Kollektiv traumaterapi på teaterscenen

Två år efter Jouko Turkkas död begravs han av två unga kvinnor som vill ge hans offer berättigad upprättelse och berätta om Teaterhögskolans interna kaos samt ifrågasätta fenomenet "manligt geni".

Turkka kuolee. Manus: Ruusu Haarla, Julia Lappalainen. Regi och dramaturgi: Ruusu Haarla. Scenografi: Haarla, Fabian Nyberg. Video: Haarla, Nyberg. Dräkter: Haarla, Lappalainen. Ljus: Nyberg. På scenen: Haarla, Lappalainen.

Vännerna Ruusu Haarlas och Julia Lappalainens tretimmarspjäs om myten och monstret Jouko Turkka är sorglig även om dess grepp ofta är ironiskt och flera inslag leker med olika nyanser av humor. Den gör mig platt och inger en känsla av maktlöshet samtidigt som den inspirerar i och med att den talar om något känsligt och viktigt på ett direkt och klart sätt.

Turkka kuolee är en berättelse om våld, blindhet, hat och vilka berättelser som har – eller snarare inte har – tyngd. Om självtillräcklighet och om att välja sida. Om maktmissbruk, så klart, och om det sjuka i att skydda och till och med hylla en förövare. Om män mot kvinnor; ja ofta är det så.

Bild: Pressbild

Samtidigt ser jag det som en sorglig berättelse om en man som verkar så vilse. Som utan att säkert förstå det själv är så osäker och rädd att han måste iklä sig en krigarroll och köra över andra människor. Jag vet inte om Jouko Turkka någonsin gick i terapi, men jag kan bara spekulera i hur annorlunda allt kunde ha blivit om han hade fått hjälp och fått lära sig något litet om medkänsla.

Medan vreden och känslan av hopplöshet växer i mig alltmedan pjäsen framskrider och avslöjar fler skräckhistorier, växer också medkänslan. Både gentemot offren och förövaren. Jag medger att det säkert är politiskt helt inkorrekt att säga det här nu då det är offrens tur att tala, men nu sa jag det.

Pjäsens syfte är inte att förstå eller förklara Jouko Turkka eller hans metoder. Helt kort snuddar man vid temat problematisk fadersrelation. Främst framställs Turkka först som ett monster och sedan, mot slutet av sitt liv, som en ynklig virrig gubbe som samlar på stenar. Pjäsen är ändå inte ensidig eftersom också de som är "på hans sida" får komma till tals.

Föreställningen är både deklamerande och patosladdad, trots den generationstypiska ironiska touchen. Den är allvarlig, utmattande, långsam och lång. Den måste ses som en viktig pjäs, och den sitter rätt i tiden.

Men vad jag tycker om den har jag svårt att i skrivande stund säga.

Föreläsning och dokumentär

Föreställningen börjar med Turkkas begravning år 2016. Tre ljus brinner på ett altare och personer som känt Turkka tar i tur och ordning plats bakom podiet för att hålla tal. Men det är mer föreläsning än begravning, och greppet håller genom hela föreställningen, och den kronologiska genomgången av Turkkas liv avbryts med jämna mellanrum av olika nyckelscener.

En händelse som får stor plats i andra akten är Turkkas promovering till hedersdoktor år 2009, långt efter det att han slutat vara aktiv inom teatern. Den outtalade men högljudda frågan i scenen är: hur är det möjligt att Turkka förlänades med den titeln? Vem bestämde det, vad gjorde att det kunde ske? I skenet av allt han gjort (som vi fått ta del av föreställningen igenom) ter det sig helt enkelt absurt. Jag vet inte vad det är ett bevis på, annat än rädsla och någon obegriplig vilja att fortsätta hylla sin hjälte långt efter att han störtats.

Vittnesmålen av skådespelarna Satu Silvo och Katja Kiuru ger föreställningen djup, och den dramatiserade tidningsintervjun med skådespelarna i tv-serien Seitsemän veljestä är en intressant inblick i hur de tänker som ser det goda i Turkkas gärning.

De långa inspelningarna med Kiuru, där hon återger och nästan återupplever vissa dramatiska och våldsamma möten med Turkka tar stor plats i föreställningen, och Kiurus rykande aggressiva imitation av Turkka gör att han känns än mer närvarande än vad han vore bara genom Ruusu Haarlas (också av allt döma träffande) gestaltning.

Stundvis undrar jag om föreställningen drivs av hämndlystnad. Men det är knappast fallet, eftersom Haarla och Lappalainen inte haft någon personlig relation till Turkka. Inte känns det heller som hämnd å någon annans vägnar. Föreställningen är en genomgång av en betydande tid i landets teaterhistoria, och den behövs för att Jouko Turkkas inverkan på flera generationer skådespelare är ett tema som inte är slutbehandlat. Hans tid vid Teaterhögskolan och hans sadistiska metoder är ett trauma djupt i Teaterfinlands unga kropp, som är än mer infekterat på grund av de motsatta åsikterna om och upplevelserna av honom: hat och hyllande. Mer ofta än inte, är det männen som hyllar och kvinnorna som är offren vars sanning inte hörs. (Det är en lättnad att några män som är kritiska mot Turkka också får plats i föreställningen, så att bilden blir mer nyanserad.)

Det manliga geniet

Vid det här skedet måste jag säkert senast säga högt det uppenbara: Turkka och allt som handlar om honom var före min tid. För mig är han ett namn i teaterhistorien med vissa starka konnotationer, men inte mer än så. När jag sitter i publiken på Korjaamo inser jag vidden av temat. Hur helt åt helvete så många saker gick. Den största frågan i pjäsen riktar sig till dem som kunde ha ingripit men inte gjorde det. Och vidare så klart till oss alla i dag – vad gör vi nu, vad gör vi när vi möter maktmissbruk? Vem försvarar vi? Efter metoo-hösten och -våren har dessa frågor börjat få andra möjliga svar.

Haarla och Lappalainen, som skrivit pjäsen tillsammans och som båda står på scen i föreställningen som Haarla är regissör för, ifrågasätter i ett bredare perspektiv det manliga geniet. Vad i oss gör att vi skapar sådana, hyllar dessa män så till den grad att vi låter dem hållas, låter dem svälla och svälla. Varför spräcker vi dem inte när vi ser att de börjar lyfta från marken och verkligheten?

Och: Är det möjligt att vi kanske börjar göra det nu?

Trots att föreställningen inger en känsla av hopp till förändring, sitter en viss obekväm känsla kvar efteråt. Åtminstone en del av den beror på att mannen vi dödar redan är död och inte kan stiga upp och försvara sig. Vad han kunde säga till sitt försvar är sedan en annan fråga.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00