Koivunens kritik av Genusdoktrinen följer ett förutsägbart mönster

Bild: Hildonen

Anu Koivunen sällar sig till skaran som hellre viftar bort all kritik än besvarar den. Så fungerar politiska aktivister, men det är inte så det borde gå till på universitet.

Anu Koivunen, professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet, skriver om vår bok Genusdoktrinen i Hufvudstadsbladet (HBL 9.7). Men under solen är inget nytt. Texten följer samma förutsägbara mönster och använder nästan identiska ordalydelser som några av de recensioner som publicerats i svenska dagstidningar. Är det måntro dessa recensioner, och inte boken, som Koivunen tagit del av? Bokens faktiska innehåll verkar hon nämligen okunnig om.

Vår granskning kallas "pamflett" och kritiseras för att vara konspirationsteoretisk, boken "lider av anekdotisk bevisföring", skriver Koivunen vidare med en formulering som hon utan omsvep erkänner att hon lånat från svenska professorskollegan Ebba Witt-Brattströms recension. Precis som Witt-Brattström väljer Koivunen att ignorera det faktum att vi talat med över åttio personer, varav de allra flesta är namngivna. De intervjuade är alla verksamma på olika nivåer och inom olika delar av högskolan. Från olika perspektiv och erfarenheter berättar de om hur en politisk styrning, via jämställdhetsintegreringen och i direktiv till forskningsfinansiärer, griper in och förändrar den akademiska verksamheten. Några är positiva till denna förändring, men det stora flertalet ger exempel på hur jämställdhetsintegreringen av det svenska högskoleväsendet kommit att innebära en politisering och en begränsning av den akademiska friheten. Med Nationella sekretariatet för genusforskning, och senare Jämställdhetsmyndigheten, har bitvis extrema idéer, sprungna ur en socialkonstruktivistisk förståelse av kön, fått ett sådant genomslag att det dels rubbar den meritokratiska grundprincipen för akademin, dels fundamentalt ändrar vad ett universitet är och vad en forskare gör.

I boken redogör vi för svårigheterna att få de ansvariga att ställa upp på intervju. Efter att boken utkommit och debatterats har de, liksom ansvariga politiker, fortsatt ducka frågor och debatter. Ingen diskussion. Inga svar. Koivunen försvarar denna ovilja att gå i svaromål och finner det rimligt att de ansvariga systematiskt valt att avstå debatt och neka intervjuer. Hon finner hållningen rimlig då vår kritik är för "övergripande", de "sporadiska iakttagelser" som vi bjuder läsaren är "svåra att bemöta". Koivunen listar sedan exempel för att illustrera mångfalden frågor som springer ur vår granskning, för att ge ytterligare argument på varför boken svårligen låter sig diskuteras. Men det är felaktigt. Vi har granskat ett antal fall, som går att diskutera var för sig. Vi kan även diskutera idéerna som ligger bakom förändringen. I dessa idéer ingår att inte erkänna legitimiteten hos kritiker, eftersom man då ger dem en plattform. Det är alltså ingen slump att vi först inte fick prata med de ansvariga i arbetet med boken, och att de undviker att besvara kritik efteråt. De tror inte på det öppna samhället, inte på fritt meningsutbyte eller på att det är legitimt att kritisera deras ideologi.

Det går i linje med vad de vi intervjuat vittnar om. Där genusdoktrinen går in, försvinner utrymmet att lufta kritik. Där genusdoktrinen läggs till grund för verksamheten, slutar man tro att ett öppet meningsutbyte mellan meningsmotståndare kan leda till något positivt. Allt reduceras till en maktkamp. Akademin blir endast ännu en till arena för politik, som man måste erövra – och sedan förvandla till en plantskola för likasinnade. Varför ska kritiska röster ges utrymme där? Man är antingen med eller emot. Antingen progressiv eller reaktionär. Det är ingen slump att debatten blir klaustrofobisk, med andra ord. Att människor ignoreras, tystas eller tvingas bort.

Vi kan lugna Koivunen. Vi kan diskutera frågorna styckvis. Vi kan ta frågan om litteraturval enskilt. Vi kan hålla isär frågan om meritokrati från den om forskningspolitik och utbildningens innehåll. Det gör vi i boken också. Det vi visar är att det i dessa finns ett mönster av förändringar som sammanhänger med jämställdhetsintegrering och politiska direktiv till svenska lärosäten. Om Koivunen ser andra mönster välkomnar vi att dessa läggs i dagen. Vi debatterar mer än gärna och får våra belägg och tolkningar granskade. Det är inte vi som gång efter annan tackat nej, avbokat eller avstått att svara på frågor med hänvisning till att man inte orkat läsa boken, eller ännu värre, som i fallet med Jämställdhetsmyndigheten, försöker förbereda svar på frågor utifrån baksidestexten.

Det hade inte behövt vara så här. Vi hade kunnat prata med varandra, i stället för att försöka bekämpa varandra. Det var så vi arbetade med boken. Vi pratade med parter från bägge sidor, i alla fall vad gäller dem vi beskriver. Vi har försökt få till samtal med ansvariga i radio, i tv och på andra arenor. Anu Koivunen sällar sig till skaran som hellre viftar bort all kritik än besvarar den. Så fungerar politiska aktivister, men det är inte så det borde gå till på universitet.

Ivar Arpi Uppsala, Sverige Anna-Karin Wyndhamn Göteborg, Sverige Skribenterna är författare till boken Genusdoktrinen

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Lahtismuseer erbjuder guldkantade skidminnen och radio- och tv-nostalgi

Mer läsning