Konst, kaos och kokain

Mikael Persbrandts självbiografi är inte bara en kärleksförklaring till teatern, utan också en brutal självuppgörelse och en naken skildring av missbruk, skriver Mårten Westö.

Självbiografi

Mikael Persbrandt & Carl-Johan Vallgren

Så som jag minns det

Bonniers 2017

På senare år har memoarer av manliga svenska skådespelare duggat tätt. Kjell Bergqvist, Thorsten Flinck och Tommy Berggren har alla i tur och ordning gett ut sina självbiografier, och nu har turen kommit till Mikael Persbrandt, vars osminkade minnen blivit en av höstens snackisar.

Vi får följa den konstnärligt multibegåvade ynglingens klassresa, från uppväxten med en ensamstående mor i Stockholmsförorten Jakobsberg till den svenska scenkonstens finrum. Med inlevelse skildrar Persbrandt sin uppväxt i miljonprogrammets Sverige och sitt tidiga sökande, inte bara efter manliga förebilder (bitterheten mot den frånvarande fadern är påtaglig, "han är den undflyende skuggan i mitt liv") utan också efter sitt konstnärliga uttryck.

Intresset för bildkonsten vaknar tidigt, men efter att ha fallit ut i sista gallringen till Konsthögskolan börjar Persbrandt i stället studera vid Balettakademin. En slumpmässigt erhållen statistroll i Ingmar Bergmans uppsättning av Kung Lear på Dramaten 1984 blir gnistan som tänder kärleken till teatern.

Sedan följer lärlingsåren som attributör på den svenska nationalscenen, ett antal misslyckade försök att komma in på scenskolan och genombrottet på Teater Galeasen ("en korsning mellan ett punkband och en religiös sekt") i början av 1990-talet. När Persbrandt några år senare får rollen som den hårdföre polisen Gunvald Larsson i Beckfilmerna blir han inte bara rikskändis, utan också en av Nordens mest eftertraktade filmskådespelare.

Filmpolisen Gunvald

Genombrottet i slutet av 90-talet blir totalt: inom loppet av två år spelar Persbrandt in inte mindre än elva filmer, samtidigt som han har huvudroller i flera stora uppsättningar på Dramaten. Men framgångarna har även oanade följder, samtidigt som umgänget drastiskt ändrar karaktär. Eller som han själv lakoniskt konstaterar: "Det var ironiskt, men i takt med att jag gjorde mig berömd som filmpolisen Gunvald så lärde jag känna allt fler skumma människor." Närmare bestämt: bankomatsprängare, förortsgangsters, MC-killar och rånare. Plötsligt finns kokainet också tillgängligt överallt, och hans egen agent blir under flera år även hans langare.

Samtidigt börjar Persbrandt få problem med publikens förväntningar; unga människor som bara sett honom i Beckfilmer och som har bättre koll på hans krogskandaler än hans teaterroller. Och förväntar sig en scenversion av Gunvald Larsson. "Den mediala bilden hade lagt sig som ett filter mellan mig och publiken. Galningen som hade kidnappat mitt namn, som ställt till med skandaler och i åratal löpt gatlopp i pressen. Personen som skymde konstnären."

En ännu icke-diagnosticerad bipolaritet eldar under hans alkoholism och eskalerande drogmissbruk, med ständigt nya skandaler som följd. Under de följande decennierna blir vardagen ett kaos och han själv ett stående inslag på kvällstidningarnas löpsedlar. Eller som han själv summerar saken: "Det var ett godståg som startade och började skena och inte stannade förrän femton år senare. Och det blev färre och färre vagnar kvar i setet; till slut satt jag ensam i loket och ryckte desperat i spakarna för att få det att stanna."

Utmärkt historieberättare

Persbrandt är en utmärkt historieberättare och Carl-Johan Vallgren har förvaltat hans talang väl; språket är kongenialt och texten har ett sug som håller en fängslad nästan hela vägen.

Här finns med andra ord gott om underhållande anekdoter, från en tidig ungdomsresa genom USA (under vilken Persbrandt begår sin sexuella debut med en äldre kvinna hemma hos Norman Mailers ex-fru) till några dråpliga möten med blivande svärfadern Ulf Lundell.

Eller varför inte den makabra skildringen av inspelningarna av Hobbit-filmerna, under vilka Persbrandt flygs tvärs över jordklotet ett halvdussin gånger för att trickfilmas i latexmask, bara för att se det mesta av materialet försvinna i klipprummet.

Mycket utrymme får naturligtvis även kärleken till nuvarande livskamraten Sanna Lundell, samt det långvariga förhållandet med kollegan Maria Bonnevie som tog slut 2003. Persbrandts skandalomsusade sorti från uppsättning av Tjechovs "Måsen" på Dramaten 2007 skärskådas också, och på kuppen får han tillfälle att göra upp med några särskilt efterhängsna reportrar på Expressen.

Dryper av skam och ruelse

Med tanke på all den uppmärksamhet memoarerna väckte på förhand finns här kanske ändå inte så många sensationer som man skulle tro. Visserligen går Persbrandt hårt åt en rad manliga kolleger (framför allt Peter Haber och Jan Malmsjö), och är synnerligen kritisk även till viktiga mentorer som Richard Günther och Tommy Berggren, men för det mesta gisslar han främst sig själv.

Sällan har man läst en lika brutal och naken självbekännelse, ja, den formligen dryper av skam och ruelse. "Mitt värde på känslobörsen hade sjunkit till en kritisk nivå under våren. Med all rätt. Jag var ett trolöst oansvarigt svin", kan det heta apropå uppbrottet från Bonnevie. Andra stycken är så fyllda av självförakt att de är nästan plågsamma att läsa. Som när Persbrandt knarkar ner sig med ett gäng suspekta damer på ett sunkigt hotellrum i Rio under en resa för Unicefs räkning (skådespelarens starka sociala engagemang framstår för övrigt som en välbehövlig motvikt till all självdestruktivitet). Eller ber några kompisar knäcka hans arm så att han ska slippa åka till inspelningarna av nästa Beck-film följande dag. Vilket de alltså även gör.

Det är givetvis också svårt, för att inte säga omöjligt, att inte läsa boken i ljuset av höstens metoo-kampanj. Redan efter ett inslag i teveprogrammet Babel plockade förlaget bort ett kontroversiellt stycke av rädsla för åtal, och misstanken att ängsliga förlagsredaktörer i kampanjens kölvatten gärna hade putsat ytterligare i manuset ligger nära till hands – så pass sorglöst handskas Persbrandt med vissa intima detaljer.

Sexism och manlig genikult

Å andra sidan hör han till de manliga skådisar som välkomnat initiativet att riva ner gamla patriarkala mönster i branschen, och hans egen berättelse från Dramaten är ett praktexempel på hur en ung man lotsas in i en värld genomsyrad av sexism och manlig genikult. Här får vi se några glimtar ur verkligheten som man som någorlunda regelbunden teaterbesökare gärna hade klarat sig utan: Börje Ahlstedt som glatt visar upp baksidan av sitt repetitionsmanus som är fullklistrat med grovsexbilder, Tommy Berggren som inför varje föreställning pissar ner hela personaltoaletten "för att komma i rätt stämning" eller Ingmar Bergman som mobbar Pernilla August utan att någon i ensemblen ingriper. "Det var typiskt för Dramaten på den tiden, synonymt med huset, särskilt för de manliga skådisarna som alltid varit ett gäng fega krakar. Alla klev undan, ingen vågade säga något – och det gällde även mig".

Bokens sista tredjedel är dess värre en betydligt tradigare uppräkning av Persbrandts olika utsvävningar, och i samma veva tappar berättelsen också något av sin styrfart och fräschör. Det är synd, för här finns en hel del intressanta iakttagelser om skådespelarbetet som man gärna hade läst mera av. Som obenägenheten att spela otrevliga karaktärer, till exempel ("vi har det i oss; rädslan för det osympatiska, eftersom vi är personer som vill bli älskade och sedda"). Eller när Persbrandt reflekterar över hur jobbet i långa perioder gått hand i hand med hans eget liv, ett mönster han inte fått syn på förrän långt senare. "Det är när jag har spelat de mest utlevande karaktärerna som jag har kastats in i mina mest destruktiva perioder. Det är när mina rollfigurer har drabbats av olyckor som jag själv har drabbats av dem."

Kritisk mot svensk film

Med tanke på att han skördat sina kanske största lagrar på vita duken är Persbrandt överraskande kritisk mot svensk film, det gäller såväl regissörer som manusförfattare. Det är som att det finns en beröringsskräck inför det allvarliga efter Bergman, påpekar han, och nagelfar den "hantverksmässiga nonchalansen" hos svenska regissörer som "förflackar allt det vackra i skådespelaryrket, allt det som har med detaljer och nysanser och skärvor av riktigt liv att göra".

Sin egen filmkarriär gick han inledningsvis in i med hull och hår; han var, menar han själv, som klippt och skuren för rollen som Gunvald Larsson. Men entusiasmen svalnade ganska snabbt. "Jag blev en Gunvaldmaskin som bara rullade på, jag kunde göra rollen i sömnen, jag hade gett upp allt hopp om psykologiskt djup."

"I själ och hjärta är jag teaterskådespelare", slår Persbrandt fast samtidigt som han kan brista ut i en lovsång till forna tiders ensembleteater. "Scenen och dramatiken är mitt hem – allt det andra är lönande och i bästa fall spännande utflykter." Den nya rollen som delägare i Maximteatern förefaller därför som något av en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Även i övrigt tycks Persbrandt vara inne i en ny och harmonisk fas i sitt liv just nu; bipolaritetsdiagnosen har gett honom en ny balans och han är nykter sedan tre år tillbaka – ja, han har till och med tagit upp målandet igen.

Strax före jul gick Persbrandt och Lundell dessutom ut med nyheten att paret väntar sitt tredje barn. Ungefär samtidigt framgick det även att skådespelaren är involverad i ett filmprojekt med den omtalade konstnären Anna Odell. "Anna Odell Untitled", heter projektet, som enligt pressmeddelandet ska handla om den "galna konstnären och den gränslösa skådespelaren", en film där Odell och Persbrandt ska utforska de "mediala, offentliga bilderna av sig själva". Premiär blir det i höst.

Med andra ord: Dekonstruktionen fortsätter.

Mårten Westö författare

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33