Kärnvapenförbud och andra bud

Bild: Lehtikuva/AFP/Drew Angerer

FN:s generalförsamling är samlad i New York och kunde på torsdagen uppmärksamma den internationella fredsdagen. I dystra tecken.

Det är inte fred i världen just nu. Inte ens under FN:s stora toppmöte har det gått så fredligt till. USA:s president Donald Trump höll ett oerhört aggressivt tal med hot om kärnvapenkrig mot Nordkorea som han skulle totalförstöra om landet fortsätter hota USA och utveckla kärnvapen.

Nordkorea och kärnvapenläget har tagits upp i de flesta inlägg. Det vittnar om stor oro. Samtidigt moderniseras kärnvapenarsenalerna på olika håll.

En FN-konvention om kärnvapenförbud förhandlades fram i somras, men under relativt stor tystnad och med begränsat engagemang. I onsdags blev det möjligt att skriva under och ratificera avtalet om förbud mot att utveckla, lagra och använda kärnvapen.

Man kunde tycka att alla länder skulle stöda FN-avtalet om kärnvapenförbud. Men så är det inte alls. Till och med det enda landet i världen som har utsatts för kärnvapenattacker, Japan, saknas bland de 122 stater som röstade för avtalet i FN i somras. Givetvis saknas också alla kärnvapenmakter som ser vapnen som nödvändiga i avskräckningssyfte mot kärnvapenanfall.

Bland dem som är med finns den grupp alliansfria västeuropeiska länder som Finland åtminstone tidigare har stått nära – Österrike, Schweiz, Irland och Sverige. Men Finland har inte varit med i förhandlingarna och godkänt avtalet. Orsaken är att man anser att avtalet inte har någon effekt då kärnvapenmakterna inte är med, men säkert också av egna säkerhetspolitiska skäl och rädsla för hur nära samarbetspartner (läs Nato) reagerar.

I Sverige råder oenighet om avtalet just med tanke på Nato och USA. De har båda relativt oblygt hotat med att säkerhets- och försvarssamarbetet kan försämras om Sverige ratificerar avtalet.

Oppositionens kritik i Sverige är hård och utrikesminister Margot Wallström har nu sagt att avtalet måste analyseras. Det ska ske utgående ifrån vilka konsekvenser det har om Sverige skriver på och hur konventionen kan förenas med de samarbeten Sverige har.

Att det skulle ha allvarliga negativa följder för Sveriges säkerhetspolitiska ställning kan vara en överdrift. Till och med inom Nato har Island och Litauen från tidigare stängt sina territorier för kärnvapen och Norge och Danmark gör det i fredstid.

Det är tyvärr så att världen knappast kan göras kärnvapenfri, förutsatt att det inte utvecklas ännu grymmare vapen. Men den utveckling som nu pågår går i helt fel riktning. Maktbalansen rubbas och det är farligt.

Världen kan inte heller bara stå och se på då en rustningsspiral nu igen verkar ta fart. Hot och vulgära odiplomatiska megafoner gör saken bara värre.

Det som behövs är dialog och ökat förtroende. Det är viktigt att kärnvapenstaterna är med när man diskuterar att begränsa eller rusta ner kärnvapen och avtal skrivs. Men det nu aktuella avtalet saknar knappast effekt, det visar redan de reaktioner som det har väckt också bland dem som har kärnvapen.

I sitt tal vid FN:s generalförsamling på onsdagen sade president Sauli Niinistö att icke-spridningsavtalet fortfarande är hörnstenen för att förhindra att kärnvapen sprids globalt och utgångspunkten för all kärnvapennedrustning. Han sade också att det är ytterst viktigt att de länder som förfogar över kärnvapen är med i förhandlingarna.

Icke-spridningsavtalet undertecknades för nästan 50 år sedan, men det har inte haft önskad effekt. Det finns nu nästan dubbelt så många kärnvapenstater som då avtalet undertecknades och även om stridsspetsarna är färre så är de nu effektivare.

Tommy Westerlund Ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning