 60% i advokatfirman som fadern startade och som han är delägare i.

Intressen: Har sprungit 30 maraton, åkt flera Vasalopp samt alla Bothnialopp. Motionerar mer stillsamt i dag.

Expeditionsmedlemmarna

Erik Pihkala, Borgå. Expeditionens ledare.

Eero Varonen, Kangasniemi. Läkare.

Viljo Haapala, Kangasniemi. Kommunbyggmästare.

Christer Boucht, Vasa. Jurist och företagare.

Peter Boucht, Helsingfors. Studerande.

Läs mer om expeditionen i boken ”Grönland tvärs”, skriven av Christer Boucht.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00