Kärnvapenfronten rör på sig

Bild: Säg det

På kärnvapenfronten råder verkligen inget lugn! Tvärtom pågår sedan år tillbaka en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. Om detta fortsatta vansinne omges av en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att rapportera om det för att i stället rikta uppmärksamhet på klimatkrisen, skriver kärnvapenmotståndarna Mikael Böök och David Swanson.

Den här artikeln är inspirerad av professor Stefan Forss Bakgrundsartikel (HBL Debatt 29.1).

Den nukleära "galenskapen", som Forss kallar den – vi instämmer helt i denna beskrivning – förtjänar att studeras och analyseras ur olika synvinklar. Låt oss därför ganska kärnvapenvanvettets aktuella fas mot bakgrunden av den växande internationella freds- och nedrustningsrörelsen.

Forss rubrik "På kärnvapenfronten intet nytt?" anspelar på Erich Maria Remarques berömda pacifistiska roman om första världskriget. I slutet av romanen, som skildrar soldaternas fysiska och andliga misär under det utdragna ställningskriget på västfronten, omkommer huvudpersonen av gasförgiftning. Samma dag meddelar krigsbulletinen att ingenting nytt finns att berätta västerifrån (därav romanens titel: "På västfronten intet nytt"). Forss har emellertid lagt till ett frågetecken efter rubriken.

För oss är frågetecknet onödigt: på kärnvapenfronten råder verkligen inget lugn! Tvärtom pågår sedan år tillbaka en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. I den deltar var och en av de vid det här laget nio kärnvapenstaterna. Om detta fortsatta vansinne omges av en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att rapportera om det för att i stället rikta uppmärksamhet på klimatkrisen.

Under tiden har en världsomspännande rörelse vuxit fram mot den globala sinnessjukdomen och denna rörelse har redan lyckats förändra läget. Uppbackad av den internationella freds- och nedrustningsrörelsen och dess spjutspets i FN, Internationella kampanjen för avskaffandet av kärnvapnen (ICAN), har en majoritet av världens stater tagit sig en ny funderare över de outsägliga humanitära och ekologiska följderna av ett kärnvapenkrig. Detta har lett till att FN:s generalförsamling har godkänt avtalet om ett förbud mot kärnvapen (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW).

Den 22 januari i år trädde detta avtal i kraft – en händelse som massmedier i kärnvapenländerna och de länder som allierat sig med dem återigen föredrog att ignorera. Också Forss förbigick den saken med tystnad. Ändå stod "TPNW" att läsa med stora bokstäver mellan raderna i hans artikel, vars budskap således var klart om än outsagt: Kära läsare, tro inte för ett ögonblick att någonting har förändrats i och med kärnvapenförbudets ikraftträdande!

För att förstå denna märkliga frånvaro måste man försöka tänka sig in i den speciella syn på världen som odlas och upprätthålls av de som sysslar professionellt med "vapenkontroll" (arms control). Det handlar om ett slags brödraskap, en community, bestående av generaler, diplomater, tankesmedjor och vapentillverkare som lever i sin egen värld och talar sitt eget orwellska språk.

Ta till exempel ordet "försvar". Om nu kärnvapnen stärker "försvaret" är de knappast galna, utan snarare något som man bör hålla sig med om man är klok. "Avskräckning" är ett annat nyckelord, lika viktigt för vapenkontrollgemenskapen som Gud för de religiösa. Ifall du råkar tro på "avskräckningen", ja, då är kärnvapen inte en tokig utan en rationell option. "Paritet" och "strategisk balans" är andra exempel på ord som uppenbarligen fortfarande låter helt rimliga för de som helst bara vill strunta i FN-avtalet om kärnförbud.

Men, för resten av oss framstår den fortsatta produktionen av nya kärnvapensystem, eller "moderniseringen" av de redan existerande systemen, i syfte att uppnå "avskräckning", "paritet" och "balans" på land, på haven, i luften och i rymden sedan länge såsom strategisk overkill och mental obalans. Efter den 22 januari och TPNW:s ikraftträdande anser en stor del av världen dessutom att blotta innehavet av en kärnvapenarsenal, för att inte tala om dess "förbättrande", är kriminellt.

Mer eller mindre omedvetet understöder Forss alltså en syn på världen som godtar den nukleära galenskapen. Han tar samtidigt miste på flera fakta och varje gång på samma sätt, nämligen på ett sätt som gynnar USA:s regering. Enligt Forss önskade Michail Gorbatjov och Ronald Reagan avskaffa inte bara medeldistansmissilerna, utan alla kärnmissiler. Men Forss tipsar inte om varför de inte sedan gjorde det. Naturligtvis inte, Reagan insisterade ju på att fortsätta med sitt "Stjärnornas krig".

Forss berättar att "alla USA:s presidenter från Reagan till Barack Obama har varit överens om att kärnvapnens roll efter kalla krigets slut varit avtagande och att deras enda uppgift är att verka krigsavhållande". Men Daniel Ellsbergs bok The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner, dokumenterar en annan historia. Bland de av USA:s presidenter som offentligt eller i hemlighet har hotat andra nationer med kärnvapen återfinns såväl George H.W. Bush som Bill Clinton medan andra, däribland Obama, ofta sade sådant som att "alla optioner ligger på bordet" när det gällde Iran eller ett annat land.

Forss ger Obama förtjänsten av att föra fram idén om en värld utan kärnvapen och påstår att "bara ett enda bombprojekt drevs framåt under Obamas tid". Men Obamas tal i Hiroshima och på andra platser visade klart att han endast ville att kärnvapennedrustning skulle tas till övervägande av en senare generation. Och 2015 stödde Obama framgångsrikt den största nya investeringen i kärnvapen sedan det kalla krigets förmodade slut.

Enligt Forss önskade Ryssland skrota INF-avtalet och valde därför att bryta det. Huruvida Ryssland bröt mot INF-avtalet kan diskuteras, men det kan inte förnekas att Donald Trump gjorde slut på avtalet genom att olagligt dra sig ur det. Avtalsbestämmelserna hade dock möjliggjort för parterna att lösa frågan om anklagelserna om Rysslands avtalsbrott genom inspektioner på platsen och ömsesidiga verifieringar med satelliter samt genom att tillsätta en särskild verifieringskommission.

Den ryska militarismen ska inte på något vis ursäktas. Medierna i västvärlden borde ändå begripa att USA skulle finna en villig förhandlingspartner ifall man valde att återupprätta INF, Open Skies-avtalet och ABM-avtalet och att förhandla om Rysslands förslag angående förbud mot rymdvapen och cyberattacker. Mediernas vägran att inse detta förefaller irrationell. Vi behöver lite erkännande för Rysslands militära återhållsamhet efter utvidgningen av Nato, utplaceringen av missiler i Rysslands närmaste grannländer, upprustningen av Ukraina och anordnandet av stora militärövningar i Europa.

Mikael Böök, medlem i Finlands Fredsförbund, medlem i ICAN Finland, David Swanson, verksamhetsledare, World Beyond War, USA

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning