Konst som Facebook censurerar

Elina Brotherus separatutställning i Centre Pompidou i Paris har hittat till Galleria Heino. Intressant är den spänning som uppstår mellan impulser och instruktioner, skriver Berndt Arell.

Konst

Elina Brotherus

Spelets regler. Galleria Heino, till 4.2.

Nyligen öppnades en utställning på Galleri Heino som, förutom att den i sig givetvis är intressant, även är rätt unik för den finländska konstscenen. Elina Brotherus Règle du jeu (Spelets regler) har nämligen i fjol visats som en egen separatutställning i det prestigefyllda franska konstcentret Centre Pompidou i Paris. Det gör henne till den första finländska konstnären som fått en egen separatutställning i den institutionen.

Att utställningen och den omfångsrika utställningskatalogen dessutom var ett resultat av det första pris hon vann i det franska statliga spelbolagets "Carte Blanche"-pris gör inte insatsen mindra anmärkningsvärd. Temat var spelvärlden och uppdraget att gestalta den visuellt. Konstnären, som har studerat i Paris, delar sin tid mellan Helsingfors och Avallon, Frankrike.

Fluxus

Elina Brotherus hade redan tidigare inlett ett projekt som kan hänföras till detta och valde att vidga det. År 2015 såg hon en utställning i Berlin som utgick från den kände galleristen och konstsamlaren René Blocks arkiv och samling av Fluxus-konst. Det är en, även i Finland, känd samling och samlare. Block var en av de centrala personerna i den konstnärliga rörelsen under dess mest aktiva och nyskapande period och han har samarbetat med alla centrala konstnärer inom den. Han har drivit gallerier både i Tyskland (från 1960-talet) och i New York (under 1970-talet), och senare varit verksam inom flera konstinstitutioner samt som förläggare.

Alltsedan hon inledde sin konstnärliga karriär har Elina Brotherus så gott som uteslutande använt sig själv som modell, själv gestaltat sin bilds idé i sina konstverk. I Spelets regler tar hon steget vidare. Projektet omfattar ett team, där flera konstnärer medverkar. Den som syns mest, alltså finns med i bilderna och filmerna, är dansaren och koreografen Vera Nevanlinna. Tillsammans utgör de en nästan organisk helhet, ett par om man så vill, där samspelet är smidigt och det ofta är svårt att uppfatta en gräns mellan de två, om det ens är meningen eller meningsfullt. Den grundidé de har lånat från Fluxus är de "event scores" konstnärerna använde i samband med sina performance-uppträdanden. Man får en kort instruktion om hur uppdraget skall gestaltas och uppträder sedan improviserat inför publik. Brotherus uppträder inte inför en riktig, närvarande publik utan utställningsbesökarna, de som ser filmerna.

Hennes mål är, som i hennes konstskapande i övrigt, en fullkomlig bild, perfekt så långt det är möjligt och hon vill behärska hela processen och resultatet. Det betyder inte att spontanitet och improvisation skulle utgå. Man kan med önskvärd tydlighet se uttryck för dessa i filmerna också. De är inte stramt regisserade alltså. Intressant är den spänning som uppstår mellan impulser och instruktioner, lekfull men samtidigt allvarlig.

I rulltrappan

Konstverken i utställningen kan indelas i flera grupper. En del utgår från historiska Fluxusverk andra från instruktioner som konstnären själv skapat i deras anda och några från dikter av Tuomas Timonen. All musik är komponerad av Antti Ikonen.

Bland ett trettiotal verk har jag valt ett par exempel. Klassikern av Marcel Duchamps från år 1912, Nu descendant un escalier (Naken går ner för trappan) har Brotherus omtolkat med sig själv som modell. Hon svänger på det hela och i Nu montant un escalotor (2017) åker hon uppåt i Centre Pompidous rulltrappa. Den är ju som bekant placerad i stora glasrör utanför byggnadens fasad och från den har man både en fantastisk utsikt över Paris samtidigt som man nog syns rätt bra utifrån också.

Konstnären tar alltså denna rullande trappa uppåt i bygganden och kameran följer henne – hon är fullständigt naken – i ganska breda, svepande rörelser. Ett kontemplativt lugn och ett slags harmoni råder i bilderna samtidigt som man uppfattar storstaden utanför. Klassikt, enkelt och oförargligt kunde man tänka. Men så inte i dag. Så länge verket visas i skyddad konstmuseimiljö har få några synpunkter, men försök dela (ett kort avsnitt) av det på sociala medier och se vad som händer! Den plockas bort rätt snart och du får en varning. Detta hände mig när jag ville berätta om utställningen i mina kanaler på de sociala medierna. Nog så intressant och nymoralistiskt vill jag påstå.

Snörstorm

Ett verk som kanske känns mer relevant för vår årstid just nu – men som antagligen uppfattades som rätt exotiskt när det visades i Paris i höstas – är verket Drummer 1-3 (2017). Förebilden för det är George Brechts verk For a drummer (1966) samt två andra liknande verk från samma år. I Brotherus version har instruktionen (om att trumma under vissa förutsättningar och med vissa "instrument") placerats på en finländsk åker vid skogsbrynet i full snöstorm. Kampen att bygga upp trumsetet och sedan spela på det i den rasande vinden har kanske vissa komiska drag, men mest tycker man synd om musikern. Rasande stramt!

Berndt Arell

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08