Konsten måste härbärgera det obekväma

Bild: Mikael Bobacka

I dag slits litteraturen mellan två påbud: högern vill att den ska underhålla och sälja, vänstern att den ska tjäna ett på förhand givet ideologiskt syfte. Men om inte konsten härbärgerar en obekväm och komplex verklighet – vem ska då göra det, frågar Ulrika Nielsen i sin essä.

"Som människa har jag åsikter. Som författare – ?"

– Birgitta Trotzig

Senaste vår gav jag ut ett diktverk som heter Undergången. Det är en bok som på olika sätt förhåller sig till och undersöker ett tillstånd i samtiden. Den fick ett gott mottagande, och det är förstås trevligt, men mottagandet förundrade mig för att boken nästan genomgående lästes politiskt. All litteratur är på ett eller annat sätt politisk men vad jag menar är att texten lästes entydigt, bokstavligt. Det var som om verket frammanade en ideologisk förförståelse, som om jag hade haft en bestämd åsikt och med boken ville "ta ställning". En recensent läste boken som ekopoesi, det låter som något slags kravmärkt litteratur, flera kritiker tycktes använda boken som projektionsyta för sin egen politiska depression, det sades att jag säger något om vad som bör göras och så vidare. Undantag fanns, inte minst i privat läsarrespons, men den dominerande receptionen var sådan.

Som författare får man räkna med att bli läst på ett sätt som inte var avsett och att misslyckas på olika sätt, det hör till skrivandets villkor. Jag tar upp det här för att jag tror att mottagandet av Undergången kan illustrera en allmän och tilltagande tendens, nämligen att inte uppfatta eller ta emot något som är ambivalent eller prövande. "Hur skriver man för en framtid som inte kan läsa?" för att citera ur min bok. Är den framtiden redan här?

Man skulle kunna säga att Undergången olästes, eller att poesin i den inte lästes, därmed uppfattades inte det sammansatta eller något tredje, vad texten någonstans sysslade med. Språket säger alltid mer och något annat, som poeten Miia Toivio skrivit någonstans. Boken lästes som om den inte var skriven.

Författaren Marguerite Duras har sagt: "Många berömda författare har inte skrivit enligt min mening. Sartre visste inte vad det var att skriva. Andra saker var viktigare för honom. Sartre var en moralist. Han är inte en sån om vilken jag skulle säga: han skriver. Blanchot skriver. Och Bataille skrev." Lite gåtfulla ord, måhända, men just det måste en författares ord få vara, och hon är inne på något här ...

Är det svårt för oss – svårare än vad det varit – att ta emot något som inte är omedelbart igenkännbart det ena eller det andra – tomrummet? Varför är det i så fall så? Handlar det om att vi formas av de bubblor som de nya offentligheterna i till exempel sociala medier skapar, att vi tenderar att ta till oss bara föreställningar och åskådningar som liknar våra egna? Vi "vet" så att säga redan, är "klara"? Handlar det om obildning? Att vi läser allt mindre skönlitteratur, och allt mindre reflekterande, komplicerade texter? Handlar det om stress? "Specialisering?" (Att vi så att säga kan bara det vi kan?) Handlar det om det polariserade samhällsklimatet som spiller över i vilka förväntningar vi har även på konst och litteratur?

Några ännu hemskare frågor: Håller vi på att förlora intresset för det mänskliga, för vad det innebär att vara människa, för existensens villkor? Redan uttrycket existensens villkor luktar på något sätt ålderdomligt. Håller dialogen med verkligheten på att tyna bort? Varför? Är det känslan av att något helt enkelt håller på att ta slut? Vad betyder allt det här?

* * *

Jag tänker mig skrivandet som ett slags motstånd, som ett motspråk. Det vilar ett nostalgiskt skimmer över den utgångspunkten också. Skrivandet som en handling av motsträvighet då. Det är litteraturens läge och möjlighet i språket.

