Kling, krunch, sniff

Hur klarar sjutton personer av en fyrarätters middag med vin utan att prata med varandra?

Gallen-Kallelamuseet, Esbo. Till 29.5.

Den tysta måltiden är ett performativt verk av Nina Backman, som agerar värdinna i ateljén på Gallen-Kallelamuseet. När hon sätter sig är det slutsnackat.

Vi skålar ordlöst i det vin som hälls upp och snart kommer första rätten i menyn av Sami Tallberg. En läcker klyfta oljig rödkål ska ätas med händerna. Ett försiktigt krasande blandas med ljudet från vinden och motorvägen utanför.

När vi inte får prata, blir det mer tillåtet att iaktta. Någon slags kontakt med omvärlden känns nödvändig. Jag lystrar efter servitrisernas steg, följer dem med blicken. Jag märker att jag vill koordinera mina vinklunkar med bordsgrannen.

Hur länge skulle vi stå ut utan att prata? Vissa trivs, andra ser obekväma ut eller bara avstängt väntande, som väluppfostrade vovvar. Jag tar mig friheten att sniffa närgånget på maten. Sötma, kärvhet, nötighet, grönska. Måltiden känns som ett slags naturupplevelse, primitiv och paradisisk. Det senare för att maten är så god, och kanske också för att reglerna för hur man ska uppföra sig kastats på ända.

Efteråt är åsikterna olika om graden av tystnad. Ett par av konstnärerna har deltagit i tidigare versioner av den tysta måltiden och enligt en var tystast utomhus i Berlin, enligt en annan var det tystast här. Kanske har det vi uppfattar som tystnad inte bara med ljud att göra, utan med all stimulans, allt som händer i ens huvud. Även ljudlös kommunikation tonar ner tystnaden och andra sinnesförnimmelser kan vara högljudda. Med mindre lyxig mat hade tystnaden känts större.

Aino i Berlin

Inte heller på den omgivande utställningen är det tyst. Här råder ett visuellt pladder, om än fullt av fina inslag. Projektet, som ursprungligen handlat om behovet av tysta oaser i storstäder, blir här i stället en mångröstad helhet ute på landet. Med verk av nio nordiska nutidskonstnärer och museets verk av Gallen-Kallela är intrycket bitvis spretigt, speciellt i det tätt hängda galleriet.

I ateljén invid middagsbordet bryter Viva Granlunds väggmålning i lysande färger på ett lyckat sätt mot den allvarstyngda nationalromantiken. På målningen lyfter hon fram kvinnliga gatukonstnärer, som sällan får lika mycket uppmärksamhet som de manliga.

Nina Backman, som också är kurator för utställningen, uppträder i Aino-gestalt på fotografier och videoverk. Hon sprejar ordet silence på en mur full av graffiti och ett skyltfönster. Konstnären, som bor i Berlin, verkar här uppmana till visuell tystnad.

Mia Hamaris skulpturer skapar en egen värld kring sig i vilken omgivning som helst. Något mytiskt, tidlöst förenar dem med Gallen-Kallelas verk.

Rakning och andning

I de övre våningarna är det lugnare, med färre verk. Men nu blir jag arg. Norska Lene Bergs video Shaving the Baroness (2010) projiceras i badrummet på en vägg med en brun dörr och ett fönster. Tala om bakgrundsbrus. Bilden syns inte. Under middagen och vernissagen var den dock synlig, projicerad på duk. I stolt pose får konstnären sitt kön rakat av en knäböjande man. Förebilden är en förstörd film av Man Ray eller möjligen Duchamp och den dadaistiska poeten baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven.

Marja Helander gör med allvarsam humor upp en modern lägereld i ett fjällandskap. Generatorn surrar högljutt, en espressomaskin producerar en kopp kaffe, som bjuds till en uppstoppad björn.

Tystast är det högst uppe i tornet. Norska Lise Bjørne Linnert har blåst ut aska på fotopapper, som hon sedan belyst och framkallat. Bilderna visar andningens livskraft och skörhet, enkelt och verkningsfullt. Här behövs inga fler ord.

Synnöve Rabb Konstredaktör

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42