Kirgizistan-Uzbekistan: Segsliten gränskonflikt går mot sin lösning

Jag är så lycklig! Men också lite nervös, jag har släktingar på andra sidan som jag inte har sett på sju år, säger Sjaripa Pokyrdinova. Bild: Roger Turesson

Ända sedan Sovjetunionens fall har en gränskonflikt pågått mellan Kirgizistan och Uzbekistan. Många släktingar har varit isolerade från varandra sedan 2010 då gränsen stängdes. Nu har den öppnats igen och för första gången på över ett decennium verkar det vara möjligt att börja förhandla om ett gränsavtal mellan länderna.

– Jag är så lycklig! Och nervös – jag har släktingar på andra sidan som jag inte har sett på sju år, säger Sjaripa Pokyrdinova.

Den långa kön mot gränsposteringen mellan Kirgizistan och Uzbekistan avancerar sakta. I likhet med Sjaripa Pokyrdinova bär nästan alla som står i kön stora påsar och jutekassar med presenter till släktingar på andra sidan.

– Jag kom hit redan första dagen gränsen öppnades, men då var det för mycket folk. Nu gör jag andra försöket, säger Sjaripa.

– Vi är så glada! Hundratusen tack till Uzbekistans och Kirgizistans presidenter! utropar uzbekiska Orun Nazarova, på väg hem till Uzbekistan efter att ha besökt sin dotter i Kirgizistan.

Hundratusen tack till Uzbekistans och Kirgizistans presidenter för att de har öppnat gränsen! säger Orun Nazarova. Bild: Roger Turesson

I gränstrakterna nära Osj mellan Kirgizistan och Uzbekistan har nästa alla invånare släktingar på andra sidan gränsen. Sedan 2010 har gränsen varit stängd och bara gått att korsa om man har en särskild inbjudan, exempelvis till bröllop eller begravning.

För en dryg månad sedan öppnades gränsen på nytt. Både Sjaripa och Orun är så lyckliga att de skrattar högt. Samtidigt är de lite spända, precis som alla andra i kön. De litar inte på att allt ska gå bra förrän de verkligen har passerat gränskontrollen.

Uzbekistan stängde gränsen efter etniska sammandrabbningar mellan kirgizer och uzbeker i Osj 2010. Tusentals flydde för sina liv över gränsen till Uzbekistan och relationerna mellan Kirgizistan och Uzbekistan befann sig därefter under fryspunkten i flera år.

Sedan Sovjetunionens fall har Kirgizistan och Uzbekistan inte kunnat komma överens om hur gränsen ska dras. Ferganadalen, ett historiskt sett sammanhängande område, sträcker sig över tre stater – Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Den är bosättningsområde för över 10 miljoner människor. Över 300 kilometer gräns mellan Kirgizistan och Uzbekistan är inte definierad i ett gränsavtal, eftersom parterna inte kan komma överens.

År av nedfrusna relationer mellan Kirgizistan och Uzbekistan har försvårat livet för invånarna. Under de senaste tre åren har skottväxlingar vid gränsen förekommit ett tiotal gånger och i början av 2016 stängdes gränsen helt och hållet i några månader.

Upptinandet började efter att den uzbekiska diktatorn Islam Karimov dog i fjol. I september besökte Uzbekistans president den kirgiziska huvudstaden Bisjkek – för första gången på 17 år. Nu fortsätter man att utveckla relationerna, bland annat genom kulturutbyte. Men i gränsfrågan ligger länderna fortfarande långt ifrån varandra.

– Det kommer att ta fem, tio år för Kirgizistan och Uzbekistan att komma fram till någon slags position där de kan börja förhandla. De använder inte ens samma kartor, säger den ryska forskaren Andrej Grozin till Nezavisimaja gazeta. Han leder Institutet för OSS-länderna i Moskva.

Bild: Iines Vikiö

Under tiden försöker invånarna i Ferganadalen att anpassa sina liv så gott det går till dagens situation. Rachima och Alisjer Begmatov flyttade från Uzbekistan till Kara-Suu i Kirgizistan i mitten av 1980-talet. De har bägge kvar en stor släkt i Andijan på andra sidan gränsen och en av deras döttrar har gift sig med en man i Andijan och flyttat till Uzbekistan.

– Vi har aldrig haft någon gräns här. Varken på tsar- eller sovjettiden. Det är inte klokt att den över huvud taget ska finnas, säger Rachima Begmatova.

Familjen äger ett stort hus med en vacker innergård. Det är täckt av glest spjältak där grönskande vindruvsrankor skapar ett genomskinligt tak. Rachima skickar sin svärdotter att plocka ned några stora klasar. De placeras på bordet tillsammans med färskt runt vetebröd med sesamfrön direkt ur lerugnen.

Dagens situation får Alisjer Begmatov att längta tillbaka till sovjettiden.

– Allt var mycket enklare då. Inga gränser existerade och det spelade ingen roll om man bodde på den kirgiziska eller uzbekiska sidan. Min dotter som bor i Uzbekistan har inte kunnat få ett uzbekiskt pass på tjugo år.

I likhet med många släkter i området är familjen Begmatov mångkulturell. Rachimas mamma var kirgiz och pappa uigur, Alisjers mamma uzbek och pappa kirgiz. Deras två svärdöttrar som bor i huset tillsammans med Rachimas och Alisjers söner är kirgizer. Språket familjen talar sinsemellan är uzbekiska.

Öppna gränser förbättra relationerna mellan uzbeker och krigizer här i Osj, säger uzbekiska Erkinnazar Bajnazarov. Bild: Roger Turesson

Gatan där de bor drabbades inte av vare sig vandalisering eller etnisk rensning under sammandrabbningarna mellan kirgizer och uzbeker i grannstaden Osj år 2010. Det gjorde däremot ett uzbekiskt par vi träffar i Osj, Sjirmanai och Erkinnazar Bajnazarov. De tvingades fly hals över huvud med både barn och barnbarn till Uzbekistan. När de återvände till sitt hem var det fullständigt förstört.

I dag är huset återuppbyggt och situationen i Osj är lugn. Men det finns inga garantier för att en ny konflikt inte kan uppstå – och uzbekerna, som är i minoritet, är alltid i underläge.

Enligt Erkinnazar Bainazarov har därför de förbättrade relationerna mellan länderna stor betydelse.

– Det är klart att många får en mer positiv syn på den andra folkgruppen när våra presidenter träffas och man kan besöka varandra över gränsen igen.

Osj med omgivande förstäder, bland annat Kara-Suu, är den näst största staden i Kirgizistan, med ca 258 000 invånare. Det är en av de äldsta städerna i Centralasien och beräknas vara ungefär 3 000 år gammal. Stadens befolkning är etniskt blandad: kirgizer (51 %), uzbeker 41,7 %, ryssar 6 % och övriga nationaliteter 1,3 %.

År 2010 drabbade kirgizer och uzbeker samman i ett kort inbördeskrig som ledde till minst 400 döda, större delen av dem uzbeker. I bakgrunden ligger bland annat konflikter om land. Uzbekerna är i allmänhet mer urbana och äger en stor del av företagen i staden, medan kirgizerna bor på landsbygden.

Den kirgiziska statsledningen skyllde våldsdåden på uzbekiska nationalister och vägrar fortfarande erkänna kirgizernas delaktighet i kriget.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning