Kontrollerad och cool kvartett

Mark Turner uppträdde med sin kvartett på We Jazz-festivalen i måndags. Bild: Maarit Kytöharju

Saxofonisten Mark Turner bjöd med sin kvartett på intellektuell postbop på årets We Jazz-festival.

JAZZ

Mark Turner Quartet

We Jazz 2016, Andorra 5.12.

Mätt med de flesta mått kommer man till att Mark Turner, trumpetaren Avishai Cohen, basisten Joe Martin och trumslagaren Damion Reid höll sig tryggt på jazzens gyllene medelväg. Fast så färggrann var musiken egentligen inte. Vid närmare eftertanke var de flesta egenskaperna lagom, mittemellan – eller gråa på en skala från svart till vitt. Med tanke på att det är fråga om toppmusiker bör man inse att detta var avsikten, agendan.

Harmoniskt var musiken enkel, det kan ju inte bli så komplicerat då det går att skapa högst treklanger. Dock såg blåsarna till att ackorden inte var de mest konventionella genom att spela mer dissonanser än konsonanser. Det var gott om sekunder, kvarter och kvinter i intervallerna mellan saxofonen och trumpeten. Blåsinstrumenten samspelade skickligt i de komplicerade, nedskrivna duosekvenserna. Musiken var inte påfallande spontan eller improviserad.

Det var ibland lite svårt att höra hur musiken rörde sig harmoniskt, på grund av Martins livliga basspel. Det skulle ha varit koncisare om basisten hade spelat fler grundtoner och färre genomgångstoner. Detta har kanske också att göra med salens akustik och ljudåtergivningen. Det är fullt möjligt att det gick att uppfatta ackorden bättre, inklusive baston, på någon annan av de mjuka sammetsbänkarna i den klassiska biografsalen. Men problematiskt var detta, särskilt då Turners band troligen enbart spelade saxofonistens eget tämligen okända material. Troligen, eftersom han med ett par undantag inte bemödade sig att presentera musiken.

Både rytmiskt och dynamiskt var musiken jämn och fri från stora kontraster. Tempona höll sig nära medium, pulsen var stadig och volymen var i stort densamma från början till slut.

Materialet var tämligen tidlöst, med tanke på att liknande samspel mellan saxofon och trumpet redan hörts på 60-talet, då utfört av Wayne Shorter och Miles Davis.

Sammansättningen utan ackordinstrument är inte heller särskilt modern. Gerry Mulligan och Chet Baker körde med ett likadant koncept redan på 50-talet. Jämfört med Mulligan/Baker var de största skillnaderna nu de strävare harmonierna och de beatbaserade rytmerna.

Bägge skillnader gör att undertecknad nästan vilken som helst dag eller natt hellre lyssnar på till exempel Walking Shoes. Men vänner av en svalare intellektualism – eller ett intellektuellare cool – kommer kanske inte att göra lika, utan gillar då hellre Turners sentimentfriare musik.

Historiskt har man som orsak till att överge ackordinstrument, typiskt då piano, uppgett en strävan till större frihet. Harmonisk frihet? Svårt att säga, då man samtidigt till stor del då samtidigt överger harmonier.

Enligt en intervju är Turners avsikt varken att uppnå en större frihet eller att överge harmonierna. Därför måste man, med facit från konserten i hand, bara konstatera att uppgiften tydligen inte är alls lätt.

I Mark Turner Quartet spelar Mark Turner, saxofon, Avishai Cohen, trumpet, Joe Martin, bas och Damion Reid, trummor. Bild: Maarit Kytöharju

Jan-Erik Holmberg

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning