Kollektivismen spökar i Yle-debatten

Bild: Wilfred Hildonen

Att argumentera för bildning är inte att tala för åsiktsmonopol, och varje användning av "vi" är inte uttryck för kollektivism – även om det kanske ter sig så för den som ser kollektivismens spöke i varje samhällsfråga.

Nicolas von Kraemers I dag-kolumn om Yle-debatten (HBL 27.4) gör sammanblandningar som riskerar att fördunkla diskussionens centrala frågeställningar. Att argumentera för bildning är inte att tala för åsiktsmonopol, och varje användning av "vi" är inte uttryck för kollektivism – även om det kanske ter sig så för den som ser kollektivismens spöke i varje samhällsfråga. Idén om bildning har onekligen genom historien använts – både från höger och vänster – som ett maktmedel för att banka in konsensus hos folket, men det betyder inte att bildning är konsensustänkande. USA har fört många krig för att "skydda demokratin" – därav följer inte att demokrati och imperialism är samma sak.

Faktum är att många som de senaste 250 åren tagit sig tid att tänka igenom vad bildning borde innebära ofta kommit fram till att bildning, tvärtemot von Kraemers uppfattning, är just det som skall ta oss ut ur gruppidentiteternas trånga gemenskap. Att bildning i sann mening kräver en självkritisk process; en form av radikalt frågande efter vad vi ärligt kan omfatta som meningsfullt och viktigt i våra liv.

Den här betydelsen kan också spåras i vår vardagliga användning av begreppet. Enbart cynikern skulle med "bildning" avse en person som tillföljd av konformism saknar förmågan att tänka utan annans ledning. Med andra ord, von Kraemer antar som självklart att bildning är konsensustänkande, för att därefter kalla andra skenheliga för att de, enligt hans egen förmodan, tänker lika kollektivistiskt på bildning som han själv.

Samma kollektivistiska slagsida finns i von Kraemers misstänkliggörande av de som talar om "vi". För von Kraemer är pratet om "vi" i ökande grad bara ett uttryck för våra egna personliga eller identitetsmässiga krav i det förmenta vi:ets namn. Något gemensamt "vi" finns inte längre, och därför måste man vakna upp till att "idén om det objektivt seriösa innehållet är en illusion. Det kan alltid ses som högervridenhet, rödgrönt flum, lifestyle-tjafs etcetera." Visst, att tala om "vi" kan alltid ses så – om man tänker kollektivistiskt. För idén om att varje "vi" alltid enbart är uttryck för en särskild grupps intressebevakning är i sig ett cyniskt och kollektivistiskt sätt att tänka som sviker det öppna, demokratiska samtalet innan det ens har börjat.

Möjligheten till att diskutera samhällets gemensamma angelägenheter förutsätter att man kan tala utifrån ett "vi" som är provisoriskt och öppet, ett "vi" som inte är knutet till ett gruppintresse, utan snarare fungerar som en inbjudan att delta i en kritisk diskussion om hur det gemensamma skall skötas. Ett demokratiskt "vi" är aldrig fastslaget och låst, utan formas och omformas i takt med våra diskussioner om demokratins innebörd, och det är ett "vi" som samlas uttryckligen för att gemenskapen inte skall förfalla till en maktkamp mellan olika gruppintressen, vilket vore korporativism och inte demokrati.

Den som redan gett upp det demokratiska samtalets möjlighet kommer förstås även här att se kollektivismens spöke och påstå att varje plädering för ett öppet, demokratiskt "vi" är naivt, inget annat än ett dolt gruppintresse, och denna position följer av att man redan antagit att varje "vi" är uttryck för kollektivism. Diskussioner om gemensamma angelägenheter kommer dock alltid att handla om ett "vi" eftersom det demokratiska samhällets institutioner tillhör oss alla. Den avgörande frågan är om vi har mod att tänka fram vad detta "vi" borde vara bortom den cyniska kollektivismen.

Jonas Ahlskog, Åbo

Svar Min avsikt var inte att omöjligförklara det demokratiska samtalet i sig utan att beskriva det jag ser i Yle-debatten. Jag gjorde ingen normativ bedömning utan pekade på något som även Jonas Ahlskog tar upp: att samhället uttryckligen går mot en "maktkamp mellan olika gruppintressen". Grupper med olika idéer om det "seriösa". Och detta ses i allt från Yle-debatten till situationen i USA. Ingen grupp kan då påstå sig stå för "vi:et" eftersom detta inte längre accepteras som legitimt. "Vi:ets" uppluckring utgör en historisk realitet som inte kan motarbetas genom allt mera auktoritativa hänvisningar till ett "vi" som uttryckligen saknar demokratisk förankring.

Att jag värdesätter bildning är självklart, men åter igen var poängen inte att tala om bildning i sig utan om vårt specifika fall. Bildning behöver inte vara konsensustänkande per se, men debatten i fråga pekar främst just på ideologisk bestörtning. För att återkoppla till Ahlskogs exempel med USA – att jag kritiserar Irakkriget betyder ju inte att jag opponerar mig mot demokratin. Är man "cyniker" för att man pekar på hur USA:s krig inte handlade om demokrati utan om imperialism?

Nicolas von Kraemer, I dag-kolumnist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Att öka sin förmögenhet är en allemansrätt men få har en konkret plan

Mer läsning