Katastrofår för ejdern – klimatförändringen kan vara större bov än havsörnen

Kim Jaatinen säger att ejderns häckning aldrig förut har misslyckats så kapitalt utanför Tvärminne sedan de systematiska inventeringarna inleddes 1990. Bild: HBL-arkiv/Heikki Eriksson

Ejderns häckning utanför Hangö utföll rekorddåligt i år, uppger Tvärminne zoologiska station. Havsörnen har förvisso sina klor med i spelet, men forskarna utreder om klimatförändringen ändå är en värre fiende.

Aldrig har den årliga inventeringen av ejderkullar utanför Tvärminne i Hangö gett ett lika nedslående resultat som i år. Ungproduktionen i inventeringsområdet stannade vid futtiga 0,03 ungar per hona då siffran normala år brukar ligga kring 0,5–1,5 ungar per hona.

– Goda år räknar vi till 1 500 eller upp till 2 000 ungar, i år 41 ungar. Resultatet är det sämsta någonsin både sett till det totala antalet ungar och till antalet ungar per hona, säger ejderforskaren Kim Jaatinen.

Siffrorna gäller för forskningsområdet utanför Tvärminne, men forskarna har hört om liknande bakslag över hela området från Helsingfors skärgård till Örö i Skärgårdshavet. Lokala undantag finns, men överlag är häckningsresultatet uselt.

– Först verkade det ganska okej, för vi såg ganska normala flockar på tre honor med tjugo ungar, men några dagar senare var nästan alla ungar försvunna, säger Jaatinen.

Många är snabba att rikta misstankarna mot havsörnen, och den är utan tvivel en orsak. Kim Jaatinen såg flockar på tre till sex örnar systematiskt putsa ejderkullarna på ungar, eller snarare hjälpa trutarna att få sig ett skrovmål.

– När örnen kommer dyker ejderhonan och kan inte skydda sina ungar från trutangrepp. Örnarna är ganska dåliga på att länsa ejderkullarna på ungar då de inte kan svälja en unge hel, men trutarna klarar det enkelt.

Ejdern är en långlivad fågel och beståndet tål flera år av svag ungproduktion, men om häckningsframgången blir lika svag på sikt är ejderbeståndet definitivt hotat. Det finns de som menar att örnbeståndet borde begränsas, men Kim Jaatinen påpekar att havsörnen och ejdern har en lång samevolution bakom sig – arterna har klarat sig sida vid sida mycket längre än människan nämnvärt påverkat Östersjönaturen.

Blåmusslan i nyckelroll

Östersjöprofessorn Alf Norkko vid Tvärminne har projektanställt Kim Jaatinen och marinbiologen Mats Westerbom för att studera långtidsserier av ejder och blåmussla, och förtydliga bilden av kopplingen mellan fågeln och dess stapelföda. Inledningsvis ser salthalten ut att vara direkt avgörande för blåmusslans och indirekt avgörande för ejderns fortbestånd.

– När salthalten går ner minskar blåmusslans rekrytering, säger Mats Westerbom och avser musslans förmåga att fortplanta sig.

Salthalten i Finska viken ligger precis på gränsen för vad blåmusslan behöver. Goda musselår ligger salthalten utanför Tvärminne strax över 6 promille medan en nedgång till 5,5 promille innebär ett katastrofår för blåmusslan.

– Små fluktuationer i salthalt ser ut att ha en jättestor effekt, säger Westerbom.

Vid Rönnskär i Kyrkslätt ligger salthalten vid 5,5 promille och vid Söderskär i Borgå är den ännu lägre.

– Därför producerar blåmusslan riktigt lite biomassa längre österut, säger Westerbom.

Följaktligen får ejdern numera nästan inga ungar alls i östra Finska viken. Honorna förmår inte längre producera friska ungar, särskilt som de aldrig äter under den månadslånga ruvningen.

– Det finns mycket gifter i Östersjön och i ejderns kropp. När ejderhonan bränner sina fettlager under ruvningen frigörs gifterna i kroppen och förs vidare på ungarna, säger Kim Jaatinen.

Att öppna för jakt på havsörn är därför ingen mirakelmedicin för ejdern.

– Örnen kan visserligen vara droppen som får ejderns bägare att rinna över, men man kan inte bortse från att ejderns häckningsframgång också är knuten till salthalten i havet, säger Jaatinen.

Till botten med problemet

Att salthalten har minskat sedan 1980-talet kan ha påverkat blåmusslans bestånd, påpekar Mats Westerbom. Med klimatförändringen väntas avrinningen till Östersjön öka, och salthalten minska. Westerbom noterar också att musslorna tycks klara sig bättre när Finska viken är istäckt på vintern, vilket den inte varit så ofta på senare år.

Det är den här stora bilden som Alf Norkko vill förtydliga för att forskarna och allmänheten ska kunna se och förstå det komplexa samspel där ejder och havsörn bara är de synligaste aktörerna ovanför ytan.

– Vi vet att havsörnen är ett problem för ejdern, men vi har inte den helhetssyn som vi behöver för att förstå alla kopplingar och samband. I Sverige har tiaminbrist varit ett problem för ejdern. Det är det antagligen inte hos oss, men det visar att det finns fler faktorer som påverkar ejdern, säger Norkko.

– Om ejdern stressas av flera faktorer blir det troligen lättare för örnen och andra rovdjur att ta för sig av den. Vi vet att det finns en koppling mellan nyckelarter som ejder och blåmussla, men vi känner den inte i detalj.

Ju mer forskningen kan hjälpa oss att förstå samspelet desto bättre kan vi förstå ejderns situation och sätta in de effektivaste åtgärderna. Alf Norkko säger att det precis som i skarvfrågan gäller att angripa problemets orsaker, inte symtomen.

– Om klimatförändringen fortsätter att sänka salthalten kan det hända att blåmusslan försvinner. Då försvinner också ejdern från Hangövattnen, helt oberoende av havsörnen.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning