Konserter för de redan frälsta

Bild: Pressbild

Efter 100 dagar i USA med arbete på en av världens främsta tankesmedjor, med dagliga brännhett aktuella seminarier, 38 museibesök, 29 konserter och flera monumentala vyer än jag kunnat föreställa mig, känns den finländska skärgården väldigt ren, tyst och lugn.

Washington DC var kolossalt fantastiskt för en finländare med inkomst och uppgift. Jag känner en ofantlig tacksamhet över tiden jag fick vara och arbetet jag fick göra där. Men nästa känsla, som ibland överträffar tacksamheten, är oro. Utöver det självklara orosmomentet, han som har de stora världsförstörande knapparna i Vita huset i sin makt, upplevde jag en växande oro över ett samhälle som allt mer spjälkas upp i en maktelit och i resten.

En kväll på symfonikonsert följde jag med ett ungt par som var ute på träff. I pausen ville de köpa en kopp kaffe. Snopet lommade de från en disk till nästa – alla var reserverade för symfoniorkesterns donatorer. Bara i bottenvåningen kunde vanliga konsertbesökare köpa förfriskningar och det var en utmaning att sprinta de fyra våningarna ner, köa, sörpla i sig kaffet och ännu hinna upp igen på 15 minuter.

I amerikanska kulturorganisationer står donatorerna för en imponerande del av kulturinstitutionernas finansiering och deras maktutövande kan vara lika stort. En konflikt existerar i synnerhet mellan den nya publiken och donatorerna. Då många inom det gamla gardet inte egentligen är intresserade av att på lång sikt utveckla nya publiksegment (med undantag av en och annan krösus) blir konserterna i allt högre grad seanser för de "redan frälsta". Detta innebär att konsertupplevelsen blir alltmer främmande för den sporadiska konsertbesökaren. Mitt unga par var så förödmjukat efter sin konsertupplevelse att de antagligen besöker en biograf nästa gång – där är servicen mer jämlik.

I USA fortsätter orkestrarnas publik att minska. I Finland ser vi det motsatta. Hemligheten bakom detta är, tror jag, att det hos oss är så lätt att komma in i "salarna" och att jämlikhet överlag är ett utgångsläge för vårt samhälle.

I USA tillfrågas jag ofta ifall den finska staten styr kulturinstitutionernas programplanering eftersom den kan styra finansieringen. Tanken är att den som ger pengarna också påverkar innehållet. Nu då vi förnyar statsandelslagen i Finland hoppas jag att vår konstnärliga autonomi kvarstår.

Jämlikhet måste byggas upp aktivt. I USA finns det förstås också institutioner som inser detta och arbetar synnerligen aktivt för att nå människor med olika intressen och ekonomiska förutsättningar. Men dessa är inte i majoritet. Att måna om de "egna" går ofta före allt annat. De kulturinstitutioner i USA som nu njuter av publikframgångar är de som trots exklusiva donatorer vågar satsa på att locka till sig ny publik och göra konserterna tillgängliga. Det krävs en stark vision och målmedvetenhet för att övertyga "pengarna" att satsa på gemene man och kvinna.

Kommunala pengar verkar lättare kunna styra visionerna mot det samhälleliga snarare än det privata – åtminstone så länge kulturinstitutionernas värderingar och visioner bygger på att de vill vara en levande del av vårt samhälle.

Emilie Gardberg kolumnist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning