Klimatmarsch ger utlopp för ilska och sorg

Yngre generationer är mer utsatta för klimatångest än äldre, visar forskningen. Att klimatförändringen pågår över årtionden och samhället reagerar först när det brådskar gör ångesten svårare att komma åt, säger forskaren Panu Pihkala. Bild: Peter Buchert

Dagens klimatmarsch i Helsingfors har också ett terapeutiskt syfte, att ge utlopp för frustrationen över att samhället inte ger klimatfrågan tillräcklig tyngd. Handling kan hjälpa mot klimatångest, men man måste också bearbeta känslorna, säger en forskare.

Höstens larmrapport förtydligade att det brådskar med drastiska åtgärder för att klimatförändringen inte ska skena i väg. Att de drastiska åtgärderna fortsätter dröja kan skapa frustration, klimatångest.

– Klimatångest är våndan av att man tycker att man själv och politikerna inte gör tillräckligt. All ångest försvåras när man känner att man inte får tillräcklig respons på sitt problem.

Det säger Panu Pihkala, teolog vid Helsingfors universitet som forskar multidisciplinärt i ångest relaterad till miljöfrågor. Det är rätt nytt. Forskningen vet betydligt mer om klimatförändringens påverkan på vår fysiska hälsa än på psyket. Ingen vet hur många som lider av klimatångest, men oron har ökat åtminstone bland unga. Enligt ungdomsbarometern oroar sig två tredjedelar av ungdomarna för klimatförändringen.

– Man kan diskutera skillnaden mellan oro och ångest, men fenomenet är åtminstone inte marginellt, säger Pihkala.

Klimatångest kan ge symtom över en skala från obestämd rastlöshet och nedstämdhet till traumabaserad stress, sömn- och koncentrationssvårigheter, nedsatt funktionsförmåga, depression och självdestruktiva tankar. Eftersom samma symtom kan indikera psykisk ohälsa av andra orsaker är det svårt att diagnostisera klimatångest.

– Det hänger ihop med mycket annat, och det kan vara omöjligt att urskilja precis vad som är klimatångest och vad som är något annat, säger Pihkala.

Kan man ändå veta att det finns en miljökomponent i ångesten?

– Ja, och ju starkare symtomen och ju tydligare känslorna är desto tydligare kan man identifiera klimatångesten. Människor kan uppleva sorg eller rädsla på grund av klimatförändringen.

FAKTA

Ungdomar mest utsatta

En studie i Australien har visat att klimatångest drabbar 15–35-åringar hårdast. Det är naturligt eftersom klimatförändringen påverkar hur framtiden ser ut.

Förhandsuppgifter från årets ungdomsbarometer i Finland visar att 67,6 procent av ungdomarna oroar sig mycket eller ganska mycket över klimatförändringen. För tio år sedan var andelen 40 procent.

I ungdomsbarometern 2016 ansåg 85 procent att det är klart att människan bidrar till klimatförändringen och 86 procent bedömde att kommande generationer får lida för det. 48 procent räknade med att människan finner globalt hållbara lösningar på problemet.

Inget svaghetstecken

Ju klarare symtombilden blir desto lättare kan man bearbeta känslan och ge utlopp för den på ett konstruktivt sätt.

– Psykologer i USA och Australien har forskat mycket i ångestframkallat skadligt beteende, men det är förstås väldigt svårt att peka på orsakssamband mellan exempelvis klimatångest och drogmissbruk, säger Panu Pihkala.

Han betonar att klimatångest inte är något ont man snabbt måste bli av med eftersom ångesten bygger på en realistisk uppfattning att livsförutsättningarna på jorden rubbas.

– Det är bra om man kan låta bli att tänka på klimatet hela tiden, men klimatångest är inget svaghetstecken. Känslorna innehåller energi som måste frigöras på ett bra sätt.

Pihkala säger att det underlättar om samhället signalerar att klimatångesten är förståeligt och social berättigad.

– Det är viktigt att exempelvis vuxna säger till ungdomar att de också upplever klimatförändringen som hotfull.

Pihkala säger att social- och hälsovårdspersonalen borde lära känna klimatångesten så att de inte ringaktar dess betydelse för en patient. Det finns också kamratgrupper och andra stödformer.

– Det är bra att få ge utlopp för känslorna bakom ångesten, som ilska eller sorg, tillsammans med andra, kollektivt men utan våld. Historien känner till många exempel på att kollektiva känsloyttringar har haft en stor förändringspotential.

Sorgtabut försvårar

Dagens klimatmarsch i Helsingfors är ett sätt att kollektivt ge utlopp för frustrationen över att samhället gör för lite, och kanske för att den stora majoriteten helst byter samtalsämne medan ett fåtal förnekar människans andel i klimatförändringen.

Panu Pihkala säger att klimatförändringen är en så jobbig fråga att man lätt slår på en försvarsmekanism och försöker skjuta undan den. Det är svårt att njuta av semesterresan om man låter sig tyngas av flygets koldioxidutsläpp.

– Det är mycket mänskligt. Klimatförändringen är ett oerhört svårt problem. Inte vill jag heller tänka på den varje kväll.

Att marschera för klimatet kan vara en politisk viljeyttring och terapi på samma gång, men bara aktivism eliminerar inte sorg eller rädsla. Pihkala säger att det är svårt att bearbeta känslor mångsidigt då vår kultur tenderar att utesluta vissa känslor, exempelvis sorg, ur det offentliga rummet.

– Ibland kan man se toppfotbollsspelare bära sorgband, men mer än så ser vi inte.

Ville man exempelvis sörja en avverkad skog kunde man tända ett ljus vid en stubbe på kalhygget. Men gör man så i vår kultur riskerar man att bli hånad. Pihkala säger att det handlar om sårbarhet.

– Den som visar känslor gör sig sårbar. Folk slår på sina försvarsmekanismer för att slippa det. Det handlar om känslornas roll i vår kultur och könsstereotypier, typ män gråter inte, åtminstone inte över en gammal skog. Detta är ett tragiskt kulturellt kapital som tynger män mer än kvinnor.

Pihkala har träffat många män som talat ut om hur tungt det varit att vägra sörja i årtionden.

– Vågar man leva ut sina känslor frigörs mycket energi som kan förbättra ens eget välbefinnande och förmåga att hantera förändringar.