Konstnären som blev ett nationellt meme

Johannes Holopainen och Laura Birn som Einar Reuter och Helene Schjerfbeck. Bild: Andres Teiss www.teissphoto.com

Den finsktalande Helene Schjerfbeck debatterades flitigt innan premiären på fredagen. Sven Erik Klinkmann såg en film som vill lyfta in Schjerfbeck i den finska kulturens allra finaste rum och göra henne till en ikon för allt det goda som finns i denna nation.

Helene är en film som var oerhört omskriven redan innan den gjorts, framför allt på grund av debaclet kring filmens språk. Den har gjorts helt på finska, ett språk huvudpersonen knappast alls talade men som här fungerar som ett slags nationellt bindemedel, som förenar konstnären med den förmodat stora finska publiken.

Huvudproblemet med filmen, som hade premiär på fredagen, är att den betraktar sin huvudperson, konstnären Helene Schjerfbeck, som ett objekt för beundran. Det är ett fan som gjort filmen, som framstår som kompetent gjord om än konventionell, vacker som en kritiker kallade den, tung och högtidlig, som ett monument. Det är uppenbarligen också vad filmen är avsedd att vara: ett monument över en stor, finländsk mästare inom måleriet, en kvinna som visar vägen mot framtiden, som visserligen är marginaliserad, som lever i fattigdom tillsammans med sin gamla mamma, som har målarväninnor samt några beskyddare och beundrare också på manligt håll, konsthandlaren Gösta Stenman och målarentusiasten Einar Reuter. Den sistnämnda är så pass central i filmen att HBL:s recensent Martina Moliis-Mellberg rentav undrade om inte filmen kunde ha kallats Einar i stället för Helene.

Fokuset på romansen som kanske aldrig riktigt var så mycket till romans är som grundtema för svagt för att bära upp filmens dramaturgi, göra dess människor till mer än lysande eller ömkansvärda figurer. Tiden är tidigt nittonhundratal, när Helene Schjerfbeck målar flera ikoniska självporträtt från "mellanperioden" i sitt liv, när hon bodde med sin mamma i en stuga i Hyvinge, nära järnvägsstationen.

Helsingfors finns med i några scener i samband med utställningar och vernissager. Det är i de scenerna bristen på en verklighetstrogen återgivning av den språkligt definierade miljö Schjerfbeck levde i blir som allra mest akut, eftersom det handlar om iscensättning av en social miljö i ännu högre grad än vad som gäller för de intima scenerna i konstnärens hem. Den svenskspråkiga och tvåspråkiga kulturen under Schjerfbecks tid får finna sig i att vara som bortblåst. Bara personernas namn samt sluttexten att Schjerfbeck var en finlandssvensk konstnär avslöjar "hemligheten", som förstås för den nationella publiken inte alls är någon hemlighet.

Poängen med filmen är, och det understryks också av den lakoniska, mycket finska dialogen i filmen, att detta är ett projekt som vill lyfta in Schjerfbeck i den finska kulturens allra finaste rum, göra henne till en ikon för allt det goda som finns i denna nation. Sisu, mod att gå sin egen väg, styrka i motgång, känslighet, öppenhet för det nya, allt det är egenskaper som filmen lyfter fram. Men den emotionella resonansen uteblir i stort, i varje fall i mitt fall.

Som konstvetaren Marja-Terttu Kivirinta beskrivit i sin avhandling från 2014 betraktades Schjerfbeck av samtiden som ett geni. Men bilden av henne var alltid könad, hon sågs som kvinnlig artist med en underförstådd innebörd av att vara en ganska gammal, svenskspråkig medelklasskvinna som levde i enkla förhållanden. Ändå betraktades hennes raffinerade behandling av färg och ljus i målningarna som fin(ländsk)ska. Som representation framstod Schjerfbeck som sjuklig, lidande och gammal, konstaterar Kivirinta. Hon var ett svenskspråkigt, isolerat kvinnligt konstnärsgeni med en ståndsmässig bakgrund. I hennes verk avspeglades hemlandets ljus, men också sådant som skörhet och dekadens.

Tiden tycks ha kommit för en vändning i det som kunde kallas det nationella medvetandet vad gäller Helene Schjerfbeck. Det är det Antti J. Jokinens film så tydligt visar. Vändningen tycks ha pågått ett bra tag. Det paradoxala är att filmens avslutande sektion med ett antal av hennes målningar avbildade blir det som lyfter helheten. Bildsviten ger ett slags motivation till filmen och visar att vi nu befinner oss i ett läge där Schjerfbeck blivit ett meme som genomtränger hela det nationella kulturfältet.

Sven-Erik Klinkmann

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning