Klimatpolitisk desinformation

Bild: Wilfred Hildonen

Jag tror att det är olyckligt att tvinga in en alltför stor del av miljöpolitiken på en passiv sänka och den vägen låta bli att driva en ambitiös klimatpolitik när det gäller utsläppen.

HBL (5.5) publicerade en stort uppslagen artikel kring ämnet klimatpolitik. Artikeln baserade sig på någonting som gick under namnet undersökning och som marknadsfördes med fina och imponerande ord. Utgående från en "metodologi", som inte presenterades närmare, gjorde miljöaktivistorganisationen CAN en rankning av partier och EU-parlamentariker.

Det var med den informationen Peter Buchert ringde mig två dagar före publiceringen och presenterade en del av resultatet. Redan i mina svar då kände jag svaga illavarslande signaler, men jag utgick ifrån att Buchert gjorde acceptabla journalistiska bedömningar. När jag på lördagsmorgonen började syna materialet närmare blev jag misstänksam. CAN:s utredning byggde på 21 omröstningar – omröstningar som redan vid en ganska ytlig granskning antydde att någonting inte var rätt. Utifrån det antagandet skrev jag ett längre mejl till Buchert och försökte reda ut hur beslutsprocessen från kommissionens förslag över utskottsbehandlingen, omröstningen i plenum och vidare till trepartsförhandlingarna och det slutliga lagstiftande beslutet egentligen går till.

Avsikten med den utredningen var att påvisa att det i CAN:s "metodologi" fanns allvarliga brister. Bristerna gällde både den poäng- eller procentbetydelse de olika omröstningarna hade getts och urvalet omröstningar. Jag antog att den informationen redan borde ha varit tillräcklig för att få en ansvarsfull journalist med miljö som specialitet att inse att CAN:s angreppsvinkel hade allvarliga brister.

Jag förväntade mig alltså att Buchert eftersträvade den sortens kvalitetsjournalistik HBL:s läsare har rätt att kräva. Men de 21 omröstningarna, som CAN hade plockat in i sin "undersökning", visade sig vara både ganska vinklat utvalda och ännu mera godtyckligt avvägda.

Jag ska börja med de två mest flagranta exemplen. Det första är en omröstning om parlamentets resolution inför FN:s klimatkonferens i Katowice. Det handlade alltså inte om klimatlagstiftning, utan om en bred resolution inför mötet. Det tillmättes en tyngd på 10 procent av alla utdelade poäng. Det andra flagranta fallet handlar om en omröstning om en så kallad delegerad rättsakt från kommissionens sida. Alltså inte ett lagstiftande förslag, utan någonting som nästan helt saknar betydelse i klimatpolitiskt hänseende. Den tillmättes också betydelsen 10 procent.

För att läsaren skulle förstå hur vinklat upplägget var borde journalisten åtminstone ha reagerat på att den avslutande omröstningen om Energieffektivitetsdirektivet tillmättes betydelseprocenten 2. Den avslutande omröstningen om Direktivet för förnybar energi tillmättes procenttalet 4. Lägg alltså märke till skillnaden: två icke lagstiftande omröstningar får 20 procentpoäng. Omröstningarna om två direktiv tillmäts den sammanlagda betydelsen 6.

Nästan alla övriga omröstningar är enskilda – och ofta enbart taktiska – omröstningar om små tilläggsförslag. En del av dem är "besserwisser"-tillägg, som inte hjälper processen. Snarare går det tvärtom. Den här sortens tilläggsförslag gör det enklare för medlemsländerna att skapa blockerande minoriteter. Det är alltså kontraproduktivt, men vid en ytlig betraktelse kan det till och med framstå som klimatvänligt. I Finland kunde man kanske genomföra förslaget, men inte i ekonomiskt, teknologiskt och socialt svagare EU-länder.

Det finns två omröstningar i CAN:s förteckning som är speciellt intressanta ur ett finländskt perspektiv. Den ena handlar om flexibiliteten i fördelningen av klimatåtgärder mellan olika medlemsländer (Effort Sharing), den andra handlar om referensnivån för Finlands och Sveriges skogsavverkningar. Förslagen hänger ihop. Om man gör mera inom fördelningsregleringen ska man kunna sänka ambitionsnivån i fråga om skogen och tvärtom. Jag tror alltså att det är olyckligt att tvinga in en alltför stor del av miljöpolitiken på en passiv sänka och den vägen låta bli att driva en ambitiös klimatpolitik när det gäller utsläppen. Flexibiliteten skall alltså vara neutral med tanke på utsläpp, men ge medlemsländerna möjligheter att fatta kloka beslut utan att använda den illa beryktade metoden med en storlek på strumpbyxorna.

För mig och för Finlands industri och sysselsättning var det en viktig fråga, som nu under den senaste veckan har kommit tillbaka på bordet i samband med planerna på en ny cellulosafabrik i Kemi. Jag tror att vi behöver den, jag tror att vi behöver mera cellulosa för att kunna ersätta bomull med cellulosabaserat tyg eller ersätta oljebaserad plast med förnybara cellulosaprodukter. Det är alltså i högsta grad en global miljöfråga.

Och till slut: jag var på grund av presidentvalskampanjen frånvarande under tre omröstningar. I princip alltså 30 procentpoäng. Buchert har föredragit att inte kontrollera uppgifterna han använde för sin artikel, han har byggt sin artikel på falska eller vilseledande uppgifter. Han har dessutom låtit bli att rätta till felen och de skeva bedömningarna.

Ibland känner jag mig förtvivlad när det gäller journalistik. Det finns uppenbarligen två ofelbara – påven och journalisten. Det är den sortens journalistik som samtidigt också skapar grogrund för något annat: falska nyheter. Journalistens första bud är att kontrollera sina uppgifter. Det skriver jag med mitt hjärteblod. Jag har varit stolt över tre generationer journalistik. Och jag blir mycket upprörd när man kränker det journalistiska budet.

Nils Torvalds Europaparlamentariker (SFP)

Svar Visst är CAN:s jämförelse subjektiv. Det är alla dylika jämförelser eftersom den som jämför väljer vilka omröstningar som beaktas och hur de poängsätts. Det är lätt att hitta brister också i den här jämförelsen, men de gör den ändå inte falsk eller artikeln felaktig.

Trots bristerna vidhåller jag att jämförelsen är värd att notera eftersom den granskar hur EU-parlamentets politiska grupper – av vilka flera är dåligt kända för många finländare med rösträtt i EU-valet – de facto har röstat i klimatfrågor.

Jämförelsens värde ligger i att den visar på skillnader i EU-partiernas klimatpolitik. Artikelns behållning är däremot de resonemang och som Sirpa Pietikäinen, Pirkko Ruohonen-Lerner och Nils Torvalds står för. Varför politiker röstat som de gjort är trots allt intressantare än hur de röstat, eller vilka "poäng" deras röster berättigar till. Att lyfta fram de motiveringarna är också en del av det journalistiska uppdraget.

Peter Buchert journalist, HBL

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03