Karneval för alla?

Frågan hur skolorna skall kunna delta i tävlingar av olika slag utan att några av eleverna känner sig utestängda och ratade är viktig.

När jag gick i fjärde klassen i Kvarnbackens folkskola i Borgå deltog jag i uttagningarna till Stafettkarnevalen. Jag var inte ens nära att kvalificera mig för något av lagen, men med tioåringens oblyga optimism gick jag fram till läraren och (jag rodnar ännu litet generad) meddelade hjälpsamt att jag är beredd att ställa upp som reserv. Min kloka lärare gav mig möjlighet att vara med när lagen tränade växlingar, de gånger det behövdes en inhoppare. Någon karnevalsresa blev det inte för min del, men jag var nöjd över att på det här sättet ha fått känna mig delaktig.

Under mina barns tid i lågstadiet i Kimito var situationen en helt annan. Det var ingen självklarhet att skolan skulle delta i karnevalen. Ibland var det svårt att över huvud taget få ihop till ett lag. De av oss föräldrar, som ville ge våra barn möjligheten att uppleva Olympiastadion, karnevalsstämningen och Borgbacken, hjälpte till med att träna växlingar och följde ibland med på resan.

Situationen i skolorna runtom i Svenskfinland är antagligen just så här varierande. På vissa håll ordnar man uttagningar i god tid, tränar ihärdigt, och hoppas på framgång. På andra håll stretar man på för att få ihop intresserade, och lyckas kanske bara vissa år. En tredje kategori utgörs av skolor som har lyckats göra karnevalsresan till hela skolans utfärd, där eleverna antingen löper eller medverkar i hejarklacken. I vissa skolor har traditionen brutits helt på grund av svagt intresse eller bristande ekonomiska resurser.

De här varierande förutsättningarna gör att elevernas möjligheter att få delta i Stafettkarnevalen oundvikligen varierar från ort till ort, helt oberoende av elevernas idrottsliga talang. Årets diskussion om huruvida alla elever i en skola borde beredas möjlighet att delta aktualiserar bara en del av problematiken.

Frågan hur skolorna skall kunna delta i tävlingar av olika slag utan att några av eleverna känner sig utestängda och ratade är viktig. Det finns alltför mycket utslagningsmekanismer och rangordning i vårt samhälle redan, utan att skolorna behöver förstärka det. Men å andra sidan skulle det vara väldigt synd om tankegången "alla eller ingen" leder till att evenemang som Stafettkarnevalen, som ju för de allra flesta uttryckligen handlar om glädjen att få delta och inte om att segra, i längden omöjliggörs. Vi behöver i Svenskfinland samlingsplatser, där elever från olika håll lär känna varandra eller åtminstone blir medvetna om hur brokiga och många vi finlandssvenskar är.

Jag vill alltså på inget sätt förbise de besvikelser som uttagningar och utslagningar kan föra med sig, i synnerhet för barn. Men jag är övertygad om att dessa problem kan och behöver lösas lokalt, förhoppningsvis av lika kloka lärare som min. Tanken om att alla alltid borde ha rätt till allt de önskar låter rättvis och vacker i teorin, men leder till orimligheter om den omsätts i praktiken, vilket varje förälder och fostrare väl känner till.

Björn Vikström ar tidigare biskop i Borgå stift och är nu universitetslärare vid Åbo Akademi.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning