Kinetisk konst om kapitalism och kneg

Rörliga verk som går på tomgång. Installationsvy av Eetu Huhtalas utställning Unfulfilled. Bild: Aukusti Heinonen

Det skojfriska saknas när konstnären Eetu Huhtala presenterar sin version av kinetisk konst.

Eetu Huhtala: Unfulfilled.

Galleri Sculptor, Södra kajen 12. Till den 26.9.

Länge har människor från olika kulturer fantiserat om mekaniska skulpturer. Så kallade automatoner omnämns bland annat i källor från antikens Kina och Grekland, och det finns även arkeologiska bevis på att mekaniska föremål byggts redan för tvåtusen år sedan. Dessa har dock inte varit automatiserade på det fantastiska sätt som man drömt om: till exempel lär inte berättelserna om den bysantinska kejsaren Teofilos konstgjorda vrålande lejon handla om magiska robotar utan om fantastiska föremål som drivits av människokraft.

Den egentliga automatiserade mekanikens historia är inte lång. Förutsättningarna för att skapa motoriserad, rörlig bildkonst har inte existerat längre än ett drygt sekel, och fascinationen av artificiell intelligens har nu trängt undan intresset för den automatiserade fysiska rörelsen. Drömmen om en fullständig, självständig automaton lever vidare och dess intensitet får all annan förhållning till elektronik och automatisering att te sig omodern. Det räcker inte att något bara rör på sig för sakens skull. Den dystopiskt färgade diskursen kring AI får den drygt hundra år gamla futuristiska konströrelsens tro på framtiden att te sig förlorad för evigt.

Runt, runt i samma spår

Motordrivna konstinstallationer och skulpturer är sprungna ur den entusiastiska tro på fartfylld utveckling som så effektivt kvävts av den globala kapitalismen. Den så kallade kinetiska konstgenren spirade på 1900-talet då det ännu var lättare att förhålla sig lekfullt till motorer, då man fortfarande kunde välja att frånse deras samhälleliga kontext. Schweizaren Jean Tinguely (1925–91) byggde slamrande spektakel med hjälp av återanvända hjul, kuggar och band och döpte dem bland annat till Utopia. Framåtanda och optimism har präglat den kinetiska konsten.

I sin utställning på Galleri Sculptor omfamnar konstnären Eetu Huhtala den kinetiska konsten, men skalar bort alla dess lager av skojfriskhet. Själva syftet är alltså inte att något rör på sig, utan innehållet i verken byggs upp av rörelsernas symboliska värde. Det uppstår visserligen alltid en förväntansfull stämning när ett verk reagerar på betraktarens närvaro, vilket är fallet i Unable (2021) vars motor sätter i gång när man stiger in i galleriet. Huhtala slår dock snabbt hål på spänningen: hans konstverk går runt, runt, runt i samma spår. Det finns maskinerier och rörelse, men de leder ingen vart. Det är en tomgång som på ett väldigt oförblommerat sätt beskriver stagnation och tröstlöshet.

Ett evigt knegande

Huhtalas installationer är lätta att sammanfatta och beskriva – i galleriet finns ett badkar som aldrig fylls trots att kranen är på, två rullband som inte klarar av att förflytta den ballong som kilats in mellan dem samt en ställning med en motoriserad kedja som snurrar runt utan att bidra till den lyftmekanik som fästs vid en plastpåse på golvet. Kontexterna ur vilka verkens delar är plockade är av stor betydelse för helheten. Det är genom dem som en anknytning till vardags- och arbetsliv kan skönjas, och därmed också vad som tillför utställningen en politisk udd. Det är inget sofistikerat eller revolutionerande i den symbolik som återfinns i den lama lyftkroken som aldrig nås av motorns kraft. I detta fall har enkelheten en poäng: den kan tolkas som en uppgiven suck, ett trött konstaterande att livet är ett oändligt knegande.

Som namnet Unfulfilled antyder kan Huhtalas verk tolkas som en gestaltning av individuellt missnöje. Helheten illustrerar känslan av att inget leder någonvart och att inga framsteg sker, vilket är något som många säkert kan känna igen. Det handlar ändå mer om samhälle och klass än om en individs känslor. Det är en kritik av kapitalismens ekorrhjul som håller just för att Huhtala inte försöker säga för mycket, men också för att han inte utger sig för att vara annat än rakt på sak. Den kinetiska konst som skapas under senkapitalismen har ett diametralt annorlunda själsliv än den som gjorts av tidigare generationer.

Helen Korpak Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning