Koksverkets arbetare i östra Ukraina jobbar med livet som insats

Kriget är närvarande överallt här i östra Ukraina. Men koksverkets 4 000 anställda kommer på jobb varje dag. Bild: Anders Hansson

Precis vid frontlinjen i östra Ukraina ligger ett av Europas största koksverk. Det spyr ut koldioxid dag och natt – men för invånarna i Avdiivka är det en symbol för normalitet. Så länge kolet brinner i ugnarna finns det hopp. Trots att verksarbetarna kan dö på sin post.HBL har besökt koksverket i Avdiivka.

Ur höga, smala skorstenar väller tjock grågulaktig rök mot en nästan färglös himmel. När röken kommer drivande är det svårt att andas. Luftstrupen säger stopp.

Koldammet fastnar i öron, mun, näsa och hår. Det knastrar mellan tänderna och svider i ögonen.

Vi står på taket ovanpå gigantiska schaktugnar som bränner stenkol i temperaturer på över tusen grader. Det gäller att se upp var man ställer sig – om man står på de kokheta locken av järn kan skobottnarna smälta. Plötsligt känner jag en varm luftvåg i ryggen. Ett jättelikt tråg fyllt av färdig koks kommer glidande längs plattformen. Koksen är genomglödgad, den brinner fortfarande och höga lågor slår upp i luften.

Bortom fabrikspiporna på andra sidan fälten ligger ett höghuskvarter som kallas Kievskaja. Det tillhör Donetsk, Ukrainas största industristad som sedan 2014 kontrolleras av ryskstödda separatister. Att de snötäckta fälten i själva verket utgör en front går inte att se. Det är bara det dämpade ljudet av skottlossning man hör då och då som avslöjar att vi befinner oss precis invid fronten i ett krig.

Koksverket i Avdiivka, ett av de största i Europa, hamnade mitt i det här kriget av en slump. Att fronten löper precis intill verket har att göra med flygplatsen i Donetsk, som ligger på några kilometers avstånd och som bägge sidor ville kontrollera. I början av år 2015 lyckades separatisterna överta kontrollen över flygplatsen genom att helt enkelt bomba ut den. Koksverket är kvar under ukrainsk kontroll, liksom staden Avdiivka och dess 22 000 invånare som är helt beroende av verket för att få centralvärme.

Koll på förbränningen. - Jag har inte missat en dag på jobbet. Inte på 26 år, säger Ihor Barysjnikov, som håller uppsikt över bland annat tidtabeller för förbränningen. Bild: Anders Hansson

Arbetsledaren Vladimir Borsenko berättar med viss stolthet om att han flera gånger varit med om att granater flugit över arbetarnas huvuden – och alla bara fortsätter jobba. Bild: Anders Hansson

Verksområdet är gigantiskt. Det är flera kvadratkilometer stort och snön längs vägen som löper genom området är grå av koldamm. Den miljöförstörande effekten är uppenbar, liksom kol- och koksindustrins allmänt negativa inverka på folkhälsan i Donbass.

Men för invånarna i Avdiivka är koksverket en symbol för normalitet. Så länge verket inte stängs ned finns det hopp. Mina frågor om hur koldammet påverkar lungor och andningssystem skrattar alla åt. De lever i en stad som inte skulle finnas utan kolen, och som nu klarar sig mitt i ett krig tack vare just den: kolen. Närmare bestämt koksen, det vill säga en produkt som uppstår när man hettar upp stenkol i syrefri miljö. Det som blir kvar är ett viktigt bränsle inom stålindustrin, en annan stor arbetsgivare i östra Ukraina.

Koksverket i Avdiivka levererar sin produkt till två stålverk i Mariupol. Om stålverken inte längre får sin koks är de tvungna att lägga ned. Den tunga industrin i Donbass är sammanflätad och det är framför allt kol och stål som går hand i hand.

För dem som bor kvar i Avdiivka finns det bara två alternativ: att fortsätta jobba på koksverket eller flytta. Få tänker på framtiden längre än en dag i taget.

– Dammet är bra! Det renar strupen, säger arbetsledaren Vladimir Borsenko när jag frågar hur arbetarna mår efter att ha jobbat i tiotals år på verket.

Han har samma inställning till kriget som jag ofta har noterat hos människor som bor nära fronten – en blandning av trots och fatalism.

– Jag har flera gånger varit med om att granater flyger över våra huvuden. Men arbetarna bara fortsätter lasta kol, säger Borsenko stolt.

Före kriget betraktade Donbassborna sig som landets arbetshästar, de som håller ekonomin i gång med hjälp av sitt tunga, smutsiga och ofta farliga arbete. Nu känner man samma stolthet i förhållandet till dem som krigar. Låt dem kriga. Vi arbetar.

Ibland med dödlig utgång. På verksområdet står ett nybyggt minnesmärke, en svart sten med förgylld text ingraverad. Den hedrar minnet av fabriksarbetaren Sergej Kruglenko som dödades i ett granatanfall mot koksverket i februari 2015.

Koksverket sträcker sig över ett flera kvadratkilometer stort område. Bild: Anders Hansson

Bild: Ksf Media

Under en stor del av år 2014 och in på år 2015 pågick intensiva strider i området. Granater slog ned i koksverket hundratals gånger.

– Vi har haft 320 granatanfall. Nu är det mesta reparerat, säger Julija Minenko.

Hon är pressekreterare och förser oss med hjälmar och skyddsutrustning inne på huvudkontoret.

Innan vi går ut passerar vi en skylt med texten "Bombskydd" och en pil som pekar mot källartrappan. Kriget är närvarande överallt. Men verkets 4 000 anställda kommer på jobb varje dag, vilket inte bara handlar om lojalitet. En vanlig arbetare tjänar omkring 5 000 grivna, motsvarande 170 euro i månaden. Det är inte mycket, men det är en säker inkomst i ett område där ekonomin ligger i spillror.

Uppe på taket ovanpå ugnarna träffar vi svetsaren Vadim Bonov, som har jobbat på koksverket i trettio år. Han har inte en tanke på att sluta.

– Jag jobbade varje dag under hela kriget. När de sköt som värst bodde vi på verket i två månader. Det här koksverket betyder allt för Avdiivka, utan det har vi ingen stad, ropar Vadim Bonov genom bullret.

Ögonvitorna blänker. Han är alldeles svart i ansiktet av koldamm. Det kommer HBL:s utsända snart också att vara.

Alla arbetare vi talar med är lika stolta över sin fabrik och inte minst stolta över sin egen insats.

– Jag har inte missat en dag på jobbet. Inte på 26 år, säger Ihor Barysjnikov som vi träffar inne på ett kontor i närheten av ugnarna. Barysjnikov är vice arbetsledare och håller uppsikt över bland annat tidtabeller för förbränningen.

– Det har inte varit så lätt de senaste åren, vi ligger ju precis vid frontlinjen. Klart att folk blir nervösa när granater kan komma flygande när som helst. Ibland har vi varit tvungna att göra ett uppehåll i produktionen, men vi har alltid kunnat fortsätta senare, säger Ihor Barysjnikov.

Hans fru och barn har flyttat till Nikopol i södra Ukraina medan kriget pågår. En stor del av familjerna i Avdiivka är splittrade – mannen vill inte ge upp arbetet på verket och stannar kvar, medan kvinnor och barn flyttar. Men många familjer väljer också att stanna. Daghem och skolor fungerar som de gjorde före kriget. De stängs bara tillfälligt när det skjuts som värst.

När verket ligger nere får staden Avdiivka ingen centralvärme. Också elavbrott är vanliga. Flera elkablar har förstörts och det innebär att verket inte får tillräckligt mycket el för att kunna hålla produktionen uppe. Den har rasat, från 10 000 till 5 000 ton färdigproducerad koks per dag.

Problemet är inte bara den minskade eltillförseln, utan också minskad tillgång till stenkol. En stor del av kolen som koksverket köper in bryts på separatistkontrollerat område. Sedan kriget utbröt har järnvägar skurits av och en del av kolproduktionen upphört. Det innebär ironiskt nog att koksverket i Avdiivka måste importera stenkol, bland annat från USA och Indonesien.

– Vi har inte fått något betalt av staden på åratal för centralvärmen som vi levererar. De är skyldiga oss 7 miljoner grivna i obetalda räkningar, konstaterar arbetsledaren Vladimir Borsenko.

Koks uppstår när man hettar upp stenkol i syrefri miljö och används som bränsle inom stålindustrin. Bild: Anders Hansson

Verket ägs av bolaget Metinvest, som i sin tur ägs av Rinat Achmetov. Oligarken från Donetsk, som har gjort sin förmögenhet på att köpa upp tung industri, undviker att klart och tydligt ta ställning för någondera parten i konflikten. Samtidigt delar Achmetovs välgörenhetsfond ut mat och förnödenheter i området. I Avdiivka har koksverket i praktiken agerat som en humanitär organisation, i synnerhet när beskjutningen pågick som intensivast.

– När de krigade som värst var det bara vi som reparerade hus i Avdiivka. Vi hjälper alla våra anställda om de får sina hus förstörda och i motsats till ukrainska staten gör vi det utan byråkrati, säger Musa Magomedov.

Han är verkställande direktör och tar emot oss på sitt kontor klädd i verkstadskläder. Magomedovs roll är i dagens läge inte bara fabriksdirektörens. Hela Avdiivka räknar med att koksverket ska ställa upp på alla plan när det behövs. Själv är Magomedov av samma åsikt.

– Vår största prioritet just nu är staden, inte verket. När elen inte räcker till för både staden och oss är det staden som får el. Då blir vi tvungna att stänga ner våra ugnar. Det är ett stort arbete för vi kan inte släcka elden helt – om ugnarna svalnar blir de obrukbara. Vi konserverar dem i stället och det är ett omfattande jobb som vi ibland är tvungna att göra på mycket kort varsel.

Just nu gör verket förlust. Magomedov vill inte säga hur mycket, han konstaterar bara att det är svåra tider.

– Men vi har haft det betydligt värre. Vi har inga planer på att stänga ner. Om vi stänger koksverket blir stålverken i Mariupol utan koks, då går de också i konkurs. Det påverkar hela regionen.

Enligt Magomedov har ägaren Rinat Achmetov sagt att verket inte ska stängas så länge arbetarna själva vill komma på jobb.

– Han har gett oss fria händer – det är vi själva som beslutar om vi vill fortsätta jobba i de här förhållandena. Jag samlade ihop arbetarna när kriget pågick som värst och frågade om vi skulle kasta in handsken. De svarade med en mun att de vägrar lämna verket och därmed jämnt. Så vi ger inte upp.

Musa Magomedov tar inte ställning till vem som har rätt och fel i kriget. Det enda han säger är att det är dags för en politisk lösning.

– Vi har politiker som påstår att Ukraina är berett att kriga i trettio år för att få tillbaka Donbass. Det är bara struntprat. Det här är ett krig som det går att få slut på, det har startats av politiker och det är politikerna som måste avsluta det.

Koks framställs genom en process som kallas pyrolys. Det innebär att man hettar upp stenkol i syrefri miljö. Produkten är ett viktigt bränsle inom stålindustrin och den används också som reduktionsmedel när man framställer järn. Ukraina är en av de största kokstillverkarna i Europa. Inom EU tillverkas koks främst i Polen och Tjeckien.

Kriget i Ukraina

Kriget mellan ukrainska armén och ryskstödda separatister utbröt i östra Ukraina våren 2014. I februari 2015 godkändes Minskavtalet II. Det stipulerar vapenvila, att alla vapenslag med ammunitionskaliber över 100 mm dras tillbaka, att lagliga val hålls i den separatistkontrollerade Donetsk- och Luhanskregionen och att förhandlingar inleds om autonom status för dessa områden. Trots en ny vapenvila i mitten av februari skjuts det fortfarande så gott som varje dag i frontområdet.

En stor del av industrin i krigsområdet har gått i konkurs på grund av kriget. De mest lönsamma fortsätter trots kriget och har förblivit ukrainskregistrerade även på separatistkontrollerade områden.

Nu har separatistmyndigheterna i den så kallade Donetsk- och Luhanskrepubliken meddelat att företagen måste omregistrera sig hos dem, trots att de inte är erkända stater.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning