Katia Båsk förlorade sitt hjärta till ljuset, havet och vänligheten

– Jag förlorade mitt hjärta till ljuset, solen, havet, människorna!Men också de låga levnadskostnaderna lockade. Katia Båsk valde ett seniorliv i Portugal. Det blev dock inte riktigt som hon tänkt. Och nu har hon nåtts av nyheten att hennes lilla pension ska beskattas efter årsskiftet.

Det har alltid dragit bort. Redan som sextonåring försökte Katia Båsk bli kvar i Italien efter ett Emmausläger. Det satte förstås föräldrarna stopp för.

Åren gick och det skulle dröja till pensionen innan hennes planer blev verklighet. Men det blir sällan riktigt som man tänker. I stället för soliga dagar, ett renoverat vitt hus med trädgård och en ekonomisk buffert plus pensionen kämpar nu Katia Båsk med att få ekonomin att gå ihop. Och vad det betyder att den finländska pensionen beskattas efter årsskiftet också för de som bor i Portugal har hon inte ens orkat tänka på.

Fakta

Katjas kom i håg-lista

När du köper hus utomlands:

Ha en pålitlig inhemsk kontakt som hjälper dig.

Kolla att hus och tomt är registrerat, att sköta det efteråt kan kosta 15 000–16 000 euro. Kolla lagfarten, hur ser ägorättsförhållandena ut.

Hör tomten till huset?

Se till att huset är tomt då du köper.

Träffa grannarna, förklara vem du är.

Skriv avtal med reparationsfirman på engelska och låt en fackman granska avtalet.

Följ med arbetet dagligen.

Lär dig språket!

Vid sydkusten i bland annat Algarve bor de flesta finländarna. Men Katia Båsk valde en annan väg.

Mycket drama

I Portugal känner hon sig hemma, här är de flesta lika högljudda, gestikulerar med lika stora rörelser och är lika spontana som hon.

– Här är mycket skratt och gråt, ja drama.

Katias historia är inte ovanlig även om hennes sätt att lösa problemen är speciellt. Vid mogen ålder omskolade sig etnologen till massör och blev egen företagare, hon ägde en egen bostad i Alphyddan i Helsingfors och allt var bra.

Ända tills den ekonomiska krisen kom.

– Jag hade allt färre kunder och klarade mig inte längre ekonomiskt. Men jag hade inte rätt till arbetslöshetsunderstöd eftersom jag var företagare. Upphör med firman! Sälj bostaden! var de enda råd jag fick. Jag sökte över 40 olika jobb från butikskassa till torgförsäljare utan att lyckas. Då bestämde jag mig.

– Lyckligtvis var jag i pensionsåldern och var dessutom skuldfri tack vare ett arv efter min far. Så jag klarade mig en tid men bara med pensionen hade jag inte kunnat leva i Helsingfors, säger hon.

Så Katia Båsk som alltid längtat ut började, liksom tusentals andra finländare i pensionsåldern, fundera på att verkligen bo någon annanstans.

Trotjänare visade vägen

Ödet ville så att hennes trotjänare, den knallorange Citroen 2CV, kom till hjälp och visade vägen.

– Jag hade deltagit i ett internationellt 2CV-läger redan 1993 i Nurmes. Portugiserna lagade god mat, dansade och sjöng. Jag frågade om jag får hänga med dem. Det fick jag.

Så blev det. Katia Båsk fick vänner i Portugal och besökte dem ett år senare i Costa de Caparica.

– Redan då förlorade jag mitt hjärta; solen, ljuset, växtligheten, människorna. Redan då stod jag under ett blommande mimosaträd och sade: Här vill jag bo. Men det tog mig nästan 20 år innan jag lyckades.

Portugal blev alltså verklighet. I oktober 2011 gjorde Katia Båsk slag i saken. Hon flyttade med sina tre katter till Costa de Caparica. Till en början hyrde hon en fyrarums lägenhet för 450 euro i månaden i samma stad där de portugisiska vännerna bor.

I april året därpå körde hon sin 2CV årsmodell -80 med två katter och två reparationskunniga kompisar ner till Europas sydvästliga hörn. Den resan var ett äventyr i sig.

En attraktion. Katia Båsk körde ner sin knallorange Citroen till Portugal. Där har bilen blivit närmast en attraktion för lokalbefolkningen. Bild: Evy Nickström

– Först tog vi färjan till Travemünde, sedan biltåg till franska gränsen. Att köra över Pyrenéerna var alldeles förfärligt. Men vi kom fram och bilstackarn höll fast det tog oss en vecka.

Då flytten konkretiserade sig hade det gällt att räkna pengarna. Båsk hade mycket realistiska tankar om vad försäljningen av lägenheten i Vallgård skulle räcka till. Och så hittade hon så småningom sitt drömhus, hundra år gamla Vivenda Milas i två våningar med ytterligare ett annex. Allt omgivet av höga murar alldeles intill hamnen i Trafaria.

Vi sitter i hennes charmiga lantkök med de karaktäristiska blåvita portugisiska kakelplattorna på väggarna medan hon berättar. Historien böljar fram och tillbaka, Katia Båsk har sinne för roliga detaljer och märkliga situationer.

– Jag anlitade en flyttfirma och tog med så gott som allt arvegods, det är en trygghetsfaktor.

Så i det vitkalkade huset i Trafaria står nu bland annat Julius Tallbergs trädgårdssoffa (farfar jobbade som gårdskarl hos Tallberg), morfar Oskar Hagströms möbler och en chiffonjé från S:t Petersburg som tillhört mormor Anna Hagström. På väggen hänger Erkki Mäkinens akvarell med Åbomotiv och framför brasan gungar mormors gungstol i luftdraget.

– Jag hade sett på tiotals hus på olika ställen, sen kom jag hit och hittade huset med den hundraåriga oleandern, ett hus med en själ i en äkta portugisisk miljö.

Katia Båsk slog till och det var inte alldeles billigt – 130 000 för 200 kvadratmeter i akut behov av renovering.

Hon köpte via en officiell agentur, där man talade engelska.

– Nu efteråt kan jag konstatera att den firman var en av de få som inte lurade mig.

Enda utlänningen

Men vad skulle grannarna i den lilla homogena byn tänka om en ensamstående äldre kvinna med katter och en konstig bil?

Och hur gör man då man vill starta på nytt långt borta i ett annat land? Ja, man kan anlita en firma som hjälper och ansluta sig till någon av pensionärskolonierna. Men det är helt klart att ett sådant liv inte passar alla.

– Många frågade mig förvånat varför jag inte flyttade till Algarve, som alla andra finländare men en sådan lösning existerade inte ens för mig.

Trafaria är en genuin portugisisk fiskarby med kommunistiskt styre. De enda turister som syns här är enstaka förståsigpåare som kommer åkande över floden Tejo, antingen med taxi över bron eller med färja från Lissabon för att pröva på en "riktigt äkta portugisisk fiskrestaurang". Menyn är förstås bara på portugisiska.

Färska råvaror. I Trafaria går man runt i de många små butikerna och väljer garanterat färskt, här säljs grönsaker och frukt. Fiskaffären ligger intill, bröd- och köttbutikerna ett kvarter borta. Bild: Evy Nickström

Älskat kakel. Det fantastiska blåvita kaklet har inspirerat också Katia Båsk i hennes portugisiska kök. Och här är det ingen brist på färska råvaror. Bild: Evy Nickström

Sandstranden fylls av fiskarbåtar, maneter och snäckor. Inga solstolar och turistshoppar här inte. På bästa utsiktsplats tronar enorma sädessilon och enstaka lastbåtar frekventerar hamnen.

Katia Båsk inledde sitt liv i Trafaria på ett mycket oportugisiskt sätt; genom att ordna gårdsfest för grannskapet. En av de portugisiska vännerna tolkade och Katia Båsk berättade om vem hon är och varför hon flyttat hit, att hon inte är stenrik. Alla grannar kom och festen var jättelyckad.

Skulderna ökade, regnet öste ner

Nu kan hon redan skratta då vi talar om vad som hände sen, hur svårigheterna började.

Det handlar om Dona Adosinda som tillsammans med sin man hade flyttat in 1974. Hyran på 42 euro i månaden hade inte höjts sedan dess. Dona Adosindas dotter med familj turades om att bo med mamma efter att hon blivit änka och så småningom blind.

