Karnevalistisk musikal om högerpopulism och romer

Nationalteaterns stora scen är sprängfylld av talang och skarpa kommenterar om ett krisande Europa med ökande klyftor.

Musta Saara. Text: Pirkko Saisio. Musik: Jussi Tuurna. Regi: Laura Jäntti. Musiker: Tuurna, Ville Leppilahti, Topi Korhonen, Esko Grundström, Saara Puljula, Tommi Asplund. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simone. Ljus: Morten Reinan. Ljud: Jussi Matikainen, Leppilahti. Koreografi: Janne Marja-Aho. Maskering: Jari Kettunen. På scenen: Juha Muje, Katariina Kaitue, Janne Marja-Aho, Sinikka Sokka, Ulla Tapaninen, Tiina Weckström, Jani Karvinen, Erkki Saarela, Timo Tuominen, Kristiina Halttu, Mikko Kauppila, Ville Mäkinen, Harri Nousiainen, Annika Poijärvi, Linda Hämäläinen, Panu Kangas, Petri Knuuttila, Taru Still, Erik Rehnstrand/ Petri Pulkkinen, Risto Apunen, Sami Saari.

Nationalteatern 24.9.

I höst spelar de tre stora institutionsteatrarna i Helsingfors mastodontiska musikaler: Stadsteatern gör succé med queerfesten Kinky Boots, Svenska Teatern har sin helgjutna Chess, och på Nationalteatern får krafttrion Pirkko Saisio, Jussi Tuurna och Laura Jäntti spränga taket en tredje gång, nu med sin Musta Saara.

Bland de tre musikalerna är det utan tvekan den sistnämnda som sticker ur mängden tack vare sin skarpa aktualitet. Den handlar om Europa just nu. Det är en kritisk politisk samtidspjäs i cirkuspaketering.

En tretimmarsmusikal om romers arma öde, om högerpopulismens marsch genom ett Europa som knakar i fogarna och om migration och människor som drunknar innan de når sina drömmars strand, är en tuff sak att smälta. Den maffiga balkaninspirerade musiken av Jussi Tuurna och orkestern på scenen sparar inte på volymen, och sångnumren inte på patos. Ensemblen är stor, uttrycket ännu större; man bör vara fulladdad med energi för att ta emot denna föreställning, annars riskerar man att tryckas platt mot stolsryggen.

Men ja, visst är det en häftig föreställning.

Berättartrio

Pirkko Saisios manus är intelligent – något annat kunde man inte vänta sig av henne – och hon lyckas få in en mängd historiskt och aktuellt material utan att det blir alldeles för kaotiskt. Och ett visst kaos tillåts; det avspeglar trots allt bara verkligheten.

Tre kvinnor axlar ansvaret att föra åskådaren genom scenerna och fungerar som kommentatorer. De utropar inför varje scen dess ordningsnummer samt rubrik, och schasar bort skådespelare som blivit kvar och slöat efter föregående scen. Här ska det vara ordning. Det här – att bryta berättelsen och visa öppet att det handlar om en teaterpjäs samt använda skådespelarnas riktiga namn – är ett beprövat grepp. Det blir ändå lite för mycket av det goda; det är roligt första och andra gången, sedan blir det tjatigt.

Trion Sinikka Sokka, Ulla Tapaninen och Tiina Weckström är ändå rolig, brysk och cool, och särskilt härligt är det att tre kvinnor som måste kallas äldre har så tuffa roller på en teaterscen. Svarta spetsstrumpbyxor och fräsig motorcykel är bara början.

Bild: Tuomo Manninen

Far och dotter Le Pen plus romer

Berättelsen, som friskt blandar samtid med historia, har två parallella storyn. I den ena följer vi Frankrikes presidentvalskampanj där Janne-Maria Teräväkynä (Juha Muje) och hans dotter Marina (Katariina Kaitue) ställer sig mot varandra. Att det handlar om karikatyrer av Jean-Marie Le Pen och Marine Le Pen är klart. Far Teräväkynä framställs i sin alltför stora, slitna gamla militäruniform som lite töntig och på efterkälken – men samtidigt farlig – medan dottern är som en sexig och maktlysten Cruella de Vil. Det är humor, det är roligt, och samtidigt inte: karikatyrernas uttalanden och åsikter är inte tagna ur luften, och karaktärerna kan representera alla högerpopulisters vridna värderingar och tolkningar.

I den andra storyn följer vi en grupp romer som blivit lovade nya fina höghus som dock inte syns till när de väl kommer fram till platsen. De är tvungna att ströva vidare genom Europa, och de är samtidigt på väg för att möta sitt skyddshelgon Sankta Sara (varav pjäsens namn) i södra Frankrike.

För att vara på den säkra sidan har Saisio redan i pjäsens inledning avhandlat det här med kulturell appropriering. Frågan behandlas med humor och man uttalar några av de knepigare aspekterna (får man inte spela romer ens om man är på deras sida och gör det för att försvara dem? Svar: Nej.), men det är något i hur frågan delvis förlöjligas som gör mig lite obekväm.

Och visst ser romerna, som benämns mustalaisia (zigenare), ut som vi förväntar oss att de ska göra, i sina långa kjolar, mörka okammade hår och svarta kostymbyxor. En gravid ung kvinna utan närvarande man är också med.

Men trots det här kan jag inte annat än se att Saisio och regissören Laura Jäntti vill lyfta fram romernas liv för att de alltjämt år 2018 saknar respekt i våra samhällen och möter rasism och fattigdom även som EU-medlemmar. Paradoxen som lyfts fram flera gånger är hur romernas nomadliv föraktas, samtidigt som de förbjuds att slå sig ner någonstans.

Som en parentes vill jag nämna den informativa (och upprörande) korta historiken över romerna i Europa som författaren och journalisten Jani Saxell skrivit i programbladet. Den ger mervärde åt föreställningen, som genom behandlingen av temat de facto fyller en viktig synliggörande uppgift. Såsom konstateras i pjäsen: Sex miljoner döda judar kan inte vara en fotnot (sagt till Janne-Maria Teräväkynä), varpå partiets pressekreterare, främlingen Mircea (Janne Marja-Aho) kontrar: Men en miljon romer kan? Det här är bara ett exempel på osynliggjord historia.

Träffande bild och text

Utan att förstöra upplevelsen genom att berätta för mycket, vill jag nämna att den första aktens sista scenbild är oerhört stark, med hänvisning både till en av våra mest ikoniska nationella bilder och till en av de senaste årens mest uppmärksammade och upprörande pressbilder. Bilden är vacker, den har ett svart djup och många meningslager.

Texten är full av träffande formuleringar. "Jag klär mig i lager på lager av kläder men är ändå naken", sjunger Janne Marja-Ahos Mircea i angst och vrede i ett av de starkaste solonumren. Kvinnan som drar idel jokrar ur kortleken (jokrar som vänder kappan efter vinden och ler brett) undrar om hon kan få en ny kortlek, eller har korten tagit slut. Och slutligen: "Den som har öron, må hen höra, höra noga. Den som har ögon, må hen se, se klart." Point taken.

Det mest provocerande inslaget är svinet (Jani Karvinen). Han har inte en personlighet utan är vi, han bara gör det vi inte vågar göra, säger det vi tänker men inte vågar säga. Svinet som blir en ledare och börjar dra nytta av "köttet som rör på sig". Europa behöver arbetare, och här kommer de ju över haven. Vem köper? Det kostar inte mycket.

En hel massa annat – från greve Dracula och fru Ceausescu till en dansande björn – får plats i det här spektaklet som visar att musikal inte behöver vara banalt. Scenografi, ljus, ljud och dräkter är alla av högsta klass, och efter de hyllade Homo! och Slava! var Musta Saaras väg utstakad.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08