Konsten att fullborda en fullbordad symfoni

Blicken i partituret. Mario Venzagos rekonstruktion av Schuberts ofullbordade symfoni är tveklöst spännande. Bild: Pressbild

Är det över huvud taget relevant att fullborda Schuberts ofullbordade symfoni? Mario Venzago gör ett tacknämligt försök.

Klassiskt

Tapiola Sinfonietta

Dirigent: Mario Venzago. Solist: Maximilian Hornung, cello. Schubert, Herbert. Tapiolasalen 29.9.

Irländsk-tysk-amerikanske Victor Herbert (1859-1924) är en av musikhistoriens mest spännande profiler, vars stjärna efter decennier av negligering återigen är i stigande. Förutom tonsättare även cellist, dirigent och pedagog, som utöver den seriösa instrumentalproduktionen skrev inte mindre än 43 på sin tid enormt populära operetter, två operor, några av de tidigaste musikalerna och ett av de första filmpartituren (The Fall of a Nation).

Som om inte detta vore nog har vi Herbert att tacka för Dvoráks älskade cellokonsert. 1894 satt Dvorák i publiken när kollegan vid National Conservatory uruppförde sin andra cellokonsert och blev så begeistrad av Herberts spel och hans sätt att framgångsrikt balansera soloinstrumentet mot orkestern att han omedelbart satte i gång med att komponera h-mollkonserten.

Det är inte svårt att förstå Dvoráks entusiasm. Herbertkonserten är rätt oemotståndlig i sin flödande melodik, läckra instrumentation och ömsom lyriskt sensuella, ömsom dramatiskt schvungfulla ton. Saint-Saëns känns ofta som en själsfrände – Herbertkonserten borde alla gånger spelas lika ofta som Saint-Saëns populära första konsert – Liszt flimrar stundom förbi och så har vi något som tveklöst är Herbert själv.

Godtagbar provokation

Mario Venzago är en dirigent som inte lämnar en oberörd. Senast jag hörde honom i Hagalund misshandlade han Schumanns Rhenska symfoni å det gruvligaste. I jämförelse härmed kändes hans ultrasnabba tempo i första satsen av Schuberts h-mollsymfoni som en godtagbar provokation. Rentav motiverad såtillvida att dramat och passionen underströks, även om mycket av den klangliga magin och suggestionskraften onekligen gick förlorad.

Andantet var tempomässigt mindre kontroversiellt och den verkliga provokationen sparades till sist: vi fick höra den "ofullbordade" symfonin i en av Venzago fullbordad version. I sig inte unikt; Venzago är den fjärde som försökt sig på detta och sannolikt den som lyckats bäst, men den intressanta diskursen är självfallet om tilltaget över huvud taget är relevant.

Enligt Venzago är det det i högsta grad. Han hävdar att Schubert inte bara hade en klar avsikt att fullborda symfonin utan även gjorde det. Scherzot finns delvis bevarat, medan Venzago ansluter sig till de forskare som anser att den förlorade finalen är lika med den första entr'acten ur musiken till skådespelet Rosamunde.

Det är fullt möjligt, rentav troligt. Poängen är ändå att såväl scherzot – här kompletterat med delar av balettmusiken ur Rosamunde – som finalen känns lättviktiga efter två av de mest geniala symfonisatser världen dittills skådat och det är knappast långsökt att anta att även Schubert insåg detta och därför, under tidspress, offrade finalen på teaterns altare.

Faktum är att h-mollsymfonin är en av de mest "fullbordade" symfonierna någonsin, men Venzagos rekonstruktion – han har inte komponerat något eget – är det oaktat godtagbar och rentav smått spännande. Sinfoniettamusikerna musicerade, som alltid med Venzago, med känselsprötena i rätt läge, Schuberts D-dur-uvertyr D 556 var en skojig inledning och sällan hör man väl en cellist som är så fullständigt i symbios med sitt instrument som unge tysken Maximilian Hornung. Herbert och Dvorák hade varit imponerade!

Mats Liljeroos Musikkritiker

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46