Klichétung manipulation

Bella Thorne och Patrick Schwarzenegger kan bara träffas när det är mörkt.Bild: Ed Aqaquel

Ännu en film om en ljusskygg flicka! En erbarmligt usel sådan dessutom.

DRAMA

Midnight Sun

Regi: Scott Speer. Manus: Eric Kirsten. Foto: Karsten Gopinath. I rollerna: Bella Thorne, Patrick Schwarzenegger, Rob Riggle, Quinn Shephard.

En flicka lider av en sjukdom som gör att hon inte kan gå ut, men så blir hon kär i en pojke hon ser genom sitt fönster. Intressant nog är det här premissen både för ungdomsdramat Ingenting eller allting, som kom förra året, och för ungdomsdramat Midnight Sun, premiär i dag. Om vi dessutom slänger med John Green-filmatiseringen The Fault in Our Stars (2014) är det lätt att konkludera att ungdomar fascineras av sjukdomsdrabbade flickor, eller i alla fall förväntas göra det. Med Scott Speers Midnight Sun, baserad på den japanska filmen Song to the Sun (2006), förväntas de dessutom ha extremt låga krav på hur dessa berättelser förmedlas.

Katie (Bella Thorne) lider av XP (xeroderma pigmentosum), en ovanlig genetisk sjukdom som gör att hon inte kan vistas i solljus. Hon har hemskolats av sin sympatiska men överbeskyddande pappa (Rob Riggle) och tillbringat sin uppväxt bakom fönster med specialglas. Utanför har Charlie (Patrick Schwarzenegger) i åratal skejtat förbi ovetandes om Katies existens medan hon i sin tur har spelat gitarr och trånat.

En riktig nolla!

Katie kan gå ut om kvällarna, men verkar ändå inte känna mer än två människor i sin Seattle-förort. Den ena är bästa vännen Morgan (Quinn Shephard) och den andra någon sorts biljettförsäljare på den underligt gammalmodiga tågstationen. Där brukar Katie sitta med sin gitarr, och en kväll går Charlie förbi. Han blir oförklarligt fascinerad av hennes mediokra artist- och låtskrivartalang och när de börjar dejta väljer Katie att inte berätta om sin sjukdom. Romansen är på alla sätt svår att köpa, särskilt då Thorne och Schwarzenegger saknar både kemi och förmåga att fylla ut de papperstunna karaktärerna.

Tonalt pendlar Midnight Sun mellan bred situationskomik och övertydlig sentimentalitet. Det finns inte en scen och inte en replik som känns autentisk. Precis allt är förutsägbart, klichéfyllt och platt. Än mer förolämpande är hur filmen utnyttjar Katies sjukdom för att känslomässigt manipulera åskådaren. Den visar en ytterst förenklad och romantiserad bild av XP – den vackra flickan ensam i sitt rum – och använder sedan Katies livshotande tillstånd för att ge den till syvende och sist rätt ovidkommande romansen tyngd.

Hade jag fått ge noll stjärnor hade jag gjort det.

Martina Moliis-Mellberg Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00