Synen på litteraturen och konsten som fri började växa fram under upplysningstiden, samtidigt med nya idéer om individens fri- och rättigheter och fundamentala samhällsförändringar, demokratiernas framväxt och så vidare. Under 1900-talet betonades allt mer konstens kritiska potential: konst skulle vara ett motspråk mot maktens språk, göra uppror mot traditionen och det etablerade, experimentera med form och språk. Mot slutet av förra århundradet, i samband med bland annat nyliberalismens framfart, hände det något: litteratur skulle åter tjäna samhällsordningen, vara till nytta. I dag är den synen på litteratur mycket dominerande.

Det intressanta är att under tiden före upplysningen, när konsten inte var fri, när den skulle tjäna som underhållare och hyllare av hov och kyrka och var beroende av mecenater, så fanns det ändå en viss möjlighet till ett kritiskt perspektiv eftersom makten ju tog del av konsten. I dag är det inte så. De som har reell makt läser inte seriöst syftande litteratur och något håller som sagt på att sjunka undan över huvud taget.

Det går att urskilja två sätt på vilket litteraturen förväntas tjäna i dag. Antingen ska den fungera enligt marknadslogikens principer: underhålla och sälja för att tillmätas ett värde, det estetiska (etiska) värdet är här av föga för att inte säga intet intresse. Eller så ska den vara moralisk (moraliserande) och "god". Högern, eller nyliberalismen, kommer med det första påbudet. Vänstern kommer med det andra, att konst ska tjäna ett på förhand givet ideologiskt syfte, hjälpa oss in på "den rätta vägen". (Jag vill erkänna att jag tillspetsar en smula för att få just detta sagt, just här – det här är inte skönlitteratur.)

I Sverige där jag för tillfället lever största delen av min tid är det senare kravet starkt: På barnbiblioteken plockar man bort böcker som kan såra någon. Teaterföreställningar ställs in för att man tänker att de kan reta någon. Utställningar får inte heta vad de heter för att det kan kränka någon. På Moderna Museet i Malmö hängde man nyligen upp varningsskyltar intill två konstverk av Nils Dardel där man säger sig ta avstånd från den stereotypa framställningen av Svarta Diana, "Nils Dardel var mest troligt inte rasist men han verkade i en tid med andra värdegrunder än idag". Censuren är välmenande och skrämmande, detta krav på att vara rättänkande, att göra urval utifrån religiösa, moraliska eller politiska perspektiv. Var börjar man, var slutar man? Är det biblioteks- eller museichefens egen syn som bestämmer var gränserna går? Är det alltid självklart vilken grupp som är svag och behöver skyddas? Tänker alla som anses tillhöra en viss identitet på samma sätt? Är en människa lika med en enda fixerad identitet? Frågorna saknar slut ...

När den danske poeten Yahya Hassan gav ut sin första diktbok skrev Athena Farrokhzad, själv poet, om boken i Aftonbladet. Hon såg visserligen bokens styrkor, men skrev också att hon skulle vilja träffa honom och prata bland annat för att hon är kritisk mot hans förklaringsmodeller, detta för att Hassans bok beskriver patriarkalt våld och förtryck i den familj där han vuxit upp. För Farrokhzad skulle det ha känts omöjligt att skildra dessa erfarenheter "för en övervägande vit offentlighet" eftersom det enligt henne underblåser främlingsfientlighet och fördomar om muslimer, ja det som Hassan skildrar är "en skänk från ovan för Danskt Folkeparti".

Det här påminner mig för övrigt om de kvinnor i Sverige som utsatts för eller sett hedersvåld och som avråtts från att berätta öppet om sina erfarenheter med argumentet att det ökar splittringen i samhället. Den här inställningen, "släpp inte in obekväma erfarenheter i konsten", är som jag ser det mycket problematisk. Om inte konsten härbärgerar en obekväm och komplex verklighet – var? Var, kan man fråga sig inte minst i en samtid som allt mer präglas av filterbubblor, desinformation, censur, propaganda ...

* * *

Jag kommer att tänka på Hélène Cixous, som i sin bok Three Steps on the Ladder of Writing skriver att en författare måste "go there, in the direction of truth". Sanning är sällan något enkelt eller färdigt eller ens nåbart, men just riktningen ...

Definitionen av sanning enligt Cixous är "det du inte får säga". Men också det mest välkända och det mest okända, där att veta och inte veta rör vid varandra, dit där vi hoppas att vi ska få veta det ovetbara. Hon skriver om att inte vara rädd för att förstå det obegripliga, att se det osynliga, höra det ohörbara, tänka det otänkbara, vilket förstås är: att tänka.

"Att söka det vi kallar sanning är kanske, åtminstone, att 'oljuga', att inte ljuga. Våra liv är byggnader uppförda av lögner. Vi måste ljuga för att leva. Men för att skriva, måste vi försöka oljuga."

* * *

Jag tror att den litteratur som har för avsikt att tjäna skiljer sig från den som ger sig in i den osäkrade och öppna zon som Cixous talar om inte minst i hur författaren föreställer sig mottagaren, läsaren. För den tjänande författaren är mottagaren på ett visst sätt känd. Författaren vill till exempel inte skriva något som kan gynna en viss grupp och å andra sidan skydda en annan – ett slags konsekvenstänkande, hur man nu kan veta något om konsekvenserna, att man skulle kunna bemästra verkligheten – så hennes föreställning om dem bestämmer riktningen. Men för den motsträviga författaren är mottagaren okänd, precis som det skrivna rör sig mot det okända. Det senare härbärgerar också tvivlet – var är jag? / vem? /vart?

(Hur kan jag lita på en författare som inte tvivlar?)

* * *

Jag råkar just nu läsa en motsträvig författare, nämligen Imre Kertész, närmare bestämt hans senaste bok Den sista tillflykten och det slår mig, han tänker nog inte sig själv som en moralisk författare. Han är motsatsen till inställsam, inte sällan får man i den här dagboksliknande texten intrycket av en närmast osympatisk person. Och just härigenom blir själva verket bärare av ett slags moral, eller snarare ett etiskt förhållningssätt som för läsaren till en liknande zon av både ambivalens och uppriktighet.

Kertész frågar sig också något om mottagaren: "Om makten och anpassningen till den är total, för vem skildrar vi då den av totaliteten behärskade människan, eller mera exakt, varför är det med negativ laddning som vi skildrar den av totaliteten behärskade människan för en gåtfull entitet som antas hålla sig utanför totaliteten?" Trots att Gud är död och det inte finns någon "objektiv blick" så skriver vi (han) som om det förhöll sig tvärtom, som om det fanns något "evigt mänskligt?" Något universellt. Han finner detta paradoxalt och absurt ...

* * *

Konst är det som adresserar något som (invaderat) håller på att sjunka undan – och som förmodligen alltid i högre eller lägre grad befunnit sig i svårighet, ett halvt döende men alltjämt insisterande ställe – som om det var fritt och mottagligt och vid full vigör. Det är något jag upplever om jag inte läst en riktigt bra bok eller sett en riktigt bra film på ett tag eller läser en stark rad i någon poesibok – oj, det där vaknar och börjar röra på sig ... något levande oklart och vidöppet och kanske möjligt ... Den erfarenheten – en i grunden sinnlig erfarenhet – kan ge mig både glädje och njutning och smärta, det är vad som krossar mig i viss mening. Det är motsatsen till "bladvändare", för de här böckerna är ofta svåra för mig att läsa, om än inte enbart svåra ... Det är motsatsen till underhållning eller ideologisk inpiskning och att "ta ställning"... Det blåser liv i mänsklig erfarenhet, i världen, mig, öppnar dialogen ... Det är nog det enda sätt på vilket jag kan acceptera att litteraturen tjänar och det får inte upphöra. För det är ju faktiskt inte slut än. Vi finns fortfarande.

Texten bygger på ett föredrag som hölls på seminariet "Skall Konsten tjäna det goda? – om litteraturens och konstens relation till moral och politik" som ordnades av Folkets bildningsförbund i samarbete med Svenska folkskolans vänner i Helsingfors 31.1.2016.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00