Konversanta tanter förlänger livet

Merete Mazzarellas nya essä är ett samtal där hon förväntar sig svar. Läsaren påminns om att livet är en resa med okända hållpunkter.

Merete Mazzarella: Om livets mening. Schildts & Söderströms. 2017. 223 s.

"Vi blir nämligen allt färre, vi som gärna själva står framför bibliotekshyllorna och ger oss tid att titta och bläddra och bli överraskade." Det är känslan av tidsfördrivande upptäckarglädje som Merete Mazzarella (f. 1945) lyckas sprida i sin essäkonst. Gång på gång drar hon oss till livsberättelsernas värmande lägereld i ett Decamerone där hon säger sin mening bara för att få höra andras.

Bild: Pressbild

Om Mazzarella hade valt att stryka det lilla ordet om i titlarna och underrubrikerna på sitt författarskap, skulle hennes böcker höra till de farligaste i världen. I den stegrade fundamentalismens tider skulle de tyvärr också höra till vanligheten. Redan i början tar Mazzarella artigt avstånd från dem som söker meningen med livet som om de lekte med en död råtta för att i stället sätta sig mitt inne i den gemensamma råttfälla vi kallar liv. Hon skyr också den distanserande kylan i ord som världs- och livsåskådning och talar hellre om världsbild.

Att leva är att få det man inte beställt. I sin vördnad för livshållningarnas mångfald undviker Mazzarella att binda sitt ämne vid andra beskrivningar än de strikt vetenskapliga. Livet är i varje fall något så i grunden föränderligt och rörligt att språket osökt drar sig till fåror som "färd" eller "mönster". Essäistens uppdrag blir att förse oss med kompassnål och öppna ögon. Att leva är att resa någonstans bara för att komma fram till något helt annat. Den som vill guida oss fram måste kunna peka ut sevärdheter som hela tiden byter plats och rasar likt sanddyner.†

Här behövs en reseledare som är mån om att vara medresenär mer än expert. I förbifarten förankrar Mazzarella världsbilden som global företeelse vid något hon kallar "mitt mänskliga landskap". Världshändelser dras in i vardagsrummets privata perspektiv där avstånd i både tid och världsrymd kan omskrivas i närhet och delaktighet: "När den ryska hunden Laika 1957 sköts upp i rymden och dog sörjde jag så mycket att jag inte kunde glädja mig ordentligt över månlandningen i juli 1969 som jag bevittnade i realtid på teve med min fyra veckor gamla son i knät."

Som författare och litteraturvetare bearbetar Mazzarella instinktivt det enskilda livet som en enda lång mening där man stiliserar och lägger till helt nya delar allt medan man tvingas vrida och rucka på gamla. Resultatet blir fritt flanerande essäistik som tilltalar för att den lyssnar. I sin upphöjande tro på det lågmälda samtalet tar den samtidigt ställning mot pamfletternas värld där man alltid redan vet eller tror sig veta bättre. Här behöver ingen få det sista ordet.

Bevandrad i förundran

Med den erfarna essäistens träffsäkra väderkorn för vad som ligger i tiden tar sig Mazzarella an ett evigt ämne som livets mening just då frågan blivit dagsaktuell i en värld där "det i dag är så många som tycks ha känslan att deras världsbild brutit samman" till den grad att de "lever liv de inte förstår". Ett tecken på vår vilsenhet spårar Mazzarella i hur lätt vi i dag avleds att betrakta vardagliga val av bilmärke eller köksinredning som livsavgörande.

Efterskalvet av otrygghet stryks under av hur nära essäisten själv är att fastna bakom den plötsliga rökridån av att rabbla upp terroristattacker och naturkatastrofer. Hela Mazzarellas essäistik vilar på verklighetens vulkaniska grund i att man aldrig kan vara annat än oförberedd på allt som kommer att hända. Ändå halkar hon nästan in i den "erfarenhetsimperialism" hon så ofta varnat för: "Själv är jag mycket medveten om att min tur kan ta slut i vilket ögonblick som helst."

Nödutgången ur alla livskriser ligger hos Mazzarella i att välkomna tanken att vi till en viss utsträckning alltid lever liv vi inte förstår. För att våga fråga och ifrågasätta måste man vara inställd på att inte förstå – eller förförstå – för mycket. Mazzarellas språklandskap tar till engelskans serendipity, moral luck och compassion fatigue för att fylla luckor i svenskan då det gäller vårt förhållningssätt till det slumpartade och gränserna för vår upplevelse. Samtidigt slår hon bakut mot tillsnörpningen av språket till hjärtan och smileys.

Mazzarella talar för en värld där medmänsklighet leder till äkta medkänslighet. Yrkesskribenten och språkälskaren utnämner sig här till förkämpe för att utvidga vår vokabulär från ord till konkreta kramar och gärning. Genom att tala sansat också om skräckupplevelser och eufori förvandlar hon vrede och glädje till konstruktiva verktyg för världsbygge. Den som blir berörd måste våga beröra oavsett hur klumpigt det kan tänkas bli: "Jag tror att vi i långt större utsträckning borde tillåta oss att helt enkelt göra så gott vi kan."

Stillhetens sammanhang

Livet är sällskapsresa som blir uthärdlig just för att man inte behöver resa ensam. Samtidigt blir saknaden så enorm att den sprids ut över alla landskap: "Dagarna gick. Steg för steg fick jag lära mig att hon inte bara var död på ett ställe utan på alla ställen där jag rörde mig: därhemma, på jobbet, på middag hos vänner.

På landet där hon hade trivts allra bäst."

Vårt bästa värn mot plötsliga katastrofer är att stanna upp tillsammans. För att klara av alla krängningar behöver vi kultur- och naturupplevelsernas nackstöd. Det är där vi finner tröst också då världen snålar med sina sammanhang bland annat genom normen att begravningar endast tillhör de närmast anhöriga. Mazzarella önskar sig för övrigt att samtiden vore mer generös med att dela med sig av sina medmänskliga landskap.

Det finns oändligt många sammanhang och aldrig bara ett enda rätt sätt att tillhöra. Med tiden lär vi oss kanske att ersätta böcker och handskrivna brev med teckengubbar och pekplattor precis som Crowindianerna Mazzarella skriver om försökte byta ut sina näst intill utplånade bisonoxar mot "fläckiga bufflar", kor. Till dess kan vi försöka föra vidare själva upplevelsen av det som hjälpt oss ställa frågor och öppet undra.

En god konversation förlänger det meningsfulla livet, fördjupar det. Mazzarellas bok mynnar ut i en trosbekännelse till samtalet och ett ode till hennes påbrå av konversanta tanter. Just genom sitt sällsynt hänsynsfulla sätt att tala utan att överrösta lyckas Mazzarella till sist göra sina älskade bufflar levande för oss: "Dem vill jag ogärna att mina läsare hoppar över, de har blivit oerhört viktiga för mig."

Maili Öst

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00