Kören står stadigt med båda fötterna på jorden – Kampin Laulu valde tio välklingande stycken för sin nya skiva

Kampin Laulu sjunger uteslutande ny och välklingande repertoar på sin skiva.Bild: Markku Pihlaja

Musiken är genomgående välklingande på Kampin Laulus skiva med tio relativt nya körverk.

Körmusik

Kampin Laulu

Jalat maassa (Egen utgåva)

Stilistisk mångfald är inte det begrepp som jag i första hand hade använt för att beskriva repertoaren på kammarkören Kampin Laulus nya skiva, men det är vad dirigenten Kari Turunen talar om i sin text i skivhäftet och vid närmare genomlyssning är det solklart att han har en poäng.

Trots att urvalet med fog kan kallas nischat – alla stycken är skrivna under de senaste femtio åren och huvudsakligen under det senaste decenniet, allt är välsjunget och välljudande och de konsonantstinna kverulantiska kompositionerna lyser helt med sin frånvaro – finns en viss estetisk variation. Den största kontrasten kan skönjas mellan Ēriks Ešenvalds estetiskt snälla, rofyllda tonsättning Rivers of Light (2014) och Eero Sipiläs mera tonalt avancerade alster Fot mot jord (1969) till Diktonius text.

Det är ändå det välsjungna och välljudande som dominerar – praktexemplen är de två avslutande, relativt färska baltiska styckena, litauiska Donatas Zakaras Laiškai Sofijai (2011), baserat på Čiurlionis brev till sin hustru, och estniska Pärt Uusbergs Jumalaga! (Farväl!, 2008).

Styckena på skivan är i genomsnitt relativt långa (närmare tio minuter) och musiken flödar i en jämn ström. Så till den grad att man omedelbart stannar upp inför undantaget, främst i svenske Jacob Mülrads (f. 1991) Anim zemirot, baserad på en judisk liturgisk text, med ett antal pauser vid den dramatiska höjdpunkten.

Juhani Komulainens sensuellt färgade Katri Vala-tonsättning Matka Eedeniin (1995) förflyter inledningsvis i samma behärskade tongångar, men ackumulerar sakta energi mot ett stort euforiskt crescendo på slutet.

I fjol bortgångne Veljo Tormis Paevas lauldakse (1983) tillhör skivans mest spännande tonsättningar, där den harmoniskt skönt gungande grundtonen i kombination med folkmusikaliska lockrop (Ilona Korhonen som försångare) frambringar en fascinerande arkaisk atmosfär. Einojuhani Rautaavaras Die erste Elegie (1993) – inspirerad av Rilkes skrämmande änglar – får en fin tolkning inte minst tack vare tenorerna i inledningen och sopranskarans repliker.

I kören sjunger två tonsättare, Jaakko Mäntyjärvi och Teemu Tommola, vars kompositioner, Väinämöinen uneksii lentävästä veneestään respektive Lähtö Knossoksesta – bägge skrivna för körens 25-årsjubileumskonsert 2015 – är på något plan lika: tonalt stabila, med välljudande treklanger och orgelpunkter, blandade med viskningar och vackra repliker. Mäntyjärvis Väinämöinen är måhända dynamiskt djärvare, medan Tommolas Knossos är mera rofyllt och kontemplativt, nästan sakralt.

Det som egentligen förvånar mig mest är att ingenting låter amatörmässigt. Allt är rent, rösterna låter välutvecklade och -balanserade. Inspelningen är gjord i Riihimäki garnisonskyrka och signerad Anders Pohjola.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08