Kattkärlek i Istanbul

På Istanbuls gator går hundratusentals katter lösa. Bild: SELMER MEDIA AS

En turkisk dokumentär om katter som charmat världen går nu att se även här. Istanbulfantasten Pia Ingström har sett den, och skulle ha velat se mindre gullande och kattomani och mera zoologi och ekonomi.

Kattfilmen sänds i Yle Teema 6.10 kl. 21.21, repris 10.10 kl. 14.00

Älskar du att titta på katter, fotografera katter, prata om katter, tänka på katter, kela med katter, sova med katter? Då är Ceyda Toruns dokumentär Kedi (Katt) om gatukatter i Istanbul filmen för dig. Jag för min del önskar mig, allt hetare för varje nytt djur som presenteras, en annan film än den jag ser – mera zoologi och ekonomi, mindre gullande.

Hos oss indelar vi vanligen djur i vilda och domesticerade, och i det senare fallet tänker vi på dem som antingen ordningsamt ägda eller sorgligt övergivna. De istanbulitiska gatukatterna däremot är halvdomesticerade och har en annan status. De tillhör ingen och de bor inte hemma hos någon. Men de är mer eller mindre tama och har sina hemmakvarter där människor känner dem, tar hand om dem, matar dem och välkomnar dem i butikernas, arbetsplatsernas eller kaféernas halvoffentliga rum.

Istanbul är en stad där sophanteringen är väl synlig, med soppåsar i rännstenen och öppna sopkärl som normala inslag i de anspråkslösare bostadskvarteren. De flesta av filmens katter rör sig i de finare (mera välstädade) stadsdelarna, eller i den gamla innerstadens trivsammare affärskvarter – jag saknar de ruffigare gatornas hårt arbetande slagskämpar som skitiga och magra med rivna öron vaktar över sina soptunnor. Jag skulle också gärna veta mera om balansen mellan katt- och råttpopulationerna i staden. Katterna måste spela en viktig roll i att hålla råttbeståndet nere – men hur påverkas det här av att människor så beredvilligt matar dem? Kattkärleken är en kult bland Istanbuls medelklass. Kan den vara också kontraproduktiv – orkar man ta råttor om man har magen full av bulle, kyckling och fisk? Och är det inte härligt för råttor och andra skadedjur att en öppen buffé med rågade kattmatsskålar kantar trottoarerna i stadsdelar där butiksinnehavare och invånare tävlar med varandra om att visa katterna kärlek?

I stället för ekologi och biologi bjuder filmen på massor av känslosamt och kvasifilosofiskt prat om katter och människor. Här frossas i fetischisering och förmänskligande av djuren, på bekostnad av deras djuriska egenart och människans förnuft.

Men medan kattälskarna pratar på går kameran lyckligtvis egna ärenden. Skönhetens förstås, för Istanbul är enastående, så vackert att det skär i hjärtat. Men den visar också annat. Graffitin "Erdo-gone insallah masallah" (Erdo-gone, om Allah vill, prisad vare Allah) säger något om de politiska preferenserna i de filmade kvarteren. En kort hänvisning till skyskraporna som hotar göra staden obeboelig för katter handlar om det som oroliga istanbuliter kallar för en "dubaisiering" av sin stad, ett byggande som utrotar dess historiska vältalighet och trivsel, och förstör den också för människor.

En kontrast till alla gulliga kattomaniska utsagor om omvårdnad och kärlek till skapelsen skymtar i bakgrunden när servitören på en lyxdeli i den fina stadsdelen Nisantasi lägger ut om ställets maskot, den feta Duman ("Rök") och dess kinkiga matvanor. Vi ser också en liten flicka med en pappmugg i handen som går omkring bland kafégästerna och tigger slantar medan hennes mamma spelar dragspel.

Dokumentären är även textad till svenska.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning