Koivisto och Baltikum

Hos oss lyfter man gärna fram att Finland erkände anslutningen bara , medan Sverige gjorde det . I själva verket är det ordklyveri.

President Mauno Koivistos försiktiga eller njugga inställning till de baltiska ländernas självständighetssträvanden nämndes ofta i minnesorden över den avlidne presidenten. I HBL:s ledare och på nyhetssidorna (14.5) hette det att Koivisto kritiserades för att vara för försiktig och långsam efter kuppförsöket i Moskva i augusti samt att han då de baltiska staterna förklarade sig fria uppmanade dem att besinna sig.

Men det gjorde han inte längre efter kuppförsöket i Moskva den 19 augusti 1991 och Estlands och Lettlands självständighetsförklaringar strax därpå. Inte heller handlade han långsamt. Presidenten och regeringens utrikesutskott beslöt redan den 25 augusti återuppta de diplomatiska relationerna till de baltiska staterna.

Det är Koivistos attityd till de baltiska självständighetssträvandena före det som kritiserats, i synnerhet hans kommentarer i början av 1991, då Gorbatjovs perestrojka höll på att kollapsa samtidigt som de baltiska ledarna allt öppnare gick in för full självständighet. Koivisto ansåg att balternas linje äventyrade Gorbatjovs ställning och att om den hårda linjen skulle komma till makten i Moskva vore det förödande också för de baltiska strävandena.

Det intressanta med Finlands beslut om diplomatiska relationer var att man plötsligt hävdade att ett nytt erkännande av de baltiska ländernas självständighet inte behövdes eftersom anslutningen till Sovjet aldrig erkänts och erkännandet från år 1920 alltså var i kraft. Det lär ha varit Jaakko Kaurinkoski, senare vår första ambassadör i Tallinn, som kom på den utvägen. Ännu dagen före beslutet hade utrikesminister Paavo Väyrynen förklarat att de baltiska länderna inte uppfyller kriterierna för självständighet.

Både i början av 1991 och senare konstaterade Koivisto att Finland de facto erkänt de baltiska ländernas anslutning till Sovjetunionen. Hos oss lyfter man gärna fram att Finland erkände anslutningen bara de facto, medan Sverige gjorde det de jure. I själva verket är det ordklyveri.

Den svenska regeringen fattade inget uttryckligt beslut om att erkänna anslutningen de jure. Att man överlät det estniska och litauiska guldet samt också de baltiska beskickningarna till Sovjet 1940 har tolkats som ett de jure-erkännande.

Men på samma sätt kan Finlands åtgärder tolkas. Estlands sändebud i Finland Aleksander Warma berättar i sin bok om tiden i Helsingfors ("Lähettiläänä Suomessa 1939–1944") att de finska myndigheterna lät Sovjet överta den estniska legationen vid Östra Allén 1940 och att byggnaden efter den tyska ockupationen 1941 överläts till Sverige, som bevakade Sovjets intressen.

Då Warma i maj 1941 besökte Finlands utrikesministerium för att förhandla om en reglering av skulderna och tillgodohavandena mellan länderna förklarade politiska avdelningens chef Asko Ivalo att det estnisk-finländska clearingavtalet slutgiltigt införlivats med det finländsk-sovjetiska ekonomiska avtalet. Warmas slutsats var att det innebar ett de jure-erkännande. Enbart ett de facto-erkännande skulle inte ha sådana juridiska följder, som Finland gått med på.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00