Konsten i den globala produktionskedjan

Jobbar dygnet runt. I byn Dafen i Shenzhen, Kina, arbetar målare med att kopiera Vincent van Goghs och andra konstnärers arbeten som sedan säljs i affärer runtom i världen. Bild: Yle Bildtjänst

Kvällens dokumentär om kineser som jobbar med att kopiera konst är en estetisk njutning.

Dok: Chinas van Goghs sänds i Yle Fem torsdag kl. 22.00.

I södra Kina ligger staden Shenzhen. Trots att namnet är relativt anonymt för oss i väst rör det sig om en av Kinas största, rikaste och viktigaste städer. Den är nämligen med sina ekonomiska frizoner ett massivt produktionscentrum som spelat en central roll i Kinas ekonomiska framgångssaga ända sedan åttiotalet.

Till de otaliga varor avsedda för västerländsk konsumtion som tillverkas i Shenzhen hör också handmålade reproduktioner av världsberömda konstverk. I "produktionscentret" Dafen, ett slags mellanting mellan ateljé och rudimentär fabrik, arbetar ett tiotal målare med olja och duk för att uppfylla stora beställningar på konstkopior av van Goghs verk som sedan säljs vidare i konstnärens hemland. Målarna är fattiga, outbildade arbetare som sliter långa dagar under villkor som, vilket framkommer i dokumentären, ibland är sämre än en fabriksarbetares. Men de är stolta över, till och med inspirerade, av sitt hantverk. De hyser vördnadsfull respekt för sin sedan länge döde holländske mästare, och somliga drömmer till och med om att själva få åka till Amsterdam och beundra hans originalmästerverk med egna ögon.

Dokumentärens huvudperson, målaren Xiaoyong Zhao, får verkligen tillfälle att åka till Europa för att finna källan till sitt arbetes inspiration. Men när han av misstag får ett större perspektiv på sin egen position i den globala ekonomins absurda urverk väcker det nya frågor i hans huvud och blir bara ett steg på en större mental resa. Att belysa det besynnerliga samspelet mellan konstnärlig idealism, globala kulturkrockar och marknadsekonomi genom en persons kris och kreativa katarsis är ett bra grepp. Nästan lite för bra kan det kännas då upplösningen kommer och urartar i ett klämkäckt "vi kan själva"-budskap där patriotismen klistras på persondramat i bästa Hollywood-stil. Den genuina mänskliga sympatiskhet som filmens huvudpersoner utstrålar räddar ändå intrycket från att bli alldeles artificiellt.

Estetiskt är filmen en ren njutning, vare sig kameran fångar penslarnas virvlande dans i ateljén eller deltar i den stojiga gemytligheten kring en kinesisk storfamiljs middagsbord. Vardagsscenerna från arbetarkvarteren i miljonstaden Shenzhen är vackra och fascinerande nog att förtjäna en egen film i sig. Den personliga favoritscenen för mig är ändå när Zhao och hans målarkompisar mot slutet av en äventyrlig Europaresa äntligen når målet för sin vallfärd: van Goghs grav i Paris. I en gest som påminner om de ceremonier med vilka man hedrar sina förfäders andar i kinesisk folkmytologi tänder de tre kinesiska cigaretter som de placerar på sin mästares gravsten, och betygar honom sin vördnad medan röken virvlar mot den grå himlen.

Filmen visades även under Docpoint-festivalen 2017.

Otto Ekman Reporter