Kaurismäkis lovsång till humanismen

Sherwan Haji, Nuppu Koivu, Janne Hyytiäinen, Sakari Kuosmanen och Ilkka Koivula i en film som utsågs till årets bästa film av en internationell kritikerjury.Bild: Malla Hukkanen

I Aki Kaurismäkis senaste film Ljus i natten, kolliderar en finsk krögare med en syrisk flykting. Berättarmässigt är det mesta sig likt, men man skriver gärna under det humanistiska budskapet.

Hemmasalongen: Ljus i natten sänds i TV1 1.4 kl. 21.05 och 2.4 kl. 22.25.

Det här med samhällelig solidaritet står inte högt i kurs i dag, åtminstone inte inom ramen för spelfilmen. Tack och lov finns det kärringar som går mot strömmen bland filmmakarna, såsom britten Ken Loach och Marseille-auteuren Robert Guédiguian.

Poängen är att där Loach och Guédiguian håller sig till det strikt realistiska formatet gör våran Aki Kaurismäki filmer som gränsar till det sagolika. Det är fallet också i Ljus i natten (Toivon tuolla puolen, Finland 2017), en varm och vänlig dramakomedi som i likhet med Le Havre tar avstamp i den högaktuella flyktingkrisen.

Khaled Ali (Jussinominerade Sherwan Haji) är den syriske bilmekanikern och Aleppo-sonen som förlorat nästan hela sin familj i bombardemanget. Därav en minst sagt desperat odyssé med mellanetapper som Turkiet och Grekland. Väl i Tallinn råkar han kliva ombord på ett fraktfartyg på väg till Helsingfors.

Här ansöker han om asyl, bara för att få kalla handen och inför den förestående deporteringen ta till sjappen. Det är så han kommer i kontakt med Sakari Kuosmanens krögare, den före detta handelsresanden som själv förlorat mycket.

Klart är att Kaurismäki inte har mycket till övers för det finländska myndighetsmaskineriet, en ansiktslös apparatur som tenderar att hushålla med mänskliga hänsyn.

Hoppet står i stället till mannen på gatan, till alla de vänliga själar som gör Khaled Alis – och hans spårlöst försvunna systers – sak till sin.

Berättarmässigt är det mesta i Akilandia sig likt. De mollbetonade musikaliska tongångarna varvas med nostalgiska yttre attribut och utstuderat lakoniska replikskiften.

På festivalen i Berlin fick Kaurismäki ta emot det prestigefyllda regipriset, men undertecknad är inte fullt lika övertygad. Inte sällan känns det som om skivan skulle ha hakat upp sig, som om filmen vore gjord med vänster hand.

Men gärna skriver man på det humanistiskt spetsade budskapet, på den otippade vänskapen i filmens centrum. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Krister Uggeldahl

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33