– Jag borde ha sagt upp henne genast då jag köpte huset. Men jag tänkte att så kan jag bara inte göra, jag kan inte kasta ut en gammal blind kvinna här i lilla Trafaria.

Där gjorde hon fel. Så småningom blev situationen nämligen allt mera obehaglig. I Adosindas dotters ögon var Katia en inkräktare. Och situationen förvärrades snabbt. Då vattnet började strömma ner längs elledningarna i Katias kök och familjen vägrade släppa in henne ringde Katia polisen. I rena rama upphetsningen, på dålig portugisiska blev det ett litet missförstånd och polisen infann sig – i full kravallutrustning. Om inte förr så då var Katia Båsk känd i Trafaria, men kanske inte riktigt som hon velat.

Men solen, den hundraåriga oleandern, havet ... Nu skulle huset repareras! Firman som Båsk anlitade rekommenderades av en bekant, alla avtal skrevs på engelska och granskades i detalj.

– Hösten 2012 totalrenoverades annexet och taket skulle bytas. Men plötsligt försvann bara arbetarna utan att sätta upp en presenning som skydd på huset, berättar Katia och ryser fortfarande vid minnena.

Det regnade oupphörligt i flera veckor.

Bild: Evy Nickström

Nya firmor skulle ta vid men inget hände. Då en jurist tog tag i saken var byggherren medellös.

Renoveringen som skulle kosta 30 000 blev över 50 000 euro.

– Vintern kom och regnet fortsatte, huset måste bli klart men det hela slutade med att jag var tvungen att ta ett hypotekslån med 5,9 procents ränta plus en försäkring. Ingen bank i Finland ville ge mig lån.

Så i stället för att ha råd med fullständig renovering, solpaneler och en ekonomisk buffert är verkligheten nu att Katia Båsk har ett ofördelaktigt lån och en tom men obeboelig övre våning.

Plus att hon för en tid sedan nåddes av nyheten att pensionen från Finland kommer att beskattas efter årsskiftet.

Värdefulla lokala kontakter

Att ge upp och flytta hem var aldrig en option.

– Har jag klarat det så här långt så … Jag har lärt känna flera grannar som talar god engelska och är jättevänliga. Maten är billig, solen lyser, här finns mycket kultur, jag är med i en litteraturcirkel, Litlovers Lisbon. Jag har hittat både yoga- och tai chi-grupper.

– Och visst finns stunder av gemenskap med lokalbefolkningen, till exempel för två år sedan då det var 30 år sedan nejlikerevolutionen. Då samlades alla på torget och de var väldigt förvånade över att en utlänning kunde sjunga med i sången Grandola Vila Morena som är symbolen för nejlikerevolutionen 1974.

Dessutom har Katia Båsk lärt känna ovärderliga lokala mångsysslare som ställer upp då något ska fixas.

– Senor Rosa panikreparerar min gamla bil, han pratar mycket. Det är inte så viktigt att jag förstår allt.

Och Senor Victor hjälper med alla slags reparationer och med småsaker. Victor är analfabet, det var inte så viktigt med skolplikten under diktatorn Salazars tid.

– Men vi kommer bra överens trots hans svåra Trafarianska dialekt och min urusla portugisiska och vi skrattar mycket åt våra språksvårigheter.

Kaffe under fikonträdet

Och mycket är faktiskt jättefint och klart i huset. För att lösa den ekonomiska ekvationen blev Katia Båsk B&B-företagare. Hon hyr ut annexet till turister som vill uppleva en traditionell portugisisk by där man i lugn och ro kan dricka sin espresso under ett fikonträd på torget Largo da Republica medan man iakttar folklivet.

Och det kan hända att hon, trots allt, gjort ett kap. Trafaria ligger mitt emot växande Lissabon, på den södra stranden vid floden Tejo och har en historia som badort. Nu tyder tecken på en renässans för fiskebyn. En färja går många gånger om dagen. Silorna ska rivas, ett litet hotell ska starta vid stranden.

– Muito obrigada, stort tack, säger Katia Båsk och handlar fyra nybakade bröd för sammanlagt 60 cent i kvartersbutiken. Om sex år räknar hon med att vara skuldfri.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00