Konsten ger ingångar till alla slags erfarenheter

Bild: Markku Ulander

Det är en central uppgift för konstinstitutionerna att kunna ge de ingångar som behövs för att skapa tolkning och förståelse, och en beredskap att hantera erfarenheter som kan vara ambivalenta och motstridiga, skriver Mikael Kosk med anledning av debatten om Aino-triptyken.

Kraven på att från Ateneums väggar plocka ner Akseli Gallen-Kallelas triptyk där den gamla gubben Väinämöinen försöker lägga vantarna på den unga och vackra Aino blev en tokig miss. För att kontextualisera denna berättelse är det ju bara att läsa den till slut. Det finns en samling regler som kallas för Väinämöinens förbud och en av dessa föreskrifter är att en gamling inte ska ta en ung hustru.

Just detta förbud förstärks av att Vänämöinen hade egen bitter erfarenhet att falla tillbaka på. Det sitter rentav alltför bra i Väinämöinens utvecklingsberättelse att han själv inte kunde låta bli att falla för vissa frestelser på sin väg till den inre klarheten och visdomen. (I Väinämöinens övriga förbud ingår bland annat att låta bli att skrika och stöka i en båt, att ligga på en väg, att skrika vid midnatt och att gunga på en sten; en del av levnadsvisdomarna kan vara värda att ta på allvar medan andra i dag skulle betraktas som rena vidskepelsen.)

I Kalevala vimlar det av hjältar av olika kalibrar. En av dem är Lemminkäinen, som bland annat rövar åt sig en hustru, tar livet av en husbonde och förför änkorna och pigorna. Man kan säga att Lemminkäinen är glad i kvinnor, men den mansbild han representerar med behovet att bevisa en sexuell prestationskraft, kombinerad med en stark drift att dra ut i strid, är som bekant djupt problematisk när den förekommer i det verkliga livet.

I mytologins värld finns ingen uppdelning av människor i deras ljusare och mörkare sidor utan allt uppgår i ett odifferentierat helt, där de tvetydiga gestalterna inte alltid är bara människor utan även överjordiska eller halvgudaliknande varelser. Trots att gott och ont smälter samman i de arketypiska berättelserna ingår i dem ofta ett tillspetsat blottläggande av vad som inte är önskvärda handlingsmönster.

Den mest tragiska figuren i Kalevala är Kullervo, som förför en kvinna som visar sig vara hans syster. Den berättelsen leder till oåterkallelig undergång, där finns ingen väg till förlösande insikt och klarhet. Det är svårare att föreställa sig att denna förförelsescen skulle framställas i bildkonstens form likt Gallen-Kallelas illustrerade mytologi kring Väinämöinen och Aino. Incest är det starkaste tabut i alla kulturer och om en incestuös handling avbildas kan det väcka frågor om vilken ingången till den underliggande tragedin i så fall är.

Konsten ger inte modeller för livet, inte vare sig som positiva modeller att efterfölja eller negativa modeller att ta avstånd från. De olika konstformerna existerar på ett sätt som är väsensskilt från de verkliga handlingar de berättar någonting om och deras sätt att återverka på denna verklighet är alltid indirekt, aldrig direkt.

Även om det är en grundläggande sak att låta bli att sammanblanda konsten med det som den framställer eller avbildar betyder det inte att konsten bara skulle vara en sfär där det i dess namn kan bollas fritt med vad som helst. Konsten ger ingångar till alla slags erfarenheter, även de svåraste av dem. Den ger en väg att konfronteras med dessa erfarenheter utan att behöva stöta på dem på verklighetens påträngande nivå. Konsten ger ett rum där det går att andas fritt samtidigt som den på sitt indirekta sätt vill tvinga fram reflektion och ställningstagande kring vad den handlar om.

Det är inte lyckligt att Gallen-Kallelas målning Väinämöinen och Aino, eller John William Waterhouses målning Hylas och nymferna vid Manchester Art Gallery, i ett utfall av överdriven könspolitisk korrekthet råkat ut för censurkrav från människor som inte ens kunnat träda fram. Genom att lyfta blicken dyker ändå en betydelsefull diskussion om hur konsten fungerar som ingång till många olika slags erfarenheter i olika tider upp. Det räcker inte med kontextualisering, det finns en hård kärna av allmänmänskliga och rätt tidlösa erfarenheter som de olika konstarterna i deras olika yttringar exponerar människor för.

Det är en central uppgift för konstinstitutionerna att kunna ge de ingångar som behövs för att skapa tolkning och förståelse, och en beredskap att hantera erfarenheter som kan vara ambivalenta och motstridiga. Alltför ofta gömmer sig konsten i en upphöjd och idealiserad sfär där publikens uppgift är att beundra mästerskapet med vilket verken är utförda. Det är viktigare att de öppnar sig och blir till bollplank för människors erfarenhetsvärld.

Mikael Kosk Journalist

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00