Klangfärgernas kväll på We Jazz

Huvudstadens egen jazzfestival är med arton konserter under nio dagar rekordlång i år.

Jazz

We Jazz 2017

Alexandersteatern 4.12.

Måndagens huvudkonsert i det forna operahuset var en av jazzårets intressantaste. Två helt olika sammansättningar uppträdde. Det är ett tag sedan Olli Ahvenlahti senast spelade på en större jazzscen. The Necks ända från Australien överraskade med ett mycket personligt triokoncept.

Som vanligt inleddes kvällen av M. A. Numminen, nu för den femte gången. Numminen hade skrivit ett stycke med text utifrån festivalens program. Med visparna mot den pålitliga Yritystele-katalogen från 2011 framförde vokalisten och slagverkaren även Kissa vieköön till ackompanjemang av basisten Antti Lötjönen och gitarristen Jukka Orma.

Ahvenlahti har nyligen utkommit med sin första jazzskiva sedan år 1986 och det var givetvis nya stycken av pianisten som hördes. Enligt skivhäftet är det grundelementen melodi, harmoni och rytm som gäller för honom inom jazzen.

Men att Ahvenlahti har det fjärde elementet, klangfärgen, inbyggt i sina fingerspetsar blev klart under konserten. Det kontrollerade anslaget gav sjungande tonkvalitet åt flygeln. Pianots olika register klingade balanserat och definierat.

I Ahvenlahtis nya kvartett spelar i princip trumslagaren Jaska Lukkarinens trio med Lötjönen på bas och Jussi Kannaste som saxofonist.

Melodin är ledstjärnan i Ahvenlahtis stycken, men hand i hand med harmonierna. Melodierna är konstruerade så att de ger möjlighet till rik harmonisk gestaltning. Kompositören håller sig till beprövade medel, utan något behov att krångla till det med konstnärliga choser. Styckena är ändå inte bara språngbräden för solon.

Om Ahvenlahtis bakgrund i olika medier som tv eller teater vittnar hans känsla för dramatik vad gäller programmet. Därför varierade gruppens dynamik; förutom kvartett hördes två olika triokonstellationer och solistiska delar kom från varierande håll av scenen.

Minimalistiska australiensare

The Necks har funnits sedan år 1987. Trion som gett ut ett tjugotal album består av pianisten Chris Abrahams, basisten Lloyd Swanton och trumslagaren Tony Buck. På skivorna förekommer elektronik men åtminstone nu var det fråga om helt akustisk musik, även om det var svårt att tro med slutna ögon. Den minimalistiska musiken påminde mest om tysk ambient syntmusik från 70-talet eller Philip Glass med sin additiva teknik.

Det runt fyrtio minuter långa stycket inleddes tyst med repeterade toner från pianot. De övriga bidrog med nya mönster vilket resulterade i en böljande vävnad, som på ytan kollektivt lät som två eller få repeterade åttondelsnoter. Trots det glimtade en hel del musik, bland annat ackord och melodier, fram genom den spektrala ljudmassan.

Detaljerna var många för en lyssnare med öppet sinne. Ett exempel är de repeterade pianodrillarna i små sekunder som med hjälp av pedalbruk skapade illusionen av en sopranröst med vibrato. Till skillnad från en stor del av frijazz hade framförandet trots den helt improviserade naturen en logisk strukturell båge med inledning och avslutning. Frågan är om de har fler strängar på sin lyra.

Australiensiska The Necks består av trumslagaren Tony Buck, basisten Lloyd Swanton och pianisten Chris Abrahams. Bild: Maarit Kytöharju

Jan-Erik Holmberg

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39