Kontraster berikar

Anna Retulainen. Boukombe, apa. Bild: Jussi Tiainen

Jukka Korkeilas, Elina Merenmies och Anna Retulainens målningar står i dialog med äldre konsthistoriska verk på en stor måleriutställning som visas både på Ham och på Serlachius-museet i Mänttä.

KONST

, Jukka Korkeila, Elina Merenmies, Anna Retulainen, Helsingfors konstmuseum Ham till 12.11 och Konstmuseet Gösta, Mänttä till 4.11.

Här frossas det i måleri, kan man gott säga: tre etablerade konstnärer i femtioårsåldern har fritt fått välja äldre konst från Hams och Serlachius-museets samlingar för att ställas ut tillsammans med deras egna verk. I Gösta-museets andra våning har de tre konstnärerna skilda rum och de har alla valt två verk ur samlingarna som de målat nya verk kring. I Tennispalatsets öppna salar betonas däremot den retrospektiva sidan mera och verk ända från 1990-talet till i dag visas om vartannat. Konstnärerna har här valt ett flertal konsthistoriska verk.

Elina Merenmies har bland annat valt ett surrealistiskt präglat 1500-tals verk av Jan Wellen de Cock med Sankt Antonius och Sankt Pauls frestelse i Ham. Helgonet Antonius levde i religiös askes, men attackerades ständigt av djävulen under sin ensamhet i öknen. Detta verk öppnar upp den bredvid hängande mörka temperamålningen av Merenmies vid namn Asket där något döljer sig i ett träd.

En stark kontrast blir däremot Emil Wikströms rara solskensflicka i marmor som strålar glatt bredvid en rad av Merenmies bläckteckningar av mörka ansikten, så som Det mörka i dig, ett ansikte av en ung man med en skuggig sida, samt Vem är du, som består av ett virrvarr av lösa trädgrenar. Återkommande element i Merenmies målningar är träd och finkänsliga trädgrenar. Ofta kan man ana någon bakom eller i träden. Ibland är de mörka och hotfulla och ibland strålar de som guld eller solen. I en rad stora molnverk kan man tyda ansikten och gestalter bland molnen.

Jag reagerar på hennes stora målningar Den gamla kvinnans melankoli och Soluppgång. Det förefaller mardrömslikt, bin attackerar ansiktet på en kvinnogestalt, för att sedan lämna henne, som jag ser det, sönderbiten. Men paradoxalt uttrycker ändå den måleriska helheten något ljust och möjligen andligt? Elina Merenmies påstår sig eftersträva ett andligt innehåll, eller åtminstone "något annat än det som kan hittas runt Times Square", som hon berättar i en dokumentärfilm om de tre konstnärerna som visas i anslutning till utställningen.

Självbiografiska lager

Jukka Korkeila målar självbiografiskt i olika lager. En stor installation med ansikten och clowner innefattar även något som liknar reklamslogans med religiösa texter på latin. Målningarna tar oss med på en resa till det oväntade och otrygga. Manskroppen återkommer ständigt, det är provocerande med penisringar, svullna magar och bakdelar. Människans fragilitet lyckas han betona mitt i allt det groteska, såsom i verket Konsten att falla sönder i Ham.

Korkeila påstår att han strävar efter att vara ärlig, både mot sig själv och mot andra. Han betonar konstnären som en kanal, genom vilken världsalltet rinner för att materialiseras. Han tar fram en hel del mörk energi och själva målningsakten framstår som mystik. Med finns till exempel bilder av påven som en fjärrskådare, lysande vit som ett spöke. Korkeilas tunga tematik speglas bland annat i Tyko Sallinens mörkbottnade Klosterbrödernas avsked och Hugo Simbergs Dödens port. Bredvid Korkeilas verk i Ham hänger också Åke Mattas sextiotalsmålning Mannen från Pakistan. I detta sammanhang framstår den som mycket aktuell med tanke på flyktingfrågor och utanförskap.

Dagboksverksamhet

Anna Retulainen målar enkla vardagliga saker, såsom igelkottar, blommor och pumpor i sin trädgård. Det är frågan om ett slags dagboksverksamhet, erfarenheter av ögonblick som hon vill minnas. Bredvid sina verk har hon valt bland annat Victor Westerholms kor, samt Elin Danielson-Gambogis sanddyner. Hennes passion och lust att måla syns i hennes stora målningar. Ibland är det ren ilska, i form av röda och blåa streck. Ellen Thesleff, men uppförstorad, kommer mig i tankarna framför hennes färgsprakande ljusa verk. I Mänttä har Retulainen också valt Thesleff som sin granne och målat nya verk utomhus under hela året för utställningen. Givande är tre stora album som finns till påseende i Tennispalatset, med mjukt handgjort papper med bland annat färgsprakande små vyer från Paris och Berlin. Man kan så att säga se Retulainens måleri "i famnen" och det gör att man tar till sig dessa bilder på ett annat sätt än då de är hängda på väggen.

Varför då dessa tre målare tillsammans? Varför inte, kontraster berikar, livet är mångfasetterat och de har alla tre olika förhållningssätt till vad och hur de målar. Korkeila står inför stora existentiella frågor, Merenmies skapar en helt egen värld via känsloupplevelser i verkligheten, Retulainen gör bilder som står starkt förankrade i hennes vardag. Dessa nutidskonstnärer lyckas alla visa något fokuserat och seriöst präglat, något helt annat än det statiska, ytmässiga och dekorativa.

Via kontraster ser man mera, och de konsthistoriska valen fungerar som stöttepelare och bollplank. Man ges en chans att fråga sig hur mycket som egentligen skiljer de tidsbundna uttrycken från varandra? Samtidigt väcks frågor kring måleriet på ett större plan; hur kommer det sig att måleriets dragningskraft är oförstörd och varför fortsätter det, sekel efter sekel, att vara så populärt som mellanmänskligt kommunikationsmedel? Med jämna mellanrum proklameras måleriets död, men några år senare förklaras det återuppståndet. Samtidigt fortsätter delar av konstvärlden oförtrutet att måla som om ingenting alls hade hänt. På den här utställningen vill man betona interaktiv närvaro, något som ofta fattas i vårt hektiska samhälle i dag. Vi behöver skapa rum för närvaro, där vi får ge oss själva tid. Målningar kan vara sådana rum, med all den potential och förföriska kraft som stundtals kan finnas.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning