Konstruktiv dialog mellan Aho och Beethoven

Mänttä musikfestspels öppningskonsert bjöd på ett uruppförande av Kalevi Aho. Sonja Fräki excellerade Ahos krävande pianotextur med förbluffande lätthet.

Mänttä musikfestspel.

Öppningskonsert i Serlachius-museet Gösta 1.8.

Sonja Fräki, piano. Beethoven, Brahms, Aho.

Mänttä musikfestspel firar sin tjugonde upplaga medelst ett festligt upplägg med inhemska och utländska toppianister, etablerade förmågor och unga löften samt gamla repertoargodingar och, skojigt nog, ett uruppförande av Kalevi Aho.

Aho har på många sätt varit en central figur i Mänttäfestivalens historia och speciellt minns vi uruppförandet av andra pianokonserten i Filppula kyrka 2003. Att konstnärlige ledaren Niklas Pokki och hans glada gäng nu beställde en pianosonat av Aho är med andra ord lika logiskt som naturligt och det av flera skäl.

Sonja Fräki, som alltsedan begynnelsen hört till festivalens bärande krafter och som doktorerat på Ahos pianomusik och även spelat in den på skiva, är givetvis en starkt bidragande orsak. Dessutom passar Ahos estetik festivalens samtidigt konventionsutmanande och publiktillvända profil ovanligt väl.

Ahos musik låter inte publiken komma alltför lätt undan, men belönar i gengäld den fördomsfria och uppmärksamma lyssnaren i rikliga mått. Den ställer krav men utifrån konstruktiva premisser och kommunicerar, sin bergfast koncipierade struktur till trots, i grund och botten på ett spontant emotionellt plan.

Mödolöst och insiktsfullt

Aho har alltid varit en musikhistoriskt medveten tonsättare, som stundom rentav etablerat en direkt dialog med sina stora föregångare. Den här gången är det ett av pianolitteraturens mest ikoniska verk, Beethovens Hammarklaversonat, som fått agera inspirationskälla – stycket bär underrubriken Hommage à Beethoven – och visst är det ett vågat drag att inleda med ett, nästan, direkt citat av de inledande takterna.

Aho går i sin andra pianosonat – hans första solopianokomposition på 25 år – dock sina egna vägar, även om första satsens brett upplagda dubbelfuga har sin självklara förebild, och Beethovensonaten framstår trots allt som en filosofisk snarare än konkret musikalisk utgångspunkt.

Ahos femsatsiga – Beethoven nöjer sig med de sedvanliga fyra – storform fungerar utomordentligt tillfredsställande med den asketiskt avskalade andra satsen och den klockklangsfokuserande fjärde satsen (benämnd Campane) som effektiva kontraster till tredje satsens scherzo och den tematiskt sammanfattande finalen.

Fräki excellerade Ahos krävande pianotextur – virtuositeten ligger hos Aho mera under ytan än fullt synlig i dagen – med en förbluffande lätthet (utantill dessutom!). Samma till synes mödolösa och djupt insiktsfulla levandegörande av de musikaliska sammanhangen gjorde sig gällande även i det spirituella inledningsnumret, Beethovens med glimten i ögat skrivna G-dursonat op. 31 nr 1, samt i Brahms sista enigmatiska pianoverk, Klavierstücke op. 119.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00